| |
Deckargenren håller långsamt
på att erövra ett anseende och en ännu större
publik än den den tidigare haft. Nu behöver man inte
smyga lika mycket med att man läser deckare längre
- och inte heller med att man skriver dem.
Åke Smedberg är en riktig författare.
En fin författare. Han har skrivit poesi och noveller och
han har fått Ivar Lo-priset.
Jag gissar att inte särskilt många läst hans
lyrik.. Han debuterade redan1976 med diktsamlingen Inpå benen
och gav sedan ut ytterligare ett par diktsamlingar innan han
fick ett slags genombrott med novellsamlingen Mongoliets hästar,
1985. Fast det genombrottet var ett sådant där litterärt
genombrott - när kritikerna på kultursidorna tycker
att man är bra, men knappast några köper böckerna
i bokhandeln.
Kanske har Åke Smedberg tröttnat på detta. När
han fick Ivar Lo-priset sa han att arbetarlitteraturbegreppet
kändes trångt och närmast var en hämsko.
Själv ville han skriva om "livets sorg och smärta".
Och - gissar jag - gärna nå ut till en publik också.
Vilken genre har då störst publik? Jo, deckarna förstås.
Numer inte riktigt så föraktade som förut, men
inte riktigt rumsrena ändå, trots att många
läser dem - eller kanske just därför? Kan någonting
vara populärt och samtidigt bra? Eller kanske - kan någonting
vara populärt och samtidigt ha litterära kvaliteter?
Självklart kan så vara fallet. Men själva de
stora upplagorna verkar ofta misstänkliggöra verken.
När Åke
Smedberg skrev sin första deckare
Försvinnanden, för ett eller två år sedan, skrev
en recensent, jag minns tyvärr inte vem eller var, någonting
i stil med att det var en roman så fylld av schabloner
att bara det stora tyska förskottet antydde att det inte
rörde sig om en elak parodi på deckargenren.
Då tyckte jag att det var lite orättvist och missunnsamt.
Riktigt så illa var det inte. Försvinnanden hade i
och för sig många av genrens klichéer; som
slitna alkoholiserade män i övre medelåldern,
en sanningssökande journalist, riktigt obehagliga mord i
någon sorts svensk variant av white trash-miljö och
ett hackigt språk fullt av punkter. Men den lyfte ändå
lite.
Det gör tyvärr
inte uppföljaren Den mörka floden. Här återkommer alla de medelålders
männen och morden och våldet är minst lika läskiga.
"Blodet stänkte på tapeten" för att
citera ett gammalt skillingtryck.
Smedberg är, som så många andra deckarförfattare,
ute och skildrar riktigt trasiga människor på samhällets
botten. En misstänkt mördare som förmodas ha slagit
ihjäl sin riktigt otrevlige morbror och hans sambo, men
som säger sig inte minnas någonting av händelsen.
Kanske är han psykiskt sjuk. Hans uppväxt med en mamma
"där det var fritt fram" och som lämnade
bort honom i omgångar antyder att det inte är så
otroligt. Berättelserna människorna runt om honom ger
motsäger inte heller denna teori. Inte ens hans gamla "ler-och-långhalm-kompis"
från tonåren har någonting särskilt snällt
att säga. Han berättar t ex hur han en gång oroligt
bett Bo; som den misstänkte heter, flytta sig från
ett fönster på tredje våningen. Istället
för att flytta sig kastade Bo sig då baklänges
ut. Bara för att visa hur lite han brydde sig. Som vuxen
blir han alltså kriminell och umgås i missbrukarkretsar.
Så långt
känns Den mörka floden
som en vanlig deckare. Men den har sina problem och ett av problemen
är när Åke Smedberg försöker bryta
genrens regler (kanske för att visa att han minsann inte
är någon vanlig deckarförfattare?). Han verkar
ha tappat intresset för sin egen historia när den kommer
till själva upplösningen. Det finns en överenskommelse
mellan läsare och författare när det gäller
deckare; vi som läsare skall få veta hur det gått
till. Ondskan ska få sin förklaring och vi skall känna
att även om världen är hemsk så är
den begriplig. Här snubblar Smedberg snabbt över pusslets
sista bitar och vi är inte helt säkra på att
den sista bild vi får av de brott som begåtts verkligen
är sann. Lite känner jag mig som en av huvudpersonerna
gör efter att han haft en panikångestattack när
han är ute och kör bil. Efteråt brukar han känna
en lättnad: "men inte den här gången. Ingen
lättnad, men en slags obönhörlig klarsyn. Om hur
litet vi betydde. Vad vi var i stånd att göra mot
varandra. Utan någon egentlig förklaring."
Det är precis vad Åke Smedberg menar med sina deckare
och kanske är det ett tydligare sätt att skriva om
"livets sorg och smärta" än att skriva lyrik.
Han når definitivt ut till fler med sitt budskap i alla
fall. Vare sig det nu är bra eller dålig litteratur.
2003.09.11
|
