Det civiliserade samhället bygger på att den vuxne med fast men varsam hand lotsar in den unga i vuxenlivet. Se bara hur det gick i William Goldings bok Flugornas herre, där ungdomar hamnar på en öde ö och utvecklas till barbarer. Eller har det genetiska arvet kanske större betydelse? Nu lägger psykologer ännu ett kol till den flammerande debatten om vad som formar oss till det vi är.

Ett barn föds fram i kärlek, och vad händer? Föräldrarna försöker komma till rätta med sin struliga dotter och förbjuder henne att titta på MTV. Varpå hon låser in sig på sitt rum och sätter förstärkaren på högsta volym. Den snattande sonen får som straff stanna hemma, varpå han rymmer ut genom fönstret.

Föräldrarna är vanmäktiga och antalet rådgivare blir ständigt fler. Samtidigt växer litteraturen med goda råd till föräldrarna, kan man läsa i den tyska tidningen Der Spiegel. För två år sedan såldes uppfostringslitteratur i bokhandlarna för över 1,5 miljarder tyska mark (drygt sex miljarder kronor). Vilket är ungefär 1000 kr utslaget på alla tyskar, inklusive spädbarn och pensionärer.

Koden till framtiden?
Vad formar barnet till vuxen individ? Debatten har hittills mest handlat om arvets eller miljöns avgörande betydelse. Idag dundrar arvsförespråkarna fram på debattarenan, med Hugoprojektet som lokomotiv. Projektet som kartlägger alla våra gener. Rapporter kommer i strid ström om att de funnit genen som bestämmer om du ska bli alkoholist, bli fet eller få språkstörningar. Eller bli elitidrottare.

Paradprogrammet för att visa arvets betydelse är att studera enäggstvillingar som vuxit upp åtskilda från varandra. Det har förstås redan gjorts. 1979 påbörjade amerikanen Thomas Bouchard projektet "Minnesota Study of Twins reared apart". 7000 sådana tvillingpar har projektet hittat. Man kan förstås undra om det går att hitta så många. Ungefär 0,35% av alla förlossningar ger enäggstvillingar. Och hur många av dessa växer upp åtskilda? Om en procent av alla tvillingpar drabbas av detta öde, går det att skrapa ihop så många om man räknar över hela USA. Projektet torde i alla fall ha kostat mycket pengar.

Men strängt taget är väl 1000 åtskilda tvillingpar inte så lite heller. Resultatet är häpnadsväckande. Vad sägs om de legendariska "Jim Twins". De skildes från varandra redan som spädbarn och återförenades först vid 39 års ålder. Då hade bägge hunnit vara gifta två gånger, första frun hette Linda och andra Betty. Den ena döpte sin första son till James Alan, den andra döpte sin till James Allen. Bägge var händiga, kedjerökare och nagelbitare. Bägge hade tidigare arbetat på bensinmack och ingått i frivillig polisstyrka.

Säg vad som inte finns förborgat i generna? Är det genetiskt programmerat vilka yrken som kommer att finnas om 10 år, yrken vi ännu inte vet namnet på? Tänk om Hugoprojektet knäcker den koden!

Föräldrarna abdikerar?
Om generna bestämmer över likheter, borde olikheterna vara lika intressanta. Och då faller mycket av argumentationen om arvet som enda bestämmande faktor. Detsamma gäller för dem som anser att miljön och därmed uppfostran ensamt bestämmer över barnets väg till vuxen personlighet. Generna har betydelse och miljön har betydelse. Därmed är vi tillbala till ruta ett.

Där står föräldrarna och stampar med sina struliga ungdomar. In kommer Judith Harris med en nytolkning av miljöns betydelse: Det är inte föräldrarna som betyder mest för vad man blir utan kompisgruppen.

Som vanligt när det dyker upp ett nytt argument blir ståndpunkten extrem. Judith Harris påstår att föräldrarnas roll för det uppväxande barnet är obetydligt. Man kan helt enkelt glömma alla försök att anlägga pedagogiska mål med sitt förhållningssätt gentemot barnet.

Redan i späd ålder imiterar barn jämnåriga mer än vuxna, hävdar Harris. Detta växer sedan successivt mot sin kulmen under puberteten. Det är alltså barnvärldens "peer groups" som är den viktiga arenan för socialisationen in i vuxenvärlden. Judith Harris påpekar, kanske helt riktigt, att forskningen hittills har varit så fixerad på vuxenvärlden att kompisgruppen blivit en blind fläck i studierna av miljöns betydelse för danandet av personligheten.

Invandrargrupper ger bästa stöd för den tes Judith Harris hävdar. Invandrarbarnen talar aldrig med föräldrarnas accent, utan den formas av miljön utanför hemmet. Evolutionen används också som argument. Om barnen skulle bli kopior av föräldrarna skulle ju ingenting förändras och flexibiliteten inför en föränderlig värld vara svag.

Så vad ska man göra med sina avkommor? Svaret blir ju mycket enkelt efter denna läsning. Vill du att dina barn ska få bra betyg i skolan, sätter du dem i privatskola. Vill du att de ska bli socialt begåvade, sätter du dem i invandrartäta skolor. Dessa "kvaliteter" brukar tyvärr inte samverka. I dagens alltmer segregerade tid blir det av stor betydelse var du bosätter dig. Du väljer kort och gott att plantera dina barn efter vilka kompisar som står till buds.

text: CHRISTER WIGERFELT
3.3.1999

   
 
   
  Bakgrundsmaterialet till artikeln är hämtat från temat i nr 47/98 av Der Spiegel:
Eltern ohne Einfluß - Ist Erziehung sinnlos?