|
|
I dagarna marscherar subcommandante Marcos in i Mexikos huvudstad. En triumfartad och över hela världen uppmärksammad »zapatour» avslutas i Mexico City. Zapatisterna har kallats »den första informationella gerillarörelsen» och deras framgångar kastar ett intressant ljus över debatterna om Internet och demokratin. Nätet, sägs det ofta, är eller kan åtminstone bli ett redskap för politisk förändring, för demokrati, kunskap, ja för upplysning. Stämmer det? Upplysningstiden var en tid av mod. Det var ett århundrade då "mysticismen skingrades, då förhoppningarna på livet och tilltron till ansträngningen växte, det var en tid som präglades av nyfikenhet och kritik, av intresse för sociala reformer, en tilltagande sekularisering och av en växande vilja att ta risker" skriver den amerikanske historikern Peter Gay, en av upplysningens främste krönikörer. Lever då vi i en tid av upplysning? Immanuel Kant ställde sig samma fråga för tvåhundra år sedan och hans svar är berömt: "Nej, men väl i en tid av tilltagande upplysning". När man betraktar det senaste tidens uppflammande protester mot den orättvisa världsordningen i Chiapas, i Seattle, i Prag och vidare är det inte utan att man kan skriva under på Kants formulering. Förnuftet, solidariteten och modet tycks ånyo växa i världen. Upplysningens huvudpersoner var filosoferna. Men vi får inte, säger en annan upplysningshistoriker, britten Roy Porter, se upplysningens män och kvinnor som besläktade med de moderna filosofiprofessorer »som sitter i sitt akademiska elfenbenstorn och brottas med språkets logiska betydelsenyanser. Upplysningsmännen var långt mer praktikens män: journalister, propagandister och aktivister. Deras strävan var inte endast att förstå världen, utan de ville aktivt förändra den.» Kanske skiljer de sig inte så värst mycket från en våra dagars subcommandante Marcos. På vilket sätt kan då den nya informationstekniken, Internet, bidra till att förverkliga upplysningens ideal om mänsklig utveckling, om frihet, jämlikhet och solidaritet? Jag tror man kan urskilja två aspekter av saken. Den första handlar om information, den andra om kommunikation. Informationen först. Ofta klagas det på att Internet innehåller så mycket smörja. Och det gör det naturligtvis. Här samsas, huller om buller, viktiga FN-rapporter med dålig underhållning, pornografi med nya forskningsresultat, konst och poesi. Det mesta är skit. Men det gör inte så mycket. För den som lärt sig leta finns det ändå, redan nu, en häpnadsväckande mängd information. Att så mycken information finns samlad och tillgänglig är ingen liten sak. Den moderna politiken och demokratin
föddes i och med den franska revolutionen. Revolutionens
förutsättning var upplysningen. En av upplysningens
mäktigaste manifestationer var Den stora franska encyklopedin.
Utgiven i 35 band under närmare trettio år, bestående
av över 70 000 artiklar och 3 000 illustrationer, ville
den ge »en samlad bild av all kunskap». Encyklopedin
var en intellektuell kraftansträngning av svårmätbar
betydelse. Världen hängde plötsligt samman och
blev begriplig. Och när världen är begriplig är
den också möjlig att förändra. Idag minskar, sägs det, intresset för politik, samtidigt som medborgarna är mer välinformerade än någonsin tidigare i historien. Det ser ut som en paradox, men är det inte. Politiken söker sig nya former. De nationella politiska partierna förlorar i attraktionskraft medan intresset för enskilda politiska frågor växer. Det må vara lokala frågor om var motorvägen ska dras eller huruvida daghemmet ska läggas ned, eller globala frågor om en Tobinskatt på globala finanstransaktioner eller om genmanipulerat utsäde. I sådana frågor möter makthavare i dag engagerade och inte minst välinformerade medborgare. Experterna får stå till svars inför motexperter. En viktig förutsättning för denna nya form av politik, subpolitik som den tyske sociologen Ulrich Beck kallar det, är just den förbättrade tillgången inte till kunskap, den måste man tillägna sig utan just till information. Denna information är en råvara som dagens sociala rörelser omvandlar till politiskt handlande. Så långt om information. Den andra sidan av saken handlar om kommunikation. Den nya informationstekniken underlättar kommunikation. En skriftlig korrespondens som tidigare kunde dra ut i veckor och månader kan nu bollas fram och åter över Atlanten eller Uralbergen på en eftermiddag. Över nätet kan vi i dag ta del av seminarier och konferenser nästan varhelst på klotet de äger rum samtidigt som de äger rum. Ingenting av detta är nytt, kanske någon invänder. Nej, möjligheter till sådan kommunikation har funnits länge. Men omfattningen, hastigheten och intensiteten i kommunikationen är ny. Vad får då detta för konsekvenser för demokratin? Det kan få avgörande konsekvenser. Inte genom att den nya tekniken skulle göra demokratin effektivare, det gör den inte. Men den får konsekvenser vad gäller opinionsbildning och politisk mobilisering. Ett av de tydligaste exemplen på detta var demonstrationerna under Världshandelsorganisationens möte i Seattle för ett drygt år sedan. Journalisten Petter Larsson resonerar i rapportboken »Proteststormen» (anmäld i Alba nr 1/2001) just kring Internets betydelse för protesterna i Seattle. Larsson värjer sig mot uppfattningen att motståndet mot en orättvis globalisering skulle ha uppstått på nätet, men han visar hur viktig nätet varit för kontaktskapandet, organiseringen och hastigheten i den process som ledde fram till Seattle. De rörelser som nu gör sig hörda med krav på en rättvisare världsordning där Attac bara är det mest namnkunniga exemplet har förstått att ta till vara den nya teknikens kommunikationspotential. Även detta kan tyckas vara gamla nyheter. Vad är väl Internet annat än en förbättrad och digital stencileringsapparat? Jag vet inte om man måste ha ägnat åratal av sena kvällar åt att slicka kuvert åt någon fattig organisation för att till fullo uppskatta e-postens välsignelser. Eller om man måste ha knackat dörr och delat ut flygblad för att förstå hur praktisk en webbplats kan vara. Men förmodligen underlättar det. Att med bara en tangenttryckning kunna genomföra ett massutskick till tusentals sympatisörer världen över är inte heller det någon liten sak. Även vad gäller den nya teknikens stegrade kommunikationsmöjligheter kan det vara värt att erinra sig den historiska bakgrunden. Upplysningstidens media var Gutenbergs. Den franska revolutionen bars fram av en flodvåg av småtryck, tidskrifter och böcker. Det var en värld av trycksvärta. Detta livaktiga tidningsväsende, denna »borgerliga offentlighet» som historikerna brukar kalla det, hade vuxit fram i Europa under flera hundra år. Ursprunget fanns i den tidiga handelskapitalismens behov av affärsinformation. Mellan bankirer och handelshus i Venedig, Florens och Brügge upprättades informationskanaler. Först som korrespondens inom firmorna, så småningom som post och tidningar. Nyheter hade blivit en handelsvara och tidningarna kom efterhand att utvecklas till forum även för debatt, kritik och ifrågasättanden. Denna borgerliga offentlighet idealet om ett fritt meningsutbyte medborgare emellan utgör sedan dess den moderna demokratins grundval och garant. På så sätt kom en ny teknik, en ny kommunikationsstruktur, att användas i andra syften än de ursprungligen avsedda. Likheterna med Internets framväxt är slående. Nätet skapades ursprungligen med pengar från Pentagon och växte sig starkt tack vare behovet av snabb global finansiell information. Utbyggnaden drivs i dag framåt av kommersiella intressen, av underhållnings- och porrindustri i en oklar symbios. Samtidigt ser vi hur denna kommunikationsstruktur tas i bruk av medborgare världen över i helt andra syften. Kanske håller en ny offentlighet på att ta form. Eller mer korrekt: Kanske håller den gamla »borgerliga» offentligheten på att finna nya former. »Hata inte media», säger en aktivist i Petter Larssons bok till demonstranterna i Seattle, »Bli media». Till sist några ord om vad IT och demokrati inte är. Det är inte omröstningar på Internet. Föreställningen om så kallad »e-demokrati» att kommunfullmäktiges dagordning läggs ut på nätet, för medborgarna att rösta om bygger på ett fundamentalt tankefel. Den bygger på uppfattningen att vi alla går runt med färdiga åsikter i alla upptänkliga, små som stora, frågor. Beredda att omedelbart säga vår mening och fatta beslut. Så är det ju inte. Vi bildar oss en egen uppfattning först efter att ha satt oss in i en fråga, tillägnat oss information och lyssnat på vad andra har att säga i saken. E-demokratins visionärer gör misstaget att blanda samman våra roller som kunder och medborgare. De förväxlar Bill Gates dröm om en perfekt och friktionsfritt fungerande marknadsplats på nätet, med föreställningen att själva demokratin kan bli effektivare. Som kunder har vi emellertid tämligen okomplicerade beslut att fatta. Det krävs ingen längre föregående diskussion innan vi är beredda att betala 99 istället för 199 kronor för en och samma CD-skiva. Politiska beslut är mer komplexa och sammansatta. Att bilda sig en politisk uppfattning måste få ta tid. Den nya tekniken skapar inte en ny värld utan förbindelse med det gamla. Den skapar inte heller någon »ny demokrati». Men den förmår gjuta liv i några av den gamla och ändå så unga demokratins viktigaste beståndsdelar: Tillgången till information och möjligheten till kommunikation. Text: David Karlsson |
 |