- "Kristina Lugn! Hon är ju Valium."
Jag är tveksam till om min gode vän som fällde yttrandet någonsin läst en hel dikt av författarinnan men uppfattningen var mycket klar. Han är heller inte direkt ensam om att ha sin bild klar av lyrikern och dramatikern Kristina Lugn.

Denna förhandsbild riskerar att kasta en stark och fördunklande skugga över hennes verk; läsaren ser inte vad som står utan bara en lätt excentrisk dam som talar enerverande långsamt. Vilken lycka då att denna dam har självdistans att skriva rader som: "Jag är inte/en schlager./Jag råkar bara handla/om samma saker."

I den nya diktsamlingen "Hej då, ha det så bra!" är tankarna på döden centrala. Ofta sker detta i förening med huset som en metafor för kroppen och livet. "Det här är en kroppshydda./Jag är ett hem./Förr eller senare kommer jag att bli vräkt." Och med associerande språkliga glidningar som både fascinerar och skrämmer. "Jag ska äntligen få gå i barndom./Jag ska äntligen få gå./Jag ska äntligen gå över."

Samtidigt som hon befinner sig "en slängkyss från begravningsbyrå" finns mitt i den sorglustiga ironin en orolig och nästan vädjande ton. Vi lever ändå i en demokrati, påpekar Kristina Lugn, och"röstar för att de levande i denna världen/ska vägra lämna mig ifrån sig". För trots allt finns det ju ändå mycket att hålla fast vid. Inte minst handlar detta om kärlek och åtrå, "det enda jag vill ha/i avskedspresent/är att få rusa i din famn./ ... som en diktrad/rusa i din famn". Lite senare skriver hon om hur: "Flodhästar skrider/genom mina referensramar./Och sprinklern är påslagen/i sommarnattens leende".

Men ändå, som en besvärjelse eller trött leende mot den egna dödsrädslan avslutar Kristina Lugn. "Hej då, ha det så bra!"

2003.09.11