http://www.alba.nu Om kultur, vetenskap & samhälle Tue, 15 May 2012 16:23:17 +0000 en hourly 1 http://wordpress.org/?v=3.3.1 http://www.alba.nu?showArticle=21638 Mon, 14 May 2012 15:40:08 +0000 Stefan Hagberg http://www.alba.nu/?p=21638 Känslan av ett slut. Handlar det om det skrivna ordets tyngd i motsats till det sagda, eller om att det skrivna finns där i evighet? Hur är det i så fall med dagens lättraderade mejl och sms, väger de lättare än de rader vi fått iväg med snigelpost?

Brev är också ett effektivt litterärt grepp, tänk brevromanen med sitt du-tilltal. I engelsmannen Julians Barnes nya roman Känslan av ett slut, som utkommit på Forum i smidig och kongenial översättning av Mats Hörmark, har ett antal brev avgörande inverkan. De rent av sätter i gång själva dramatiken efter knappt halva boken. Jag-berättaren är en på alla plan ”helt vanlig” man i yngre pensionsåldern. Det hela tar sin början i hans, Tony Websters, ungdom, en helt vanlig ungdom. Så vanlig att mycket av det som händer inte känns nämnvärt i kroppen på mig. Mycket är i mina ögon alltför allmänt hållet, och även om jag misstänker att det är fullkomligt meningen tycker jag länge att det är lite halvtråkig läsning. På ett rakt och enkelt språk och stil, i en lätt distanserad närmast lite kylig ton är det relativt snyggt skrivet, men åtminstone till en början inte tillräckligt för att uppväcka mina livsandar. Julian Barnes (född 1946) debuterade på åttiotalet och slog igenom 1986 med Flauberts papegoja. Redan där arbetade han med de teman som går igen också i den nya romanen; om hur knepigt det är att veta något säkert om historien, den allmänna såväl som den personliga, om hur vi överhuvudtaget kan veta någonting om det som hänt, och om tidens märkliga gång. I Flauberts papegoja bryter han då och då berättelsen med essäistiska inslag, i Känslan av ett slut blir det på ett liknande sätt ett väldig resonerande, stundvis väl mycket för min smak. Det känns lite torrt med alla intellektualiseringar, som vore det en populärvetenskaplig framställning om relationsfilosofi istället för en roman. Berättelsens grund vilar på tre nära vänner som snart blir fyra när Adrian Finn dyker upp i klassen. Adrian är på många vis de andras motsats, i deras gemenskap något annorlunda i sin kloka coolhet. De gör vad ungdomar vanligen gör; umgås med prat och festande, fantiserar om tjejerna de inte riktigt vågar närma sig, et cetera. Mycket av tankarna och diskussionerna utgår från att de innerst inne vill leva som i Litteraturen. Det blir ett romantiserande kring liv och död, kring kärleken och konsten. I skönlitteraturen skalar ju författaren bort triviala vardagligheter, med alla detaljer i stort och smått intakta skulle böckerna annars bli lika tjocka som James Joyces och Marcel Prousts mest berömda texter. De fyra vännerna glider isär något när de efter avslutat ”högstadie” kommer in på olika skolor, men håller till en början kontakten brevledes. Tony träffar så småningom Veronica som han blir kär i och inleder ett förhållande med. Ett förhållande som varar cirka ett år, en tid som i mångt och mycket också beskrivs som ganska vanlig. En ung man som blir frustrerad när hans flickvän inte vill ha sex med honom, trots att de är ”så nära”. Inte förrän de gjort slut hamnar de i säng, och jag får aldrig riktigt klart för mig varför. Vid ett enda tillfälle träffar det unga paret de tre vännerna och strax efter att de avslutat sitt förhållande blir istället Adrian tillsammans med Veronica. Adrian skriver till Tony och ber om ”tillåtelse” att gå ut med henne, något han uppenbart redan börjat göra. Tony svarar med att ”välsigna” förhållandet, river Adrians brev och går vidare i livet. Det är i alla fall så han först berättar om det. Han åker till USA i sex månader och närmast raderar året med den förra flickvännen. Tankar och känslor rörande den tiden skall inte dyka upp förrän fyrtio år senare. Barnes skriver rapsodiskt, närmast hastar igenom stora delar av Tony Websters liv. På cirka tio rader flyttar han hemifrån, gifter sig och får en dotter, skiljer sig tolv är senare och strax därefter är han en pensionerad man. Den som nu berättar. Efterhand gestaltar sig romanen till något av ett psykologiskt pussel, och det är som sagt breven som sätter igång det hela. För att inte förta spänningen skall jag inte här avslöja några detaljer. Men så mycket kan sägas att Adrian Finn begår självmord, ett ämne vännerna diskuterat en del några år tidigare, då en skolkamrat vid sexton års ålder avslutade sitt liv efter att ha gjort sin flickvän med barn. Den filosofiskt lagde Adrian menade, enligt Camus, att ”självmord var den enda sanna filosofiska frågan.” ”Den grundläggande på vilka alla andra vilar.” Självmord är ett, tiden, minnet och historien andra teman Julian Barnes naturligt låter ingå i romanen. Frågor som tar upp vad tidens diverse märkligheter gör med oss, och vad vi egentligen kan veta om det som hänt. Men tiden … denna tid som först förankrar oss och sedan förvirrar oss. Vi trodde att vi var mogna när vi bara var trygga. Vi inbillade oss att vi var ansvarskännande men var bara fega./ Tiden … ge oss tillräckligt med tid, och till och med de mest välgrundade beslut kommer att kännas osäkra och våra självklarheter nyckfulla. Genom breven får Tony plötsligt en ny bild av sin historia och därmed av sig själv. Han, som alltid varit klart nöjd med hur livet hade gestaltat sig för honom, börjar alltmer ifrågasätta sitt minne av ungdomstiden, av vännerna och förhållandet med Veronica. Han tvingas se sitt liv i betydligt mindre försonande ljus än tidigare. Och det är lätt att själv bli indragen i liknande frågeställningar, frågor om förfalskade liv, om vad man minns. Och om man kan lita till sina minnen, eller på sin självbild. Mot slutet blir det möjligen en mer välkonstruerad historia än vad jag kanske tycker är nyttigt. Han skriver till Veronica och träffar hennes också några gånger. Och en hel del nya vändningar dyker upp, vändningar som lägger pusslet färdigt. Så färdigt det nu kan bli. Julian Barnes Känslan av ett slut Övers: Mats Hörmark Forum Bokförlag, 2012]]> http://www.alba.nu?showArticle=21636 Wed, 09 May 2012 14:45:11 +0000 http://www.alba.nu/?p=21636 High Five där de deltagande konstnärerna berättar om sina olika projekt. Här kan alla som arbetar med barn hitta mängder av inspiration. Medverkande konstnärer: Lotta Andersson, Malin Bogholt, Christina Dacking, Monica Funck, Therese Gustavsson, Anna Hansen, Jack Hautala-Andstedt, Annika Hirsch- Berglund, Py Huss-Wallin, Sonja Jansson, Ayla Lindmark, Afsaneh Monemi, Cecilia Mulder, Susanne Thornell, Frida Yngström, Katarina Ödman. High Five - När konstnärer möter femåringar i förskolan har producerats av Konstkonsultverksamheten, Göteborgs stads kulturförvaltning och kan också beställas därifrån.]]> http://www.alba.nu?showArticle=21630 Tue, 08 May 2012 08:13:30 +0000 Stefan Hagberg http://www.alba.nu/?p=21630 Skakad spegel (på ellerströms förlag, och i Jonas Rasmussens tolkning) bland annat åt en form av nostalgiska tillbakablickar. Dikternas tilltal riktar sig till ett antal ”du”; alldeles säkert en mor, troligen också en eller flera före detta flickvänner, kanske också manliga vänner. Moderns frånfälle har starkt inflytande ”Den gåtfulla tiden/jag precis inte har fått uppleva/som annat än dofter och svindel/i klädkammare och dansbanemusik/men vars ljus som genom en tonad ruta/föll på mig från din blick …” När hon inte längre finns där är det mycket som går förlorat ”Till varje minne hör en glömska.” Och jag kommer stundvis att tänka på Bruno K. Öijers senaste samling Svart som silver, som i mina öron har ett besläktat tonfall. Rakt igenom samlingens fyrtiotvå dikter går ett starkt stråk av vemod. Ett vemod som emanerar ur dåtiden såväl som det nuvarande livet. I en försonande ton verkar Thomsen bearbeta både det som varit och nuets försvinnande hastighet. ”De senaste 10 åren/gick dubbelt så fort som decenniet innan/och nu blommar de svarta rosorna i snön.”  Ofta får jag känslan av att det handlar om en betydligt äldre man än den femtiosexåring Søren Ulrik Thomsen är, jag riktigt ser bilden av en åldring sittande i en gungstol på en veranda. Någon som inte längre hinner med i det moderna livet och därför hellre blickar bakåt. Som om livet vore över, det enda som återstår är historien. För trots den försonande stämningen lyser sorgen igenom. Och frågan om det kan existera en positiv nostalgi eller om den av nödvändighet alltid är just melankolisk, dyker upp. En del av dikterna är av metakaraktär och även om det förmodligen speglar poetens person och arbetssätt kan jag stundvis tycka att det blir väl mycket av den varan. Men visst fungerar det utmärkt ibland: Radion har fångat upp en fjärran station där en kör av barn på ett språk som måste vara ryska läser något som måste vara poesi och skulle kunna låta som en översättning av dikten jag alltid har drömt om att skriva Søren Ulrik Thomsen var en del av det danska ”poesiundret” på 80-talet, med namn som Pia Tafdrup och Michael Strunge, som Thomsen kanske kan sägas stod i skuggan av. I dag är han medlem av Det Danske Akademi, och med Skakad spegel ger han ut sin första samling dikter på nio år. Diktjaget drömmer sig ofta tillbaka till en verklighet som han nu förstår redan är upplevd och över. Att hantera sin historia såväl som vardagen som den är: samtidigt. Det krävs en stor poet för det och jag tycker Thomsen är farligt nära att lyckas mest hela tiden. Hans ord kommer att leva kvar också när han inte längre skriver. ”På väg tillbaka över parkeringsplatsen/stannar jag plötsligt upp./Men ljudet av mina steg/fortsätter in under dimman.” Søren Ulrik Thomsen Skakad spegel Översättning: Jonas Rasmussen Ellerströms förlag 2012]]> http://www.alba.nu?showArticle=21617 Fri, 04 May 2012 13:50:02 +0000 Erik Cardelús http://www.alba.nu/?p=21617 Att sitta inomhus och läsa om döden med vårsolen strålande utanför fönstret kan tyckas vara ett trögt projekt. Om det inte vore för alla fascinerande innebörder som alstras av det mest definitiva av alla tillstånd. Det har sagts förr, men det tål att upprepas: i närheten av döden höjs också vår känsla av livet självt. Vi blir ofta lite mer levande och reflekterande när livslågan darrar till. I essäsamlingen ”Döden i medierna” (Carlssons) utforskas kopplingarna mellan döden och media, två storheter som i allra högsta grad befruktar varandra i dagens digitaliserade och massmedierade samhälle. Essäförfattarna består av en samling svenska forskare verksamma inom främst medie- och filmvetenskap. Den svarta tråd som löper mellan bokens texter är tredelad och tar fasta på hur dödens skildras som nyhet, underhållning respektive virtuell berättelse. Tidsperspektivet växlar, från dagens offentligt intima dödsberättelser i bloggar och virtuella rum, till den stela men moraliserande nyhetsförmedlingen kring det von sydowska mordet på tidigt 30-tal. Däremellan får vi möta gestaltningen av hur Jesus Kristus möter sin plågsamma död på nutida film, förmodligen den mest kommenterade och gestaltade dödsprocess världen känner, men samtidigt en död som så starkt genomsyrar vår kultur att vi ofta knappt ser dess skiftningar, spår och sprickor. En bärande tes, som stöts och blöts i boken, är huruvida vi i dagens senmoderna värld lever i en dödsförnekande kultur där döden förpassats till sjukhusens sterila och anonyma miljöer och den mest privata sfären, eller om dagens digitaliserade och massmedialt offentliga rum faktiskt har öppnat oss för döden, vår egen och andras. Kan det vara så att medeltidens gnissliga likvagnar idag bara rullar fram på andra sätt, via bredbandsuppkopplingar och kabelkanaler? Kanske vi lever med en lika stark känsla av döden mitt i livet, nu som då? Är det kanske dags att avliva myten om att vårt rationalistiska, högteknologiska samhälle förvandlat döden till ett misslyckande som vetenskapen snart ska komma tillrätta med? Hursomhelst har vårt intag av massmedierade dödfall aldrig ha varit större än idag, så på så sätt vadar vårt medvetande i död. Ett tecken på detta är den flodvåg av krim som sköljt över oss under de senaste decennierna, ofta i långa bok- eller filmserier där en och samma luggslitna deckare träder fram, gång på gång, och löser den ena gåtan svårare än den andra. I en text skriven av volymens redaktör Anja Hirdman görs gällande att kriminalberättelsen verkar i spänningsfältet mellan det storslagna och triviala. Det narrativa mönstret upprepar sig, skapar en sorts illusorisk ordning och trygghet mitt i all svärta, brutalitet och outgrundlighet. I början svävar vi i dunkel ovisshet, i slutet har allt klarats upp. På så sätt drivs döden från att vara unik, gåtfull och ohygglig till att kunna bemästras och klaras upp. Bara deckaren och deckarmönstret finns där med oss. Besläktad med deckaren, men tagen ur det så kallade riktiga livet, är de von sydowska morden, ett kriminalfall som skakade om Sverige under tidigt 30-tal och som gett upphov till storsäljaren I skuggan av ett brott av Helena Henschen. I sin artikel ger sig Madeleine Kleberg på att undersöka hur detta uppmärksammade mordfall skildrades i dåtidens press. En intressant slutsats är att dåtidens rapportering saknar drag av dagens intimiserade mordrapportering, där anhöriga blandas in och sorgeritualer dokumenteras minutiöst, vilket ofta gör att läsaren pressas ner in i en massmedierad bubbla av kollektiv sorg, täckt av en tunn fiktionaliserad hinna mellan närhet och avstånd, en mellanzon där de drabbade fläks ut som offentliga sorgeobjekt, mer eller mindre frivilligt. Istället finns i dåtidens rapportering av de von sydowska morden en tydlig moraliserande ton, ofta färgad av respektive tidnings ideologiska inriktning. I arbetarpressen utgjorde den välbärgade mördaren ett exempel på urspårad överklass, en man som genom sitt sysslolösa, slösaktiga liv hade kommit på ödesdigra avvägar. I den borgerliga pressen talades det i gengäld mer om det moderna samhällets moral- och normupplösning. Gemensamt för dåtidens media var dock att läsaren ingenstans fick vara med i sorgen bland de anhöriga och drabbade. Kanske hade denna återhållsamhet och respektfulla hållning lika mycket att göra med de drabbades höga sociala status som dåtidens seder och pressetik. Det närgångna tonfall som istället präglar dagens brotts- och mordrapportering, behandlas av Annette Forsberg. Här ställs frågan huruvida dagens intimt sentimentaliserade mordrapportering snarare skildrar och bearbetar vår egen potentiella död än bryr sig om helt främmande människors tragiska frånfällen. Vår ständiga konsumtion av fiktionaliserad och medierad bortgång blir således närmast en sorts besvärjelse och tröst, ett desperat försök att ta udden av det mest definitiva och skrämmande av allt, vår egen kommande bortgång. I bokens sista del mörknar tonen, mycket beroende på ämnena: bloggar och annan onlinekommunikation som kretsar kring självmord och livshotande cancer. Vad händer egentligen när vi låter så tunga och tragiska ämnen ta plats i offentligheten, ofta i fora där den som skriver står nära sin egen planerade död eller någon av de näras eller käras död? Inom självmordsfora undersöks två olika spår, det som befolkas av personer som drabbats av närståendes självmord och ett annat spår som upptas av sådana skribenter som själva funderar på att ända sitt eget liv. I båda fall handlar det om en smärta så stor att den måste komma ut. Bland de drabbade anhöriga inriktas skrivandet ofta på gemensam tröst och sorgearbete, ett mönster som sällan finns bland de självmordsbenägna där skrivandet ofta syftar till att lufta outhärdlig smärta eller beskriva våndan inför beslutet att göra slut på sitt eget liv. I cancerbloggarna är tonfallet i kommentarsfälten i gengäld peppande och terapeutiskt. Den sjuka skribenten tröstas visserligen, men uppmanas också att tänka positivt och kämpa på. Här syns ett tidens tecken, typiskt för vårt hyperindividualistiska senmoderna samhälle, där ansvaret för hälsa och välgång allt mer förs över på den enskilde individen, istället för att skrivas in i ett bredare existentiellt eller socialt-politiskt sammanhang. Olycka och sjukdom kan i denna diskurs ofta förklaras med slapp och osund livstil, både kroppsligt och mentalt. Och om man trots sin sunda livstil, drabbas av sjukdom åläggs man att tänka positivt för att klara sin överlevnad, allt i ett hurtfriskt förfarande som bland annat kallats ”det positiva tänkandets tyranni” av den välkända amerikanska författaren Barbara Ehrenreich, även hon en gång drabbad av cancer. Gemensamt för volymens texter är en nyanserad, problematiserande röst som prövar perspektiv och tankegångar. Det är ofta elegant och klart skrivet, utan vare sig trög akademisk jargong eller journalistiska snärtigheter. Belägg efter belägg lyfts fram och diskuteras, ofta med sikte på att omkullkasta tesen om att vi lever med ryggen åt döden, att vi hellre ser förgängligheten och hädangången som något som vetenskapen, institutionerna eller den sunda livsstilen ska ordna upp åt oss. Den diskursiva murbräcka som flitigast används är virtualiteten, att vi håller på att lösa upp gränserna mellan det offentliga och det privata, det reella och det fiktiva, det närvarande och det frånvarande, en rörelse som luckrar upp beröringsskräcken gentemot döden, som ju både är frånvaro och närvaro på samma gång, så fort vi känner eller tänker på den. Men trots många berikande och intressanta tankegångar, påeldade av baksidestextens förespegling om provokation, landar mycket i en känsla av same same but somehow different. Kanske är det essäförfattarnas tämligen likartade akademiska bakgrund som vrider samman perspektiven. För trots tematisk spännvidd hämtas mycken teoretisk näring i likartade eller rent av samma källor och referenser. Påfallande ofta dyker Zygmunt Bauman upp eller så skruvas skildringen tillbaka mot Phillipe Ariès och tesen om vår vetenskapsfixerade och rationalistiskt dödsförnekande kultur. Empirin skapar också intresse, men bjuder sällan på något oväntat eller omstörtande, något som bryter mönster och får läsaren att bli just provocerad. Med de sammanhållna perspektiven tvinnas många tydliga trådar i textväven, vilket gör läsningen följsam och övertygande, trots det tunga ämnet. Samtidigt sitter jag och väntar på den där råsopen i magen eller skriket som ska ruska om, en sorts ställföreträdande dödsbud som låter ett invant perspektiv eller en bekväm tankegång falla ihop i dödsryckningar. Men man får kanske å andra sidan vara nöjd med att en mörk, dödsmättad läsning lyckas konkurrera med en lätt promenad i vårljuset. Anja Hirdman (red) Döden i medierna Carlssons förlag 2012]]> http://www.alba.nu?showArticle=21620 Fri, 04 May 2012 13:47:39 +0000 Christer Wigerfelt http://www.alba.nu/?p=21620 Bara sjutton procent av befolkningen anser att religionen spelar någon roll i deras liv. Samtidigt sker åttio procent av begravningarna i kyrkan. Många menar att kyrkan trots allt vet hur man tar farväl av sina anhöriga och nära. Men det är en ståndpunkt som delas av en minskande andel. Intresset för borgerlig begravning är ökande. Frågan om var man ska begravas får allt fler möjliga svar. Förutom kyrklig jordebegravning finns den vanliga minneslunden och numera även asklundar och naturen bortom kyrkogårdarna. Lotte Möller beklagar att gravstenarna är på väg bort eftersom de har en del att berätta. För andra begravningsritualer finns en hel del muntliga berättelser som antagligen inte blir särskilt långlivade. Stor skandal blev det när tidningen Arbetet i Göteborg berättade hur konstnären Feffes aska spreds på platser i stadsdelen Haga som han hade särskilt goda relationer till. Ungefär som om askan kunde bidra till att sprida sjukdomar när den i själva verket är steril. Reglerna för vad man får göra i olika länder varierar. Sverige har tidigare tillåtit begravning upp till två månade efter dödsfallet, men nu är det en månad som gäller. I varma länder ska kroppen ner i jorden inom högst några dagar. När det gäller aska är det fritt fram i Frankrike att sprida den där man själv vill, utom på allmän väg. En enkel signal om förändrade begravningsritualer hittar man i dagspressen. Dödsannonsen i den lokala tidningen har en stark tradition i Sverige. Länge var det i det närmaste karbonpapper på tidigare annonser som gällde. Nu byts ofta korset ut mot något som mer motsvarar den avlidnes karaktär. Men kanske är detta trots allt en döende kulturyttring? Lotte Möller föreslår att man kan överväga om annonspengarna inte kan användas till något annat. Något annat är också på gång. I vår alltmer miljömedvetna värld har ekologisk begravning blivit ett vanligt önskemål. Vi vill leva grönt och vi vill dö på samma sätt. Varken kremering eller frystorkning anses idag som miljömedvetna. Så vad ska man göra? Våra kroppar har lagrat en hel del farliga produkter som helst ska tas om hand. Försök pågår och alternativa lösningar kan vara på väg. Kyrkan vet ändå hur man begraver folk, hävdar många. Men som sagt allt färre. Själva ceremonin vid begravningen är ofta för många en slags slutpunkt för de anhörigas relation till den avlidne. Sedan återstår minnet och hur det hanteras. Om den avlidne hade ett distanserat förhållande till kyrkan kan det kännas fel att låta kyrklig liturgi bestämma utformningen av begravningsceremonin. Vill man undvika religiös begravning återstår borgerlig begravning. Den kan utformas på oändligt många sätt och anpassas till vad man vill förmedla om den avlidne. Om detta skriver dock Lotte Möller inte så mycket. Men hon öppnar upp för möjligheterna att bryta mönstren. Lotte Möller Hejdå! Begravningsboken Arena 2011]]> http://www.alba.nu?showArticle=21613 Fri, 04 May 2012 13:28:35 +0000 Christer Wigerfelt http://www.alba.nu/?p=21613 Givetvis uppstår snabbt en kommersiell marknad för denna verksamhet. I-tombnet.com tycks dock ha snubblat på målsnöret. En flashig startsida visar sig vara ganska tom på innehåll. Inte ens kända nu döda personer presenteras med annat än bilder. Tanken med denna sajt är att man själv ska kunna lägga ut material om sig själv och på så sätt ha inflytande över sitt eget eftermäle. Varför, kan man fråga sig. De flesta eftermälen på nätet har lagts ut av någon nära som vill dela med sig av sorgen. Många videor är verkligen ibland både tragiska och gripande. Som tyskan Hannah som blev mördad endast 14 år gammal. Filmen heter Hannah – eine unvergessliche Person! (Hannah – en oförglömlig person). Videon har setts av över 200.000 personer. Det har publicerats ytterligare några videor som en hyllning till henne. Ännu ett eftermäle handlar om amerikanskan Chelsea (Chelsea’s Funeral Video). Hon dog i en trafikolycka 2005, bara 15 år gammal. Det tycks vara begravningsbyrån som har producerat videon till begravningsakten, men vanligast tycks vara att någon anhörig producerar videon, ofta kompisar. Mer än 600.000 personer har sett denna video och kommentarsfältet är fortfarande levande. Själv gjorde jag en video till min mors begravning. Men den har jag inte lagt ut på nätet.]]> http://www.alba.nu?showArticle=21607 Thu, 03 May 2012 12:58:58 +0000 Leif Wilehag http://www.alba.nu/?p=21607 Han har intervjuat många makthavare om hur systemet egentligen skulle fungera. Politikerna tvår sina händer och kräver ansvarsfrihet. Systemet är självreglerande och ska vara oåtkomligt för klåfingriga populistpolitiker – och konsekvenserna av detta är det bara för oss att acceptera. Det nya pensionssystemet infördes 1994 och det sas från politikernas sida att det skulle följa utvecklingen i den svenska ekonomin. När den var stark skulle pensionerna bli höga och när den var svag skulle pensionärerna bära en del av bördan. Särskilt viktigt var att systemet skulle gynna dem som arbetade högt upp i åren. Alltihop lät rätt så bra. Men problemet var att det inte är sant. Joel Dahlberg visar att en heltidsarbetande man, född 1955, och med normal inkomstutveckling, efter att ha betalat in pensionsavgifter i 45 år, kan räkna med en allmän pension på cirka 9 000 kronor efter skatt. Över 40 års arbete ger därmed bara några hundralappar mer i pension per månad jämfört med den som får garantipension och bostadstillägg. Pensionerna hotas inte bara av en allmänt låg nivå, det har också visat sig att systemet inte ens klarar av att betala ut de summor vi redan tjänat in. Nära två miljoner pensionärer har fått kännas vid sänkningar under 2010 och 2011 – men det är bara en försmak av vad som väntar de kommande åren. Hur har det kunnat bli så här? Jo, det vi nu ser är följden av att reformen var underfinansierad redan från början. Nu när de stora kullarna från 1940-talet börjat gå i pension fattas det pengar. Det fanns också en övertro på att den så kallade premiepensionen, de pengar vi själva förfogar över, skulle ge ett stort tillskott till pensionen – men så har det inte blivit. Trots att svenska politiker och tjänstemän reser jorden runt och skryter om vår pensionsmodell – där man poängterar särskilt att pensionsfrågan är lyft ur den politiska dagordningen – så har systemet stora skavanker. Och det beror inte – som ansvariga politiker har antytt – på tillfälliga störningar på grund av börsras på senare år – utan bakgrunden till den allvarliga försämringen är att politikerna har lämnat idén om en förutbestämd pensionsnivå, där staten hade ett ansvar för att det som utlovats betalades ut. Den nya ordningen innebär att pensionen bestäms av hur mycket pensionsavgifter var och en betalat in och hur värdet på de pengarna utvecklats. Fler yrkesår innebär mer inbetalade avgifter och därmed högre pension. I ATP-systemet kunde en person med 30 år i yrkeslivet räkna med en pension på cirka 60 procent av lönen – ett snitt av de 15 bästa åren. I dag finns inga garantier alls och de flesta kommer inte att kunna nå sådana nivåer ens med en insats på 45 yrkesår. Det är 50- och 60-talisterna som är de stora förlorarna, visar Joel Dahlberg, och spår att pensionsdebatten kommer att ta fart på riktigt när de märker att det inte går att leva på pensionen. Den så kallade premiepensionen – den lilla delen som var tänkt att kompensera den allmänna pensionen genom att vi kan välja att placera pengarna i någon av de cirka 800 fonder som finns tillgängliga i systemet – som via en ständigt stigande aktiemarknad skulle kompensera för en försämring av inkomstpensionen – har inte blivit den framgång som politikerna talade om. Pensionspengarna i ATP-systemet växte i takt med inflationen men med hjälp av en börsdopad premiepension ökar pensionerna, hade man tänkt. Så icke. Joel Dahlberg har vänt på alla stenar av värde inom pensionsfrågan. Exempelvis ”bromsen” eller ”automatisk balansering” som politikerna kallar den. Eftersom systemet är självreglerande – en krona in en krona ut – så slår bromsen till om det blir brist på pengar, om inte yrkesverksamma betalar in de avgifter som ska betalas ut – och då blir det underskott och pensionerna sänks. Detta var vad som hände 2010 när nästan två miljoner fick sin pension sänkt. Vi kommer att få uppleva fler ”bromsar” spår författaren. Hur den nya pensionsmyndigheten festade för pensionärernas pengar – för en nota på 1,5 miljoner kronor i februari 2010 – gjorde mig kanske mest upprörd i läsningen av denna bok. Bankerna är det nya pensionssystemets vinnare, visar författaren, via de fonder de tjänar pengar på i bara anslutningsavgifter t ex. 72 av de populäraste fonderna är listade i slutet av boken. Att politikerna själva har valt ett annat pensionssystem är ett resultat av vad de har insett: att premiepensionerna är ett fiasko. I princip röstade man – via acklamation (helt eniga alltså) igenom ett system som påminner om ATP-systemet eftersom ledamöterna i riksdagen tjänar in full pension på 30 år istället för 42, som gäller för vanliga statsanställda. Ledamöterna behöver inte heller oroa sig för börsfall eftersom de precis som inom ATP har en förutbestämd pensionsnivå som garanteras av skattebetalarna. Ta och läs denna bok, den är klargörande. Men räkna med att bli upprörd emellanåt. Joel Dahlberg tror inte att premiepensionssystemet kommer att bestå. Det har till och med några politiker uttryckt lite vagt. Som socialdemokraten Tomas Eneroth, socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och dåvarande finansmarknadsministern Mats Odell. För sent ska syndarna vakna… Joel Dahlberg Pensionsbluffen Tryggheten som gick upp i rök Ordfront 2012]]> http://www.alba.nu?showArticle=21600 Wed, 02 May 2012 12:37:27 +0000 Christian Swalander http://www.alba.nu/?p=21600 Det går att lägga ut grundstommen i Marie Petersons roman Harriet enligt en ganska enkel psykoanalytisk matris. Det handlar då om identitet och identitetsutveckling, från den osäkra flickan till den mogna och självsäkra kvinnan. Identitet har ju blivit ett centralt begrepp i den postmoderna samhällsbeskrivningen. När kategorier som nationalitet, klass eller t o m kön förlorar sin stabilitet när det gäller att beteckna människors sociala tillhörighet har identitet blivit allt viktigare. Identiteter kan vara av många slag och skiftande över tid, etnicitet är ju en vanlig markör, men det finns många andra, inte minst sådana som drivs fram av virtuella gemenskaper eller mediala, som vampyrvurmandet eller potterianismen. Harriet bor på en odefinierad mindre ort i södra Sverige. Hon arbetar i ett kloster med endast två nunnor som driver ett gästhem där Harriet står för matlagning och en del andra uppgifter. Harriet kommer de båda nunnorna ganska nära, och det utbyts en del förtroenden, bl.a berättar en av dem om en stor kärlek som hon en gång övergav för sin tros skull. Harriet har en nära vän, Katja, som i mångt och mycket är hennes motsats. Hon har ett kvalificerat yrke som konstkonservator och till skillnad från den återhållsamma och själviakttagande Harriet lever hon åtminstone tidvis ett sexuellt varierat liv. Harriet har också en granne, Terje, som hon umgås mycket med. Terje har haft en dotter som en gång mystiskt försvunnit, vilket är ett nog så betydelsefullt inslag i romanen, för det ska visa sig att hemlighetsfullt försvunna människor starkt fascinerar Harriet, som sedan barndomen samlat historier om sådana personer i en vacker låda. Denna låda ska så småningom hamna i hennes ganska vrångsinta brors händer. Värre för Harriet och den händelse kring vilken romanens intrig utspinner sig är när Katja försvinner. Harriet ger sig ut på en lång resa för att finna henne. Vi ser här en ganska vilsen och osäker kvinna, med en otydlig för att inte säga outvecklad identitet. Den något bisarra fixeringen vid försvinnanden, den lätt letargiska trivseln i nunnornas avsexualiserade tillvaro, den ibland antytt flytande genuspositionen, hennes bror kallar henne Harry, vilket indikerar ett androgynt drag i både kropp och personlighet, allt bidrar till att hon förefaller inlåst i en närmast pubertalt diffus och vacklande självbild. Det finns också underlag för tanken att Katja representerar en förträngd del av hennes egen personlighet, en gestaltad frihetsdröm, ett självförverkligande utan hänsyn till yttre omständigheters eventuella påverkan. Det går att se att det är sig själv Harriet ger sig ut för att söka när hon drar ner på kontinenten för att finna Katja. Utan att säga för mycket om hur det går måste man ändå konstatera att det, om man följer den psykologiska matrisen, blir en väldigt traditionell och förutsägbar väg till sig själv som Harriet finner, det sexuella mötet med en mystisk främling känns som frigörande kraft förbrukat och befinner sig idémässigt mycket närmare 1890-talet än 2010-talet. Det är en sak. En annan är att romanen stilistiskt har betydande brister. Karaktärerna känns inte särskilt trovärdiga som människor, man får inte den tillgång till deras tankevärldar som skulle kunna göra det enkla slutet lättare att acceptera. Marie Peterson tycks mer upptagen av att försöka göra litteratur än att berätta en historia som kan stå av egen kraft. Det leder till att den bristande språkliga precisionen blir besvärande tydlig. Ett enda exempel kan vara när Harriet talar med en kvinna hon möter på sin resa. Då står det: ”Hon tystnar och ser ut att lyssna på en fågel som släpper toner, runda som bönor, ur ett högt träd bakom huset.” Det hör till litterär grundkunskap att högre precision och konkretion alltid är bättre än lägre. Om en fågel sjunger, så tala om vad det är för en fågel. Om den sitter i ett träd så tala om vad det är för ett träd. Det låter mycket bättre när en koltrast sjunger i en björk än när en fågel sjunger ur ett träd. Att toner kan vara runda kan man ju möjligen tänka sig, men att de skulle vara runda som bönor låter mycket konstigt, eftersom bönor inte är runda, utan, just det, bönformade. Och om det nu finns någon bönsort som är rund så är den litterärt metaforiska bönan fortfarande bönformad. Vill man nödvändigt ha en växtliknelse för en ton som är rund skulle ärtan passa bättre. Jag vet inte vilka fåglar som sjunger i vilka träd i Trieste, men skrev jag en roman där de förekommer skulle jag ta reda på det. Marie Peterson Harriet. En roman om konsten att försvinna Norstedts 2012   Christian Swalander är verksam vid Global Studies i Göteborg.]]> http://www.alba.nu?showArticle=21597 Wed, 02 May 2012 12:23:44 +0000 Monzer El-Sabini http://www.alba.nu/?p=21597 1 Kanadas migrationspolitik bygger på arbetskraftsinvandring som utgör ca 60 procent av den totala invandringen. 20 procent är anknytningsinvandring och resterande 20 procent är asylsökande flyktingar. Kanadas ansökningssystem för immigranter bygger på ett poängsystem där de som har högst poäng får komma in i landet. Poängen får man utifrån språkkunskaper, utbildning och hälsoundersökningar. Ansökningstiden kan ta upp till 5 år. Detta betyder att de som får komma in i landet är de med goda förutsättningar och som är väl anpassade till Kanadas arbetssystem och motsvarar Kanadas behov. Detta skiljer sig mycket från Sveriges politik i motsvarande frågor och därför blir det svårt att göra en direkt jämförelse med Sverige eftersom majoriteten av invandrarna som kommer till hit är flyktingar, som varit på flykt under lång tid. 2 Den allmänna attityden till immigration i Kanada är positiv och välkomnande. Alla känner tillhörighet i samhället. Man ställer höga krav på nyanlända och var och en uppmuntras till att skapa sin egen nyckel att låsa upp samhället, utifrån sina egna förutsättningar och möjligheter. I Kanada betraktas invandring som en positiv resurs. Man kopplar aldrig invandring till problem och belastning. Alla invånare känner tillhörighet till landet och man betecknar sig exempelvis som somalisk kanadensare, kinesisk kanadensare eller europeisk kanadensare. I Sverige kallas man invandrare i generationer, medan man i Kanada betecknas som invandrare endast en kort period när man är nyanländ; newcomer. Sedan är man kanadensare. How come you refer to these students as ”newly arrived refugees and immigrants”? Why don’t you simply say ”newcomers”? 65 procent av befolkningen i centrala Toronto är invandrare; vilket också tyder på en fungerande integration. 3 En positiv inställning till mångspråkighet dominerar i Kanada, kanske p g a att man har två officiella språk: engelska och franska. Mångspråkighet ses alltså som en tillgång: att kunna fler språk är viktigt. I skolan ser man på elever med flera språk som en tillgång. Man uppmuntrar elever att fortsätta utveckla sitt hemspråk hemma. Föräldrarna är viktiga i denna process. Engelskan betraktas som en fortsättning på den språngbräda som hemspråket utgör. Engelskan är givetvis en viktig förutsättning för att få tillgång till den nya skolgången. Man uppmuntrar barnen att berätta om sin kultur och om sin bakgrund och ser det som en viktig del av elevens utveckling. Genom detta blir den egna bakgrunden och den egna kulturen, en grund för att ta sig in i det kanadensiska samhället. Man bygger alltså på och respekterar den grund som redan finns i varje barn. Det engelska språket är inte en måttstock för att mäta barnens utveckling och kunskaper. Den personliga utvecklingen, erfarenheter och kunskaper är inte bundet till ett språk. Man ser barnens kunskaper och utveckling oberoende av förmågan att uttrycka sig på engelska. Man testar barnens kunskaper och förståelse för olika ämnen på barnets eget språk för att kunna bedöma kunskapsnivån. 4 Migrationsverket är den instans som ansvarar för mottagandet av alla nyanlända barn, inte Skolverket som i Sverige. Migrationsverket anställer så kallade ”settlement workers” med samma typ av erfarenheter och bakgrund som de nyanlända barnen. 16 språk talas i de mottagande myndigheterna och ”settlement workers” finns på alla nivåer. Att involvera anställd personal med invandrarbakgrund är en viktig signal och på så sätt skapar man förebilder för de nyanlända. ”Settlement workers” har till uppgift att hjälpa de nyanlända att skapa kontakt, nätverk och kunskap om samhället man anländer till. De introducerar skolsystemet och samhället i stort. De kan även introducera ungdomarna till olika typer av nätverk och föreningar utanför skolan. Hela systemet bygger på invandrare som tar hand om invandrare. Migrationsverket tar ansvar för hela processen från att motta, registrera, introducera, ge grundutbildning i språket och överlämningen vidare till skolsystemet. Man belastar alltså inte skolsystemet på något sätt. ”Settlement workers” ser till att nyanlända stannar kvar i skolan och hjälper dem att gå vidare i det etablerade skolsystemet och/eller att ta sig ut på arbetsmarknaden. 5 Föräldrarnas roll i skolan. Man ser föräldrarna som den viktigaste resursen och som ansvariga för barnens utbildning. Föräldrarna är det viktigaste instrumentet för elevens framtid. Man öppnar upp för föräldrarnas närvaro i skolan. Föräldrarna är alltid välkomna att delta i skolans verksamhet. Föräldrarna introduceras i skolsystemet och man ger dem den kunskap de behöver för att kunna bli delaktiga i sina barns skolgång. Föräldrar som har utbildning kan komma in i skolan som frivilliga och dela med sig av sin kunskap. How come you refer to these students as ”newly arrived refugees and immigrants”? Why don’t you simply say ”newcomers”? 6 Föreningslivet är en viktig resurs och kompletterande i utvecklingen och utbildningen. Migrationsverket har en naturlig kontakt med föreningslivet. Man hänvisar alla nyanlända till de föreningar som finns i området. Föreningarna kan hjälpa dem med bostad, kontakter, nätverk och fritidsaktiviteter. Föreningarna har till uppgift att stödja, hitta jobb, boende och introducera till samhället. Migrationsverket ger resurser till invandrarföreningar för att hjälpa nyanlända att ta sig in i samhället. Föreningslivet har i uppdrag av Migrationsverket att hjälpa och stödja och slussa vidare invandrare; barn och föräldrar till olika instanser. Föreningslivet driver egna skolor och vuxenutbildningar.   Det vi kan lära oss från Kanada för vår egen verksamhet är: - Ta vara på barnens utveckling och kunskaper de kommer in med i svenska skolan och bekräfta barnens redan inhämtade kunskaper och bygga vidare på dem. Två tredjedelar av eleverna gick ut nian utan fullständiga betyg. Inspektionen konstaterade att barnen var vetgiriga och nyfikna, men att förväntningarna på dem var lågt ställda. Felet var inte elevernas, utan att fokus låg på deras brister snarare än förmågor. Skolan ska lyfta eleverna, inte hålla dem nere. (Se bifogad artikel längst ner i dokumentet äv Nyamko Sabuni som bekräftar detta.) - Relatera till och utgå från barnens erfarenheter och referensvärld i undervisningen. - Mät barnens kunskapsnivå på deras egna språk – svenska får inte bli en allmän måttstock för all utveckling. - Involvera föräldrarna mer i skolarbetet och uppmuntra till deras delaktighet. - Skapa kontakter och kanaler till föreningslivet. - Anställ förebilder med liknande bakgrund som barnen kan identifiera sig med i skolvärlden. - Ta vara på modersmålslärarna och språkhandledare. Monzer El-Sabini är skolledare i Göteborg.]]> http://www.alba.nu?showArticle=21587 Mon, 30 Apr 2012 15:13:43 +0000 Siri Reuterstrand http://www.alba.nu/?p=21587 Bilderboksretro. Böcker som är som gjorda för kaffebordet. Med utdrag ur böckerna och korta faktatexter får vi snabba nedslag i bokutgivningen. Antologierna är inte för barn, utan för oss som varit barn. Ett barn blir bara besviket över att inte få fortsättningen på berättelserna. Det här är för oss som många gånger redan kan texterna utantill efter många genomläsningar, som älskar (eller för den delen hatar) dem. Det är främst svenska titlar som ryms i antologierna, men en och annan översatt text finns också med. Läsaren får lite koncentrerad information om författare och illustratörer kompletterad med några reflektioner från redaktörerna om tidstypiska strömningar och fenomen. Serien börjar med femtiotalet. För mig som ärvde böcker från detta decennium efter äldre bröder och som lånade högar av dem på biblioteket under sextiotalet, är det perfekt. Femtiotalet gav oss många titlar som fortfarande känns förvånansvärt aktuella. Då mötte vi för första gången Krakel Spektakel, Plupp och Lotta på Bråkmakargatan. En bok som gjorde stort intryck på mig som liten, var Tomi Ungerers bok om ormen Kriktor. Den kom på svenska första gången 1959 i översättning av Astrid Lindgren. Den har tryckts om många gånger sedan dess. Senast 2004. Femtiotalet var det decennium då barnboksutgivningen verkligen tog fart på allvar. Kanske hade det att göra med att det då satsades stort på folkbiblioteken och att lånen blev kostnadsfria? Det skulle vara intressant att veta. Det är intressant att se de skiftande uttryck som finns i illustrationerna från den här tiden. Så fina! Jag är själv mycket svag för tvåfärgstryck, som exempelvis i Bråkmakargatan-följetongen eller Kay Knights illustrationer till Kay Thompsons bok om Eloise som bor på hotell Plaza i New York. Många av manéren är nu trendiga igen. Sextiotalets bokflod innehöll pärlor som Lilla Anna, spöket Laban, Vi på Saltkråkan, Totte och den fantastiska Till Vildingarnas land. Man brukar skoja om att sjuttiotalet var det proggiga och politiska årtiondet, men den trenden började egentligen redan på sextiotalet. Förstås. Det märktes både i böckerna som gavs ut, men kanske ännu mer i hur man satsade på barnkulturen i stort. Då inrättades den första professuren i barnlitteratur och man talade om barn som om de vore viktiga på allvar. Diskussionen om vad en barnbok kan/bör handla om var hetsig. Man kritiserade äldre böcker för förlegade könsroller och idyllisering av verkligheten. Nu strävade man efter att visa världen som den var, samtidigt fanns ett hyllande av fantasin. Antologidelen om sjuttiotalet kan kanske ses som ett komplement till Kalle Linds Proggiga barnböcker . Det rymdes inte bara politik och sexualupplysning i böckerna från det här årtiondet. Men visst fanns de med. Då kom den både hånade och hyllade Per, Ida & Minimum som tämligen detaljerat (och illustrerat) beskriver hur barn blir till. Då kom Lotta i Hallonby och Sprätten satt på toaletten. Men då kom också Alban – popmuffa för små hundar, Marie-Louise DeGeer Bergenstråles (senare Ekman) udda saga om den ensamma damen och Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet. Och så min egen personliga favorit: Tandresan, en av de underbara berättelserna om Bella och Gustav. Det är Tandresan som valts ut här i antologin, annars börjar serien med Om en liten vecka, boken som skildrar hur Bella hittar Gustav genom att slumpmässigt slå nummer på telefonen och blir bjuden på kalas ”om en liten vecka”. Men först har hon ringt till en farbror ”långt borta i skogen”… Å. Förlåt. Nu höll jag på att trilla in på ett stickspår. De här böckerna gör det med en. Hjärnan går igång och minnena trillar in ett efter ett. Och det är väl det som är den riktigt viktiga funktion som de fyller. Det är böcker att bläddra i och förlora sig i. Men inte bara det. De ger en bild av sina respektive decennier på många plan. Allt från interiörerna i Historien om Någon, ni vet boken med den röda tråden som läsaren följer och som slutar med att man hittar (spoiler alert!) kattungen Nisse, via mammor i förkläden och förortsskildringar till preventivmedelsupplysning för femåringar. En rolig detalj i antologierna är att redaktörerna i sina förord samlar 5 x tidstypiska leksaker, klädesplagg, inredning och ätbart. Stickprov bland de utvalda tidsmarkörerna ger: Knallpulverpistol, radiokaka, elastabyxor, fiskpinnar, Monchhichi, velouroverall och päronhalvor med After Eight. Varsågod och placera i rätt årtionde! Som läsare av antologier saknar man alltid någon eller några favoriter. Av förklarliga skäl domineras antologin av Rabén & Sjögrens egna titlar, men här finns också bland andra FIB:s Gyllene böcker, Verdandis barnböcker och Pixiböckerna (som ägnas ett eget uppslag i sjuttiotalsboken). Nu är exemplen ändå så många att det inte märks så mycket att det saknas en del. Ett resultat av läsningen är att jag ser på dagens bilderböcker med vässad blick. Jag funderar över bildspråket och budskapen. Blir först nästan avundsjuk på den tid då det fortfarande gick att spränga gränser och vara först. Men sedan tacksam. Tänk vilken skatt vi har att bygga vidare på! (Och så många misstag som redan gjorts som vi inte behöver göra om. Men det är kanske en annan historia.) Nu väntar jag med spänning på boken om Åttiotalet. Bilderboksretro 50-, 60- och 70-tal red. Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing (böckerna är formgivna av Lotta Külhorn och Jeanette Wigren) Rabén & Sjögren 2012 En liten teaser från webben kan du se här  ]]>