Per Svensson: Frostviken
Ett reportage om Per Olof Sundman, nazismen och tigandet.
Albert Bonniers Förlag.
 
 

Fotografier har en märklig förmåga att stanna tiden. Frysa ögonblick, som sedan kan tas fram när som helst. Jag sitter med en bok i handen och fascineras av omslagsbilden.

Den föreställer en ung, stark, långhårig man med ett litet skägg och en torshammare runt halsen. Överkroppen är bar och han har ett sammanbitet uttryck i ansiktet. Den ser nytagen ut. Kanske lyssnar han på nordisk rock och kanske har han ideal som drar åt det rasistiska hållet. Men han är nog lite för långhårig för det. Kanske är han någon sorts flickidol, han skulle mycket väl platsa i något av de rockband med aggressiv utstrålning som skriker ut åsikter till snabbt pulserande musik.

När jag börjar läsa boken visar det sig att några av intrycken är helt rätt, några är fel. Väldigt fel. Den unga mannen är, som jag trodde, intresserad av det nordiska och han har en dragning åt fascism och rasism. Han är till och med engagerad i någonting som kallas Nordisk ungdom. Men bilden är tagen på trettiotalet. Inte nyss. Och den föreställer ingen flickidol. Inte spelar han musik heller. Han drömmer om att skriva. Det är nämligen den blivande författaren Per Olof Sundman. Just det. Folkpartisten Sundman. Den lilla mysiga farbrorn i manchesterkostym som alltid höll i en pipa. Han som inte fick bli kulturminister och som var inblandad i något gammalt bråk inom Författarförbundet.

Per Svensson har i sin senaste bok Frostviken försökt hitta nyckeln till gåtan Per Olof Sundman. Han försöker ibland med en lite väl förstående och förlåtande ton reda ut varför Sundman hamnade hos Nordisk ungdom. Hur kunde sedan hans ungdoms politiska engagemang hållas hemligt? Varför sa han själv aldrig någonting om det och kanske ännu konstigare varför sa ingen annan någonting? Det fanns ganska många som kände till det hela. Både sådana som själva varit med som till exempel Christer Strömholm, den kände fotografen. Och andra som inte varit det och som kanske därför skulle ha ännu större anledning att göra det.

Svensson försöker hela tiden sätta Sundman i ett tidsperspektiv, för att vi skall förstå varför han blev nazist. Jag blir provocerad av det. De hade inte mindre fel för att tidsandan var som den var, men jag börjar också undra vad det finns för strömningar idag som vi inte kan genomskåda.

Sundman drabbades efter ett antal böcker av skrivkramp och Svensson försöker förklara även den utifrån Sundmans "hemlighet". Då börjar det kännas lite väl långsökt. Att hans stora Nobelprojekt aldrig kommer på pränt kanske snarare kan förklaras med att han hade en stor arbetsbörda som riksdagsledamot än att han stelnade runt sin "fruktansvärda hemlighet." Märkligt är visserligen att han inte själv valde att avslöja i skräcken över att bli avslöjad. Och självklart är att ungdomstiden präglar allas våra personligheter för resten av livet. Men Per Svensson drar ibland alltför stora växlar på de vaga fakta han hittar. Han går mer på känslor och instinkt än på logik i sina resonemang. Det finns mycket som jag blir nyfiken på och vill veta mer om. Kanske är bokens starka sida att den inspirerar till att ta reda på mer.

Frostviken ger nog mer svar på vem Per Svensson är än på vem Per Olov Sundman var. Och det kan ju vara nog så intressant.

text: SIRI REUTERSTRAND