Stefan Hammarén, som debuterade för ett år sedan Med en burk soppa, går inte med på att börja skriva vanligt. Om han är konstnär, avantgardist, surrealist eller språklig upprorsmakare vet jag inte. Hans nya roman bär det roliga namnet Konservöppnare bok, inte minst av en lyckad titel, men säger ironiskt också en del om boken, ifall man vänder på saken, att den endast till hälften låter sig öppnas, att bettet måste vara trubbigt. Men det går trots allt lite lättare än med hans soppservering förra året.

Det är språket som är Hammaréns uppenbara triumf, det är skrivsättet som verkar intressera honom oerhört, mycket mer än att han skulle slå sig an på en klar story. Jag skall i varje fall försöka ge min tolkning på den märkliga handlingen. Kritiker med burksoppan verkade mestadels tala om formfrågor, vilket också nu kan komma att bli aktuellt. En del talade också om den obegripliga romanen. Så visst är det på sin plats att åtminstone försöka skriva om innehållet.

Döden är nånting som ständigt är närvarande i Hammaréns texter... här återkommer den i en mängd olika skepnader. Det blir närmast tematiskt på något sätt. Den dyker också upp i de mest oväntade situationer och textuella sammanhang. Den vill genomsyra, måhända kan det förstås tänkas ge ett deprimerande intryck, eftersom det är speciellt påtagligt med det starka egensinnade språket. Döden talar nämligen hos Hammarén. Den har ett eget språk i boken, men ändå tycker jag att texten samtidigt andas av en oerhörd och mycket stark livskraft, jämsides. Vad bättre är att denna dualism inte är mer störande än nödvändigt.

Något som jag tycker mig se är att texten blir väldigt freudiansk härom. Det är ytterst sällan som romaner över huvud taget lyckas med konststycket att förena dödsdriften och livskraften i en närapå sammansatt kärna, nu enligt ett äkta freudianskt manér. Det kanaliseras dessutom via det sexuella anspråket. Här lyckas Hammarén verkligen tillföra en spänning.

I och för sig har Freuds syn på den ständigt närvarande föreningen av dödsdrift och livskraft beskyllts för att bli väldigt konstlad, något onaturligt uppslitande. När en avgörande kritik säger att dessa livets ytterligheter inte brukar förenas fullständigt i ett och samma handlande hos människan, när man i stället säger att de självfallet måste mötas, men förekommer något separat, utan en helig förening. Hur som helst så har Hammarén med denna förening lyckas skapa en samlad akt som går igen hos sina personer, och ännu i ett väldigt påfallande känsloanspråk. Tanken och miljön känns äkta för att besanna en sådan symbios, framför allt berör den en som läsare.

En förening av döden och livet i samma sats, i samma tanke, i samma kontext var också ett genomgående drag i Hammaréns debutroman soppburken. Men här är det som om det ändå fulländas på något sätt. I hans första alster anspelade det dödliga mer på en slags agentroman i något av William S Burroughs inre landskap och med en hälsning till demonerna medan motpolen där tog sig uttryck i sexualiteten hos Hammarén av en poet som skulle skriva sig in i det mörka och då på det mest hängivna sätt bli älskad där. I Konservöppnare bok finns visserligen agenterna, de dödar och blir dödade, men de hinner ändå dessförinnan personifieras hos poeten. Burroughs är ju annars en av Hammaréns favoriter.

I dessa omtalade drifter finns även ett annat intressant drag att hämta, något som romanen ger ett starkt prov på, nämligen ett sadomasochistiskt drag. Det är något som inte förekommer utpräglat parallellt med driften. Snarare har det en viss stärkande effekt, vilken med fördel faktiskt kan bearbetas utgående från den freudianska lärans bieffekter. Njutningen är ursprungligen det jakande, plågan det nekande, men dessa måste bli utbytbara sinsemellan. När njutningen blir ett nekande eller fördöms i sitt förträngda näringstillstånd och sedan sprängs sönder i sina grymmare tillstånd kan det åter födas till en ny njutning. Detta kan även förenas i akter där man förlorar sin vitalitet men likafullt även i ett uppbyggande av den. Alltid precis som driften i sina ultimata ögonblick måste torpederas, motverkas eller gå förlorad.

Detta blir ett rätt frapperande drag hos Hammarén. Just som språket även gör texten extra besvärlig att läsa med sin lite främmande grammatik, vilken även gör att läsakten känns än mer fysiskt närvarande och tung. Något farligt eller dödsnära skriker i själva läsandet, i tanke, i känsla... överallt. Ett svidande "dödsknull" känns oerhört nära i boken, överväldigande till och med eftersom det även är utdraget... sedan blir det möjligtvis lite mer av Freud än vad Hammarén själv tänkt sig det.

Till sist har vi också ett mycket spännande kapitel där man hamnar i en situation där man ska ta ställning till om det möjligtvis är glosorna, texten som helhet eller kanske av någon person som begår ett självmord, möjligtvis omvänt begår ett mord, lämnar ett offer som det spottas på ännu efter döden. Mordet kan även vara högst symboliskt, förvisso. Det är också fullt möjligt att han säger något om att han dödade sitt eget skrivande. Hur den omtalade döden sker är ändå speciell och kunde vara upptakten till vilken spännande deckare som helst, men här klipper Hammarén förvisso av, där andra skulle börja.

Dödsmässan blir också en mycket viktig del av boken, vilket avigt nog kommer långt innan det egentliga mordet någonsin begås, medan hoppet slutligen kommer ner med ett spöregn. I det sista kapitlet bjuder Hammarén också på ett helt eget fikonspråk för poliskårens förehavanden, ett språk som är högst roande.

Även denna Hammarénska bok är utgiven på det lilla förlaget H:ström - Text & Kultur i Umeå, som profilerar sig med udda skönlitteratur förutom sin utgivning av en del diffusa pamfletter. Det känns nog oerhört berikande att små förlag kan uppvisa starka författarskap som Hammaréns.

2003.04.24