Det var med skräckblandad förtjusning som jag tog mig an denna bok. Kopplingen mellan idrott och pensionärer sätter fokus på temat idrott och kroppsligt förfall. Hur den kopplingen ser ut kan nog variera beroende på hur man har idrottat tidigare i livet, om man ens alls har gjort det.

När är man för gammal? På elitnivå kan den åldern ligga redan före 20 års ålder, någonting som gäller för flera gymnastikgrenar. Jag drog en suck av lättnad när min ena dotter ratades i rytmisk sportgymnastik redan som 18-åring. En mer kroppsfientlig idrottsgren får man leta efter. Själv avbröt jag min egen elitsatsning än yngre och övergick till idrott på lägre nivå. Men även där gör sig kroppens förfall påmind. Plötsligt ville ryggen inte vara med om att jaga fotbollar på hårda grusplaner. Det kunde jag förlika mig med, för hur kul är det egentligen att springa omkring på grus när man tidigare har spelat på betydligt behagligare gräsplaner.

Men tidens gång rymmer även en del paradoxer. Jag minns ett reportage om pensionären som tidigare hade varit elitåkare på längdskidor. Som pensionär åkte han Vasaloppet fortare än i sin krafts dagar. Kroppen hade inte direkt blivit yngre och vackrare, det var materialutvecklingen som förklarade tidsförbättringen.

För många är det plågsamt att uppleva att prestationerna blir allt sämre. Ofta med resultatet att de lägger av med all form av idrott. Kanske är det ett naturligt val med en idrottsvärld som domineras av spänningen mellan glädje och prestation och där tyngdpunkten idag ligger på den senare. Ett alternativt val vore att välja något som man tycker är kul. Till och med golf kanske kan vara kul och jag tvivlar inte på att det ger kroppen motion.

Under 1900-talet har idrotten gått från att vara en ideell till att bli en samhällelig angelägenhet. Och från att vara en aktivitet under några ungdomliga år till att bli ett livstidsprojekt. I första expansionsfasen spreds idrottandet till allt yngre åldrar. Idag upplever vi en expansion till allt högre åldrar. Den första fasen inleddes under välståndssamhällets guldålder under decennierna efter andra världskriget. Den andra fasen sammanfaller med pensionärsexplosionen och dess påfrestningar på det som eventuellt kan finnas kvar av välfärdssamhället.

Att samhällsmaskineriet har fått ökat intresse av pensionärer som idrottat är naturligtvis lätt att förstå. Möjligen lever vi lite längre, vilket förstås är en samhällsekonomisk belastning. Men räkenskaperna kan ändå gå med plus om vi är piggare som pensionärer och håller oss borta från vårdapparaten längre. Men som Lis Puggaard skriver i kapitlet "Äldreidrott - förebygger det åldrande?" finns det tveksamheter i denna hållning.

I Danmark behöver 23 procent av befolkningen som är äldre än 65 år någon form av ständig eller tillfällig hjälp. Bland de som passerat 80 år är motsvarande siffra 45 procent. Visst kan äldre höja sin fysiska förmåga med regelbunden träning. Den stora vinsten med det är att många av vardagssysslorna blir enklare att utföra. Men det krävs också eftertanke innan man rekommenderar fysisk aktivitet. Det räcker inte med att träna benmusklerna för att förbättra förmågan att gå, om rörligheten i höfterna är för liten och därmed balansen är ostadig.

Baksidan av detta är att äldre ofta redan kan känna en smygande ångest inför det kroppsliga förfallet. Det vore olyckligt om man började identifiera livskvalitet i ålderdomen med fysisk aktivitet, eftersom det för många kan vara svårt att leva upp till dessa krav. Det finns trots allt även andra möjligheter att hitta vägar till ett välbefinnande som främjar hälsan på den åldrande individen., som Morten Hoff skriver i kapitlet Äldre och fysisk aktivitet.

Kanske har vi uppehållit oss alltför länge vid den idylliska versionen? Hoff avslutar med ett hisnande perspektiv på kampen mot kroppens förfall. Om utvecklingen på det bioteknologiska planet inom äldreområdet följer samma utveckling som inom den kosmetiska kirurgin, kan vi förvänta oss en kombination av aktivitetsstrategier och bioteknik. Han ser framför sig en tid där man odlar organ även för pensionärer som behöver förnya sina kroppsdelar. Det skulle utan tvekan bli en kulturrevolution av stora mått. Inte minst i vår relation till vår egen kropp. Var hamnar idrotten i ett sådant koncept?

2003.03.20