Flykten gjorde mig till främling

 

AV MASOUD VATANKHAH


Extra

Jag kommer ihåg dagen då jag bestämde mig för att fly från Iran. Jag var tjugo år gammal och studerande. Högskolan var tillfälligt stängd pga. irakiska missilattacker mot Tehran. All verksamhet som inte var nödvändig för överlevnaden hade lagts ner, eller fungerade så effektivt som möjligt under korta perioder under dagen. När missilerna skulle komma visste ingen, inte heller hur många och hur många gånger under en dag.

Vi blev förvånade om en dag passerade och vi inte hörde den 'röda varningssignalen' som uppmärksammade ett luftanfall, från radion eller ute på gatan. Kort efter varningssignalen brukade man känna skakningar i marken. Scudmissilerna lämnade ett tjockt moln efter sig i luften precis innan de träffade marken och därför kunde man uppskatta ungefär vilka områden i stan som hade träffats. Det kändes inte särskilt meningsfullt att söka skydd när varningssignalen ljöd. Den gick under perioder så ofta och så oregelbundet så att man inte skulle hinna med någonting annat än att gömma sig. Dessutom var det så att missilerna jämnade flera hus med marken när de landade. Jag brukade hålla mig intill någon vägg för att minska riskerna att bli träffad av diverse splitter som for omkring i luften minutrarna efter explosionerna.

Flykttankar hör sällan till vardagslivet. Jag slapp göra militärtjänsten så länge jag studerade. Att jag kom in på högskolan betydde att jag hade frisedel under min utbildning. Det skulle ta några år innan militärtjänsten skulle vara aktuell och vi hoppades på att kriget skulle ta slut. Min morbror som bodde i Sverige hade upprepade gånger sagt att de som hade hjälpt honom och hans familj ut ur landet kunde också hjälpa mig och min bror. För mig var det här en främmande tanke. Mitt liv var så bra som det skulle kunna vara och jag såg aldrig någon anledning att ändra på det.

Men jag fick tänka om. Och det var långt efter min flykt som jag insåg att jag hade varit med om något unikt och värdefullt. Flykten drog med sig främlingskapet för mig, vilket kom att bli min gåva i livet. Jag hade fått chansen att göra mig av med min kollektiva järnbur. Det som kan te sig så förödande hade blivit befriande för mig.

När kriget nådde sin höjdpunkt började man även kalla in studenter till armÈn. Vi skulle göra sex månader av vår militärtjänst under utbildningen. Med hjälp av datorer lottade man ut dem som skulle till kriget och målet var att allas namn skulle dras efter fem, sex dragningar. Jag minns fortfarande tydligt dagen jag kom till skolan för att se om mitt namn var med den senaste listan. Det var den tredje kullen som skulle kallas in. I skolan såg jag spåren efter en explosion som hade inträffat i närheten några dagar innan. Det fanns mycket glassplitter på marken trots att alla fönstren och dörrar hade glas som var försedda med stålnät. Det som fick mig att skakas när jag såg den ödelagda skolan var alla affischer med förstorade passfoton på väggarna. De informerade om minnesstunder för de som hade omkommit i kriget. Jag kände igen många av dem.

Eftersom vi läste tekniska program trodde vi att vi skulle hållas bakom frontlinjen och syssla med det vi var bra på. Men de som hade hunnit bli inkallade berättade att de hade fått en kortare vapenutbildning och skickats till en omtvistad ö som hette Madjnoun (som betyder dåre på arabiska och persiska och som kommer från kärleksberättelsen om Leili och Madjnoun), där irakisk militär enligt ryktena använde mycket kemiska vapen. Jag tror att jag ändå gick till expeditionen för att titta på inkallelselistan. Jag vet inte om jag såg mitt namn i listan. Någonting som jag minns och har kvar sedan dess är känslan av att vilja leva. Jag ville bara inte bli en minnesaffisch på en vägg. Allting annat men inte det.

'Dö innan er naturliga död är framme', sa islams profet. Jag började förstå innebörden först i och med min flykt. Jag brukar säga att jag blev muslim när jag kom till Sverige, även om jag föddes som muslim. Jag lärde mig att dö och jag försökte lära mig att födas på nytt. Dessutom bestämde jag mig för att till varje pris behålla denna erfarenhet vid liv under hela mitt liv. Man måste alltid leva livet så att man blir vän med döden, sa Astrid Lindgren en gång. För mig har främlingskapet varit till stor hjälp för att påminnas om den känslan. Min livsuppgift sedan flykten har handlat om att förbli främlingen.

Främlingskapet innebär att leva med det socialas friktion: främlingen måste lära sig bli vän med förödmjukelsen. Det är påfrestande att hela tiden mötas av hinder i sin omgivning och det är tärande att belastas för handlingar man inte begått. Man måste acceptera att ständigt associeras med en asocial ickegrupp, att vara den oönskade Andra. Men främlingen avskyr den kollektiva erkänslan, att heta någonting och att tillhöra någonstans. Hon vet att det hela enbart handlar om en illusion. Jag visste inte var H var någonstans när jag väcktes i vänthallen i Arlanda.

Jag visste att han i alla fall var med på planet. Vi var överens om att vi inte skulle medge något bekantskap för att inte förstöra någonting för varandra. Jag vet inte hur länge jag hade sovit och jag undrar idag hur jag överhuvudtaget kunde somna då?! Det var bara för mycket mentalt tryck som jag inte kunde strukturera och hantera. Jag hittade en stol långt ifrån den ingång jag hade kommit in från planet och satt mig, slöt ögonen och sov. En kort stund efter, antar jag, skakade någon mig vid min axel. När jag såg hans polisradio hängande på hans skärp insåg jag att det var en uniform han hade på sig.

Han sa någonting.
Jag visade en frågande min.
Han pekade med högra pekfingret in i den vänstra handflatan: 'passport!'
- I don't have any - I'm a refugee!
- Do you speak English?
- No!
- Come with me please!
Han hade gjort det förut. Jag var påläst.

'Döden ingick inte i min utbildning', skriver Sven Lindqvist i Utrota varenda jävel. 'Under tolv år i skolan och femton år vid olika universitet fick jag aldrig någon utbildning i konsten att dö. Jag tror inte ens att döden nämndes.'

Vi lär oss genom socialisationen olika sätt att hitta och öppna våra vägar i samhället och blir delar av den stora helheten. Vi heter någonting, vi tillhör någonstans. Skola, jobb, familj, barn, pension och barnbarn är våra liv i stora sammandrag. Man halkar på bananskal så länge det inte finns anledningar för att fundera över annat. För mig handlar det sociala projektet om att göra banan så friktionsfritt som möjligt. Vi tillägnar våra liv åt allt och inte det enda säkra och oundvikliga, nämligen döden.

Religion är massornas opium, lär Marx ha sagt. Det han inte kunde se eller inte ville inse, var att det var den föreställda gemenskapen som bibehöll massorna i det socialas berusning. Och att det var just den kollektiva identiteten som förvandlade människor till massor. Den första formella sociologen Emile Durkheim, för att nämna en annan i samma genre, menade att det egentligen var samhället man dyrkade när man dyrkade Gud, eftersom det är det mest bestående som vi kan tänka oss. Samhället har funnits långt innan vi kom till världen och det kommer att bestå länge efter våra död.

Hela polisintervjun tog en halvtimma. Polisen frågade någonting. En röst från en radio på bordet översatte det han hade frågat till mig. Jag svarade och rösten i radion översatte (antagligen) vad jag hade sagt, till polisen. Hs intervju varade mycket längre. Jag fick vänta i flera timmar på bänken mellan mitt och hans rum. Det var en sur polis som intervjuade honom, som blev ännu surare kan jag tänka mig då hon inte lyckades göra livet surt även för H. Jag var mycket röksugen och fick inte röka där på bänken under tiden. Inte någon annanstans heller för den delen. Till slut gav polisen upp och H satte sig bredvid mig på bänken. Vi hälsade på varandra som om det var första gången vi träffades. Efter en kort stund följde vi med en kille, mot förläggningen fast det hade jag ingen aning om vid tillfället.

Jag visste ingenting om vår situation och vart vi var på väg. Jag kommer ihåg att jag såg passagerarna på flygplatsen men inte kunde avgöra om de kom någonstans ifrån eller om de var på väg någon annanstans. Det var som om jag såg samma folk gång på gång. Jag gick som i en trans utan några upplevelser, utan någon uppfattning om omgivningen. Utan något grepp om verkligheten. Det kändes som om det visades samma filmklipp gång på gång framför mina ögon. En irriterande upprepande deja vu. Efteråt försökte jag flera gånger hitta stället där jag upplevde denna hackiga verklighetsförnimmelse, men det var ett fördömt projekt.

Jag var helt tomt i huvudet och väldigt röksugen. Kan jag få röka en cigarett? frågade jag vår nya bekant. Självklart! svarade han. Nu kan du göra vad du känner för! Nu är du en fri människa! Jag kommer inte ihåg vad mannen hette. Jag tror jag glömde det i samma ögonblick han presenterade sig. Men hans uppmaning finns inpräntat i mitt minne så länge jag lever.

Den mest tilltalande definition som jag har hört talas om människan är att hon är ett döende djur. Människan är ett djur som är medveten om sin dödlighet. Främlingskapets gåva innebär att ideligen påminna det sociala djuret om döden. Gåvan gör djuret mänskligt. Kom ihåg att du ska dö! Masoud Vatankhah

2004.04.22

Extra
Extra  
alba avslöjar
 

ALBA.NU NR 3 2004

 
 

 

 
 

Jag lärde mig att dö och jag försökte lära mig att födas på nytt.