| |
Anna, 48 år,
cancer
"För några år sedan höll jag på
med min doktorsavhandling och hade inte mycket kvar. Jag var
väldigt trött och det kändes jobbigt med en stor
familj - jag har sex barn. När jag gick till vårdcentralen
blev jag sjukskriven för utbrändhet men de gjorde aldrig
någon fysisk utredning.
Jag fick gå på stödsamtal och i gruppterapi
men jag tyckte inte att det hjälpte. Fortfarande blev tröttheten
bara betraktad som 'nerver'.
Sedan började magen svullna och jag fick en ny tid på
en annan vårdcentral. Läkaren undersökte och
kände, och när jag sa vad jag höll på med
- att jag forskade och hade sex barn - slutade han undersöka
och sa direkt att det var stress.
Tillsist fick jag så ont i magen att jag åkte till
akuten. Då hade jag en jättecysta, stor som en hopskrumpen
fotboll, på varje äggstock. Cystorna var elakartade,
jag hade cancer.
Några månader senare efter cellgiftsbehandling blev
jag friskförklarad. Under tiden hade jag disputerat, men
sedan mådde jag sämre igen, hade svettningar på
natten och fick ångestattacker. Jag gick till läkare
på nytt och hon sa att det var klimakteriebesvär.
Men det var cancern som hade kommit tillbaka. Nu säger de
att den är kronisk.
Många läkarkontakter har varit positiva men inte alla.
Det jobbigaste har varit att bli behandlad som om man vore psykiskt
instabil eller dum i huvudet. Det är som om man bara är
en sjukdom, inte en levande människa som råkat bli
sjuk. Sjukstämpeln får ett sådant genomslag.
Om jag hade varit man tror jag att de hade bedömt och bemött
mig annorlunda. Att vara forskare, ha sex barn och vara kvinna
går inte riktigt ihop."
(Anna heter
egentligen något annat)
Pernilla,
20 år, urinvägsinfektioner, uretrit
" I min journal hade en doktor skrivit 'antagligen mensvärk,
influensa'. Men jag vet hur mensvärk känns, det här
är inte mensvärk. Det har jag sagt flera gånger
men de lyssnar inte. Jag känner att jag inte blir respekterad
för det jag säger om mina symptom och vad jag tror.
Det är som att de tänker att 'inte ska du komma hit
och säga saker som du inte vet något om'.
Jag säger till läkarna att jag har ätit en viss
sort antibiotika massor med gånger och att den inte fungerat,
att jag fått svamp av den och ofta ligger vaken på
nätterna för att det kliar och svider så av svampen.
Ändå får jag samma antibiotikarecept igen. När
de inte är otrevliga är det svårare att säga
ifrån eller ställa krav. Efteråt känner
jag att 'ja, jag blev vänligt bemött men det var inte
det här jag ville.'
Hela tiden har jag fått höra från sjukvården
att 'det här kan du kontrollera själv' eller 'du kanske
inte ska ha så mycket sex.' Men jag gör allting som
man ska göra och det hjälper inte. Jag tänker:
vad har jag gjort för fel? Varför är just mina
slemhinnor såhär?. Jag tror att om jag hade varit
äldre och gift, om jag hade kunnat säga 'min man' istället
för 'min pojkvän', då skulle de se på mig
på ett helt annat sätt. De är som att de tänker
att unga tjejer inte kan säga nej. Men min pojkvän
tvingar sig ju inte på mig!
Man blir lite avtrubbad, jag själv känner bara att
jag vill att det ska gå över."
Kerstin,
48 år, skolios sedan födseln och den reumatiska sjukdomen
Sjögrens syndrom
" Jag upplever att de flesta läkare inte har lyssnat.
Det är ju de som vet. De har negligerat det jag har sagt
och kört över. Det är som att de har försökt
få mig att känna mig som mindre vetande. 'Ja, men
trötta är alla ibland' har jag fått höra.
Jag har känt mig ifrågasatt och misslyckad, särskilt
när jag var yngre. När jag var i tjugo-, trettioårsåldern
och läkarna sa till mig att jag var kärnfrisk tänkte
jag att 'ja, det är väl mig det är fel på
då'. Nu när jag har blivit äldre har jag fått
bättre självförtroende. Det är också
skönt att ha fått bekräftelse, en diagnos. Att
det verkligen är någonting, att det inte bara är
jag som hittar på.
Jag tycker att det är viktigt att läkaren tar det patienten
säger på allvar, att hon eller han lyssnar och är
fördomsfri. Inte tänker att 'nu är det en sån
här gnällig käring igen'.De kanske borde kunna
erkänna också att de inte kan allt. Det finns ju så
mycket kunskap idag, läkarna kan rimligtvis inte ha koll
på allting, men många spelar fortfarande den rollen.
Den ögonläkaren jag har nu är jättefin. Han
säger att det är jag som är experten på
mig själv och han respekterar det. Första gången
vi träffades och jag berättade om mina symptom avbröt
han mig inte utan lyssnade. Vi diskuterar jämbördigt
men det är han som har den medicinska expertkunskapen."
(Kerstin heter
egentligen något annat)
|
