Det är fult att läsa andras post!
Visst är det väl så. Men i detta fall är det ju en författares brev; mytomspunnen och död sedan snart femtio år.

Att han under sin relativt korta livstid hann med att producera romaner, dramer, pjäser, novellsamlingar, resereportage och bitska dagsedlar - för att inte tala om postumt utgivna dikter - och under sin levnad bli geniförklarad och en symbol för den unga efterkrigslitteraturen - gör väl då att det har ett allmänt intresse för oss som är intresserade och fascinerade.
Men vad är vi mest nyfikna på?
Jo, så klart - personen Stig Dagerman.
Vem var han.
Och vad drev honom i döden för egen hand?

Främst har dessa cirka 180 brev från 1932 till 1954 - sammanställda av Dagermanspecialisten Hans Sandberg, och med förord av Lasse Bergström - gett mig en kick!
Så till vida att jag har fått en spirituell lektion i hur man skriver livsbejakande brev.
Trots svårmodiga känslor och betungande omständigheter.
Som dålig ekonomi (tar åt mig direkt!).

"Utom människor är brev min enda njutning.De brevlösa dagarna, vilka dessbättre inte varit många, är svåra att komma över, men så småningom har jag lärt mig att få brev att räcka länge" skriver Stig Dagerman till Olof Lagercrantz i september 1950.

Han befann sig då i Österrike där han hade tillbringat sommaren med att översätta en norsk roman samt gjort fåfänga försök att skapa något eget.
Att Dagerman var vänfast framgår tydligt.
Alltifrån de första breven till fadern, farmor och farfar - där han som brådmogen 14-åring visar tidig talang i stilistisk konst ihop med ett gott hjärta.

Första hustrun Annemarie bedyrar han både sin kärlek till och delger sin oro och syn - och inte minst: bitsk kritik - på samtiden med.
De hade ju båda ett förflutet i syndikalistisk ungdom, där de träffats - och under sin höst i ett sönderbombat Tyskland 1946 skriver han till henne på tyska (ett språk han tycks behärska fullständigt; liksom för övrigt franska) för att undslippa censur av breven.

Från slutet av 40-talet börjar ett sorgligt mönster att kunna tydas i breven. Stig Dagermans allt mer ångestfyllda skrivkramp, vilken han så hövligt ber om ursäkt för. Inte sällan med en svartsynt men humoristisk piruett. Förläggaren Ragnar Svanström på Norstedts får ta emot flera brev där avsändaren först är full av entusiasm för ett kommande romanprojekt, bara för att ett kort tag därefter få ett brev från författaren där han hopplöst förbannar sin oförmåga.
Dagerman öppnade sig också för Svanström; berättade bland annat att han var kär i skådespelerskan Nancy Dalunde, som han själv hade regisserat i en av sina pjäser.

Förskott på förskott. Dagerman skriver att han kan betala tillbaka, om så krävs. Noveller som inte blev skrivna; artiklar som bara blev ett par meningar långa. Flera redaktionschefer fick också ursäktande brev, efter att de skrivit till honom och varit otåliga.
Och så sjukhusvistelsen i början av 1950.

Med facit i hand är det så klart också tragiskt att läsa breven. Men ändå tror jag inte att någon, under Dagermans livstid, hade kunnat förutspå ett så dramatiskt slut.
Han skriver till sin andra fru, skådespelerskan Anita Björk, samma år han tog sitt liv:

"Igår ville jag dö och när jag kom hem stängde jag spjället efter alla självmördarkonstens regler och somnade med bedövat hjärta men vaknade i alla fall i morse, matt i huvut och bränd i lungorna men i alla fall vid något slags liv. Nu händer det aldrig mer."
Anita Björk filmade i Berlin när hon fick brevet.

In i det sista vittnar breven om kärleken och omtanken för barnen. Hans två söner i det första äktenskapet och den lilla dottern i det andra.
Även första hustrun får klokt formulerade brev att han inte tänker svika barnen, trots att han gjort henne ont. Och första svärfadern får ett varmt brev. Tydligt är att han betydde mycket för Stig Dagerman.
Kanske tog de närmaste hans ord för mycket som dikt, var en tanke som slog mig vid läsningen.

I det sist publicerade brevet, sänt till vännen, grannen och skådespelerskan Inga Landgré, bara fjorton dagar före hans självmord, står det:
"Nu är allting mycket bättre, även om det inte är särskilt bra. På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte, hur jag skall kunna öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa. När jag läste i Stäppvargen sist slog det mig att där har jag en släkting. Liksom han tillhör jag självmördarnas släkte, d.v.s inte de som nödvändigtvis tar livet av sig men som alltid har döden vid sin sida för säkerhets skull, att tala med, att hoppas på. Jag vet inte varför jag lever. Jag ser inget slut på den här anhopningen av dumma dagar.
Kan du se en mening?"

Tiden har förhoppningsvis läkt alla sår för de anhöriga, då de gett tillåtelse till denna bok.
Livsbejakelse, trots allt.
Har jag tagit med mig främst - ur dessa brev.

Leif Wilehag
2002.06.13