AV LISBETH SACHS
 

Hur sjukdomar förklaras har i grunden med hur man uppfattar människan, hennes kropp, hennes biologi och hennes väsen att göra. Vi i västvärlden kom att se på människan som uppdelad i en materiell och en andlig del genom filosofen Descartes tankar på 1600-talet. Men det finns andra filosofer i andra delar av världen som kan utmana vår bild.

Hur man förklarar orsakerna till sjukdom speglar också vårt behov av att hålla ordning i samhället. Klassifikationer tjänar syftet att anpassa saker och ting till en ordnande idé. All slags undvikande av det orena, det onda, det riskfyllda har med ett behov av ordning att göra. Oordning uppstår lätt om gränserna mellan vad som är rent och orent, normalt och onormalt, inte hålls klara.

Sjukdom är nog för det mesta något oönskat i mänskliga samhällen. Sjukdom måste förebyggas och bekämpas för att inte konsekvenserna ska bli för stora. Föreställningarna om hur man ska leva för att förbli en frisk människa och därmed indirekt bidra till ett friskt samhälle har ofta med undvikande att göra; undvikande av konflikt och obalans men också kontroll av kroppen.

I någon form har det länge funnits en förebyggande hälsotanke i vårt samhälle. Preventiva åtgärder utvecklas i takt med medicinsk forskning. Verksamheten visar indirekt hur samhället är organiserat och ordnat för att man ska kunna upprätthålla värden som exempelvis ett "sunt liv", en "sund kropp" och ett "sunt samhälle".

Att söka sambanden bakom varför människor blir sjuka eller förblir friska utgår oftast från de negativa exemplen. Man söker svar bland ohälsosamma miljöer, ohälsosamma livsmedel såväl fysiskt som psykiskt ohälsosamma livsstilar och omständigheter. En medborgares förståelse av, och kunskaper om, de olika slags risker som är förknippade med henne är inbäddade i hennes liv. Kunskapen om riskfaktorer är dessutom mycket tidsbunden, den förändras över tid. Det var inte länge sedan som rökning framstod bland vissa sektorer av den medicinska professionen som lugnande och rött kött, smör och grädde ansågs bygga upp friska kroppar.

Paradoxalt nog är det inte alltid som förebyggande verksamhet gynnar människor. I samhällets strävan att hålla ordning mellan det farliga och det ofarliga händer att informationen man ger om hur man ska hålla sig frisk och indirekt om orsakerna till dödlig sjukdom blir oklar. Är den medicinska vetenskapens metoder att söka kunskap om samband mellan sjukdom och människors liv tillräcklig för den preventiva verksamhet man bedriver? Kommer den att kunna rädda oss från lidande och för tidig död i framtiden?

Jag har under ett antal år i ett fältarbete studerat ett förebyggande hälsoarbete. Min första kontakt med tolv män som ingick i en erbjuden hälsoundersökning var när de redan hade fått reda på att de inte låg bra till med sina prover, fast de alla uppfattade sig som friska vid tillfället. Efter mitt första samtal med männen på vårdcentralen besökte jag dem i deras hemmiljö. Det gick en vår, en sommar, en höst och senare åter en vår. Vid nya provtillfällen var jag också närvarande. Det var då som några av männen blev medvetna om att deras kroppar som givit prov på en hög kolesterolnivå i blodet inte hade sänkts utan tvärtom stigit. Männen reagerade på olika sätt inför risken att dö i hjärtinfarkt. Några av dem började i och med hälsoundersökningen att leva med risken att när som helst drabbas av hjärtstillestånd. Vad innebar egentligen den oron för deras allmänna hälsa?

Förutom känslor av oro och obehag, ibland dödsskräck, föreföll männen också bli medvetna om kroppen. De började känna hur "det strömmar fett med blodet". Andra uttryck som kom till användning var: "jag känner mig som en fett-bomb", eller "jag kan känna hur det stockar sig vid hjärtat". Kroppen blev mycket påtaglig genom att ett värde blev förmedlat, ett värde som hade starka kulturella budskap. Det talade om samhällets ideologi och moral, indirekt om fetma, felaktigt leverne och dåliga vanor.

Hälsoinstruktioner som råder människor att ändra sin livsstil eller påverka sin kropp i någon mån grundar sig på inställningen att det finns förutsägbara samband mellan liv och kropp. Vissa hälsobefrämjande handlingar ska resultera i vissa positiva kroppsliga reaktioner. I denna process ligger en av orsakerna till lidande bland människor som inte lyckas uppfylla dessa mål trots att de följer instruktionerna. Allt det som är oförutsägbart när det gäller samband mellan hälsa och liv förblir outtalat och dolt i den preventiva verksamheten.

Uppdelningen av den individuella kroppen i psyke och soma eller kropp och själ har fört oss längre bort från de dolda sambanden mellan den mänskliga kroppen och människans liv i samhället. Först gäller det oförmågan genom tiderna att acceptera så kallade själsliga orsaker till somatiska tillstånd. När man sedan lärde sig tala explicit om psykosomatik framstod dessa tillstånd på något sätt som mindre verkliga än det man uppfattade som rent somatiska åkommor. I västvärlden saknas ett vokabulär som ger oss möjligheter att hantera relationen "kropp-själ-liv-samhälle".

I motsats till männen som ansåg sig friska och som fick riskdiagnoser i samband med en hälsokontroll finns människor som upplever sjukdom men som inte alltid kan få sin medicinska bekräftelse. Under ett antal år har jag följt människor som fått diagnosen kroniskt trötthetssyndrom. Dessa människor har haft ett långt lidande utan att man kunnat finna orsaken. Symtomdiagnosen ger legitimitet men ingen bot. Flera symtombilder av kronisk karaktär har utvecklats under 1900-talet; fibromyalgi, elallergi, amalgam förgiftning, teknostress och kroniskt trötthetssyndrom.

De nya kroniska tillstånden kan ses som svar på frustrerande motsättningar i dagens samhällsliv varför de får ett dubbelt lidande. Värken blir det signum som döljer livet. Det blir med värken som människan omedvetet signalerar sin belägenhet. Men det vill till vissa bestämda ordningar för att sjukdomstillståndet ska uppfattas som verkligt och legitimt. Ett av de största problemen i samtiden är de människor som har påtagligt lidande men som inte befinns sjuka. Att man från sjukvårdens sida inte kan finna bevis för sjukdom vid undersökning av kroppen ger den lidande människan en känsla av vanmakt. Språket har ingen uttolkare och undertexten förblir dold.

Behandlingen av kroniska värk och trötthetssyndrom skiljer sig i olika delar av världen beroende på tradition och praxis. Det beror inte bara på att läkare och patient möts kring olika begreppsvärldar utan också på den frustration som ligger i läkarnas brist på verktyg att åtgärda patienternas konstanta besvär. De kulturella orsakerna till att man inte helt kan legitimera upplevelsen av kronisk trötthet öppnar upp för en förståelse av vilken personlig betydelse lidandet kan ha. Det handlar om kampen att bli tagen på allvar, men mest kanske på ett omedvetet plan, om att få träda tillbaka som hel in i den situation som utgör kärnan till den förkroppsligade frustrationen och börja vägen mot ett tillfrisknande där.

Människor blir inte sjuka helt utan anledning. För att hela kroppen ska påverkas av sjukdom måste det försvar som finns där på något sätt redan ha störts. Det gäller alla sjukdomar. Vi ser det kanske allra klarast när det gäller det vi i vår värld kallar immunbrist sjukdomar. Men alla sjukdomar har att göra med det faktum att människor inte har kunnat hålla de sjukdomsframkallande agenterna såsom exempelvis virus och bakterier i schack. Hur förstår människor i vår värld hur kroppen fungerar och var orsakerna till ohälsa finns? Vad har forskningen kring dessa frågor betytt för vår människosyn och livsuppfattning? Och hur pass mycket påverkas vi i vårt vardagsliv av vad vi vet om hur vårt immunsystem fungerar?

I och med immunologens sökande efter kunskap framträder alltmer bilden av en kropp som aktivt förhåller sig till världen och som aktivt väljer ut och använder sig av en uppsättning ständigt producerade nya antikroppar som håller kroppen frisk och som ger den möjligheter att möta varje ny utmaning. De svar som kroppen på detta sätt kan ge varje oroande utmaning visar hur flexibel och innovativ den verkligen är. Det som vuxit fram under årens lopp är kunskapen om att de olika delarna av immunsvaret som kroppen har förmåga att ge härrör från ett sammanhängande system. Och detta system finns i kroppen där det länkar samman kroppen med den ständigt skiftande omgivningen och miljön.

Många av oss i västvärlden har vuxit upp med rädsla för bakterier och smittsamma miljöer. Det har varit viktigt att hålla gränserna mellan det vi uppfattat som det rena och det orena klara. Vi har varit delaktiga i en kulturellt skapad process för att hålla oss friska genom åtgärder som vi inte ifrågasatt därför att de ansetts nödvändiga för att vi inte skulle bli smittade. Vi har inte uppfattat att vi dagligen och stundligen utsätts för en stor uppsättning sjukdomsframkallande agenter i vår miljö utan att vi berörs av dem. Vi har inte uppfattat eller förstått att vi för det mesta är starka nog att stå emot olika organismer i vår omgivning, att leva i symbios med dem och att klara av ganska nedsmutsade miljöer. Vi har inte varit medvetna om att vi i själva verket är i kraft att hålla sjukdom på avstånd. Det är egentligen inte så att bakterier attackerar kroppen och gör att man blir sjuk. Det är snarare så att kroppen avgör hur och när bakterierna ska få agera.

Människan befinner sig alltid i ett livssammanhang och känslor utgör underlaget för upplevelsen av att finnas i världen. Kroppsliga erfarenheter i hälsa eller i sjukdom är alltid sociala och påverkas därför också samtidigt som de påverkar interaktion och samverkan med andra människor. Kroppsliga erfarenheter kan därför beskrivas på många olika sätt. De kan ses som sociala, molekylära eller cellulära delar av en sådan erfarenhet och därför också som delar av en förankrad helhet. Och det måste bli i och med känslorna och erfarenheterna som kroppens immunsvar ska förstås. Det är i denna beskrivning av känsla som man kan sammanfatta alla dessa funderingar till en förkroppsligad levd erfarenhet - en människa.

2003.06.12

   
 
   
  Lisbeth Sachs är medicinsk antropolog och författare. Hon har varit knuten till Karolinska institutet och Linköpings universitet och firskat kring hälsofrågor och kultur. Hon har givit ut ett antal böcker kring dessa frågor. Under senare år har hon skrivit böckerna:
Sjukdom som oordning, Gedin 1996,
Att leva med risk, Gedin 1998,
Från magi till bioteknik, Studentlitteratur 2002.
   
 

 
 

 

 Vi har inte uppfattat eller förstått att vi för det mesta är starka nog att stå emot olika organismer i vår omgivning, att leva i symbios med dem och att klara av ganska nedsmutsade miljöer.