AV CHRISTER WIGERFELT
 

När Göran Persson tog initiativet till konferensen om Förintelsen var vi många som applåderade. Kanske dämpades entusiasmen något när det visade sig att zigenare, förståndshandikappade och homosexuella närmast glömdes bort i den första konferensen. Men i grunden är det lätt att sluta upp bakom tanken på att vi måste minnas och försöka förstå mekanismerna bakom Förintelsen.

För detta fick Persson även uppmuntrande ord på den politiska arenan. Sedan klev Ariel Sharon upp till al Aksa-moskén i en medveten provokation och himlen förmörkades åter i Mellanöstern. Något senare stod det klart att det fanns en klyfta mellan Göran Persson och den specielle medlaren Sten Andersson i frågan om hur socialdemokraterna ska förhålla sig till konflikten mellan Israel och Palestina. Det slutade med att maktapparaten slöt upp bakom Persson och Sten Andersson blev mer eller mindre öppet förnedrad. Vi i Alba kände ungefär samtidigt att vi måste ta upp konflikten i Mellanöstern som tema i tidningen.

Sharon har varit en katastrof för försöken att få en vettig fred till stånd. Israel är rustat till tänderna i ett paramilitärt samhälle och Palestina är i princip ockuperat av Israel. Alba stöder - med viss vånda - en bred bojkott av Israel. Med viss vånda därför att bojkott är ett mycket trubbigt vapen. Men vi i redaktionen anser att det är viktigt att göra en politisk markering.

Sharon har redan tidigare skaffat sig blodiga händer som försvarsminister när han släppte in den kristna milisen i flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon 1982. Händelseutvecklingen sedan han blivit statsminister har inte gjort situationen bättre. Min uppfattning är att svenska judar borde bidra till kritiken av Sharons regim. Den internationella reaktionen saknar trots allt inte betydelse. Märkligt nog anser inte ordföranden i judiska församlingen i Stockholm att hon kan ha några synpunkter på den israeliska regeringens agerande. Som jämförelse ansåg jag själv att det var fullständigt naturligt att ta ställning mot förtryckarregimen i Sydafrika utan att ens ha någon anknytning till landet.

De reaktioner vi fått från svenska judar på vårt temanummer har varit en intressant upplevelse. De har inte i första hand handlat om att man velat begära replik på publicerade artiklar. Istället har de undrat på vems uppdrag vi producerar tidningen och vilka kopplingar som kan tänkas finnas till våra samarbetspartners. Jag upplever det som ett sätt att försöka påverka tidningens innehåll utan att det ska synas. Samma metod brukar makthavare använda sig av för att i det fördolda genomdriva sina ståndpunkter.

Den andra och vanligaste reaktionen har varit att försöka flytta fokus i konflikten. När vi har reagerat på Israels aggressioner på Västbaknen, har judar i hela Västeuropa varnat för rasistiska angrepp på judar och judisk egendom. Själv har jag några gånger fått en släng av denna slev och blivit beskylld för att vara rasist efter Albas temanummer. Det naturliga hade enligt min mening varit att vi gemensamt både kritiserat Israels aggression och samtidigt försökt hålla rent hus mot antisemitism i Sverige.

Var ligger egentligen problemets kärna? Om du inte förstår det ska du följa pengarna, sa Reza Parsa, en av sommarpratarna i radions P1. Enligt min mening finns det några kärnor till. Men när det handlar om pengar, stavas de i Mellanöstern o-l-j-a. Utan olja skulle USA inte ha några större intressen av att hålla militärbaser i regionen, stödja Israel som ett brohuvud eller att undertrycka en demokratisk utveckling i de arabiska länderna. USA:s politik i regionen följer ingen anan logik och det förklarar hur man först kan stödja Saddam Hussein för att sedan bli hans fiende. Demokrati i arabvärlden väger lätt i det maktspelet.

I dessa dagar kan vi uppleva hur sorgligt sann denna tes ter sig. Som första land, tillsammans med Rumänien, har Israel tecknat avtal med USA om att inte skicka amerikanska medborgare till den internationella brottsmålsdomstolen ICC i Haag. Tacksamheten över alla vapenleveranser sträcker sig längre än så. Israel har gått med på att låta landet bli vapendepå inför det planerade kriget mot Irak.

Visst är det som Zvi skriver (i detta nummer), att demokratin närmast är obefintlig i de arabiska länderna. Om just detta handlade en av artiklarna i vårt temanummer. Situationen i dessa länder är explosiv med sin extremt unga befolkning. Vad som kommer att hända i spänningsfältet mellan fundamentalism med feodala inslag och globalisering är väl omöjligt att förutse. På sikt tror jag att dessa auktoritära samhällssystem får svårt att överleva. Därför bör vi försöka skapa personliga band till så många personer som möjligt i dessa länder, både för deras och vår egen skull. En rörelse från folk till folk underifrån.

Fundamentalismen är en annan kärna i konflikten. Både arabisk och judisk. När Sharon steg upp till al Aksa-moskén visste han vilken reaktionen skulle bli. När Hamas lät en självmordsbombare attackera ett israeliskt mål, visste de att det inte skulle bli fler fredsförhandlingar. Bägge parter får näring från varandra och extremisterna får allt större inflytande på den politiska arenan.

Frågan är om inte Israel har fler fundamentalister än Palestina? För vilka judar är det som väljer att flytta till Palestina/Israel? Det är väl rimligt att anta att många har en mission att fylla, att återskapa landet som "Gud en gång gav dem".

Bosättarna är en tredje kärna i konflikten. Israel har bundit upp en stor del av våldsapparaten för att skydda dessa ockupanter. De har skapat avgränsningar och vägspärrar på Västbanken och försvårat för palestinierna att leva ett normalt liv. Palestinierna blir definierade som terrorister när de tar till vapen mot denna ockupation. Här är jämförelsen med Sydafrika på sin plats. Frihetsrörelsen ANC blev naturligtvis terroriststämplade av apartheidregimen. Det slutade med att Nelson Mandela blev president.

För tydlighets skull vill jag påpeka att jag syftar på situationen på Västbanken och i Gaza. Israel har här skapat ett drivhus för självmordsbombare. I tidningen Dagens Forskning beskrivs situationen för några akademiker som åker minibuss mellan Jerusalem och Birzeit på Västbanken. En resa som normalt tar en halvtimme, tar nu en och en halv timme på grund av alla militärkontroller. När gruppen till fots passerar en kontroll, pekar Albert Aghazarian, talesman för universitetet i Birzeit, mot infernot av bilar och människor som väntar i hettan:
- Här har du en perfekt utbildningsmiljö för självmordsbombare.

Israels långsiktiga lösning på konflikten tycks vara tveeggad. För att hindra självmordsbombare att ta sig in i det som - i huvudsak - erkänns som Israel, har de börjat bygga sin egen variant av berlinmuren. Men samtidigt bygger man in bosättarna, vilket har skapat ett delikat politiskt dilemma. Dessutom börjar ockupationen bli en stor påfrestning på den israeliska ekonomin. Hamas har naturligtvis insett detta och vill nagla fast israelerna i de ockuperade områdena.

- Vi lever mitt i en nationell tragedi, säger Yossi Vardi, avgående säkerhetsrådgivare till regeringen i bosättarfrågor, till den israeliska tidningen Haaretz. Det israeliska samhället blöder. Våra strävanden i territorierna är en tyngd som drar oss nedåt. Statens ekonomi kollapsar, vi har en finansiell erosion och folk tappar hoppet.

Vardis slutsats är att det kommer att krävas hårdsmälta kompromisser för både israeler och palestinier. Men för tillfället ser han inga tecken på att någon av parterna inser detta. Det är lätt att instämma i hans slutsats. Men var går gränserna för en rättvis uppdelning av landet?

Givetvis har det betydelse hur omvärlden reagerar på konflikten. Inte minst hur judarna i andra länder reagerar. Den judiska kulturens förhållande till Israel är en fjärde kärna i konflikten. Naturligtvis skulle det vara möjligt för judar i Sverige att påverka politiken i Israel, speciellt om man anser att staten Israel har betydelse för dem själva. Den blir en del av deras personaliga samvete. Visst skulle det vara klädsamt med kritik mot den expansionistiska politik som drabbat palestinierna så hårt!

2002.09.12