I april i år dog Lena Larsson. Hon föddes 1920 och är ett stycke svensk historia personifierad. Det kan låta som en floskel, men i hennes fall är det verkligen sant. Alla som någon gång funderat över det moderna svenska samhället ­ hur det en gång drömdes, mättes och tänktes fram och hur det sedan blev, bör läsa hennes självbiografi. Den heter Varje människa är ett skåp. Den handlar visserligen om Lena Larsson själv, på ett bitvis mycket personligt sätt, men hon är nära förknippad med mycket av det typiskt svenska. Hon började sin yrkeskarriär med att utbilda sig till möbelsnickare på Carl Malmstens verkstadsskola. Sedan, efter att en tid ha ritat möbler hos Elias Svedberg (som faktiskt är mannen som kom på att man skulle sälja monteringsfärdiga möbler) fick hon i uppdrag av Svenska slöjdföreningen och Svenska Arkitekters Riksförbund att göra en bostadsvaneundersökning. Hon sprang runt och intervjuade hemmafruar om hur de använde sina hem under tidigt fyrtiotal. Resultatet av undersökningen skulle användas som underlag för bostadsbyggandet efter kriget. Det här var en av Per Albins hjärtefrågor. Folkhemmet, ni vet.

Levde som hon lärde
Själv använde Lena Larsson sedan sina kunskaper till att fundera ut fiffiga heminredningslösningar som ansvarig på NK-BO, eller konstnärlig ledare som det kallades. Hon var alltså en av de som fick oss att börja använda lätta och funktionella möbler istället för det tunga, pompösa. Man kan nästan säga att vardagsrummet är hennes påhitt. Det var i alla fall definitivt hon som inredde det. Hon var en varm förespråkare för ett barnvänligare boende. Det är roligt att läsa hennes skildring av det egna boendet i Stockholms mest kända kollektivhus, Marieberg. Där bodde många av dåtidens intellektuella, familjen Cullberg/Ek, Myrdals, Torun Bülow-Hübe, mfl, mfl.

En oskuldsfull idyll
Som en konsekvens av sina tankar blev hon under sextiotalet en av de hängivnaste anhängarna av det så omdebatterade slit-och-släng idealet. Det skulle vara enkelt och lättskött och gärna kastas efter användandet. Det här var innan energikriser och miljöhot
Hur som helst är hennes självbiografi rolig att läsa. Om inte annat så ta er tid att titta på bilderna. Där finns massor av saker att le igenkännande åt.
Sverige var mer optimistiskt på Lena Larssons tid. Så den som inte sörjer just henne som person kan ändå sörja en förlorad tidsanda.

text: Siri Reuterstrand