| |
Det är inte utan tillfredsställelse
jag noterar att ett ställningstagande förenar mig med
Wittgenstein. I likhet med mig tog han bestämt avstånd
från bruket av slips. Huruvida detta kvalificerar mig för
att anse det vara min rättighet att även i andra avseenden
låna auktoritet av honom låter jag vara osagt, men
jag fruktar att argumenten för uppfattningen att det är
fallet vore besvärande svaga. Tyvärr, kanske.
Förmodligen har ingen i så besvärande och oberättigad
utsträckning som Wittgenstein kommit att bli en auktoritet
som åberopas i syfte att hävda alla tänkbara
ståndpunkter, eller rättare sagt alla tänkbara
ståndpunkters relativa karaktär, och för det
mesta sker det med hänvisning till "den sene Wittgenstein"
som betonade språkets och begreppens verktygskaraktär.
Den tilltagande akademiseringen av både det praktiska och
det intellektuella livet skapar behov av ståndpunkter som
erbjuder tillflykter undan det evinnerliga tjatter som blir följden
när berg av systematisk teori med hela sin tyngd rasar ner
över skäligen enkla problem och doktorer skall födas
ur dammet. Då kan klarheten och enkelheten i de wittgensteinska
satserna kännas ljuva som befrielser. De kommer lätt
till en och är lätta att använda. I synnerhet
om man kan avskärma sig från de ohyggligt hjärnbändande
resonemang som ligger bakom, och samvetslöst och lättvindigt
med stöd i den wittgensteinska auktoriteten hävda att
det spelar ingen roll hur verkligheten är beskaffad för
det finns ingen verklighet utanför språket. Dessutom
och dessvärre kan man frestas att framställa sig själv
som friare och rymligare i tanken än akademikerna, återigen
genom att göra sin front gemensam med Wittgenstein som vid
universitetet i Cambridge skrev: "Allt här är
mig motbjudande. Människornas stelhet, förkonstling,
självbelåtenhet. Universitetsatmosfären äcklar
mig."
Var han galen? Frågan förekommer i Wittgenstein
och Popper - ett eldfängt möte mellan filosofer,
som utgår från ett vida berömt möte i Moral
Science Club i Cambridge den 26 oktober 1946. Inbjuden gäst
var Karl Popper, filosof och vetenskapsteoretiker liksom Wittgenstein,
men i allt sitt tänkande alldeles annorlunda, åtminstone
om man ser till vilka problem han ansåg värda att
ägna sig åt och vilken roll i världen en filosof
borde ha. Wittgenstein var, trots sin totala olämplighet
för en sådan uppgift, ordförande i klubben, och
utan tvekan kom Popper dit för att ge honom en förödande
känga genom att tala över ämnet "Finns det
filosofiska problem?" Wittgenstein hade fastnat för
uppfattningen att så inte var fallet, vad filosofer kunde
ägna sig var "bryderier", uppkomna ur språkets
knaggliga förhållande till verkligheten.
Mötet är
mytomspunnet. Närvarande var
en järngäng av filosofer, som utan tvekan haft ett
remarkabelt inflytande på 1900-talets tänkande. Jag
säger bara Bertrand Russell. Han satt nära brasan med
pipan i mun, och fick då på nära håll
bevittna hur Wittgenstein tog eldgaffeln och högg med den
i luften medan han försökte avbryta: "Du har fel
Popper, du har fel.." En annan och blidare filosof försökte
avleda konfrontationen genom att be Popper ge exempel på
en moralisk princip. "Att inte hota gästföreläsare
med eldgaffel" svarade Popper.
Wittgenstein och Popper var båda österrikare, båda
växte upp i Wien, och båda hade judiskt påbrå.
Familjen Wittgenstein tillhörde en merkantil överklass
och hade enorma ekonomiska resurser. Pappa Popper var jurist
och småborgare, hans pengar försvann i tjugotalets
hyperinflation. Karl gick i möbelsnickarlära medan
han studerade. Wittgenstein lämnade familjepalatset för
att tänka bland de norska fjällen och vara dödsföraktande
soldat i första världskriget och senare byskollärare.
Många har grubblat över vad denna till synes inverterade
elitism säger om honom, det är i varje fall svårt
att tro att hans handlingar dikterades av social omsorg och patriotism.
Popper fick under stora svårigheter lämna Österrike
medan nazismen växte sig stark. Han hamnade i Nya Zeeland,
där han skrev på den bok som mer än någon
annan haft betydelse för kritiken av de diktatoriska och
auktoritära principerna för samhällets styrning
som varit ett betydande och deprimerande stråk i den europeiska
traditionen. Poppers Det öppna samhället och dess
fiender är en klassiker till stöd för demokrati
och rättssäkerhet, som på nytt kan aktualiseras
när demokrati och öppenhet åsidosätts till
förmån för ekonomistyrning och arrogant byråkrati.
Mötet mellan
Popper och Wittgenstein är
dokumenterat intill det absurda, vilket bl a givetvis beror på
att så många flitiga filosofer och anekdotälskare
var med eller kände någon som var med. Det egendomliga,
vilket Edmonds och Eidonow på ett övertygande sätt
visar, är hur den verklighet som förevarit ges olika
versioner på den återberättande nivån.
Vad hände egentligen? Går det att någonsin rätt
förstå? Genom att ge bakgrunden, rivaliteten, kanske
avunden och hatet, som spelar mellan de båda filosoferna,
låter de ett intensivt skede i historien om tänkandet
om tänkandet och förståelsen av förståelsen
framträda. Miljöer som Wien på tjugo-trettiotal,
där den logiska empirismen sökte rensa ut romantik
och metafysik till förmån för på mer naturvetenskaplig
grund baserade föreställningar mot en bakgrund av ökande
nazistiskt hot träder fram. De frusna engelsmännen
vid sina kolbrasor i Oxford och Cambridge som intensivt ägnar
sig åt språk- och begreppsanalys i tobaksdimmiga
rum bildar en kanske beklagansvärd men viktig instans för
all senare forskning där språkliga utsagor om verkligheten
ingår.
Wittgenstein och Popper är spännande lärdomshistoria.
Edmonds och Eidinow är journalister vid BBC, och kan konsten
att veckla ut en story så den fängslar. Men även
de kan slira. Om de rum där Mötet skedde skriver de
att där fortfarande pågår lysande forskning.
Där sitter "hovastronomen Martin Rees och ekonomihistorikern
Emma Rotschild, gift med Amartya Sen, som har belönats med
priset i ekonomi till Alfred Nobels minne". Varför
är det Emma Rotschild som måste nämnas i samband
med den hon är gift med? Hon kunde väl få rum
på egna meriter.
Christian Swalander
2002.03.07
|
