Rita kors i taket!
Min vän, som jag berättade om i föregående nummer, fick rätt i sitt överklagande av socialbidragsförsämringen.

Länsrätten tilldömde honom två och ett halvt tusen retroaktivt, för månadskortspengar han skulle ha haft sedan februari i år.

Så nu kommer han att JO-anmäla politikerna i kommunen, som tog beslutet om försämringen. En arbetslös socialbidragstagare skall ha rätten till fullt månadskort - precis som socialtjänstlagen föreskriver - och länsrättens bedömning är en seger för den lilla enskilda medborgaren. Ett steg i rätt riktning för välfärdsstatens bevarande!

Det visar att det
faktiskt kan vara fel
på systemet.

Men att man kan få rätt om man inte ger sig, och är kunnig och påläst.

Men, vilket smolkar glädjebägaren något: beslutet är inte prejudicerande. Enligt länsrätten i Göteborg krävs några kammarrättsdomar för att prejudikat ska kunna tillämpas. Och en regeringsrättsdom slår fast det.

Så alla andra som utsatts för samma slags försämringar får vara utan sina pengar, om de inte också överklagar!

Så sätt igång och gör det - genast! Alla ni som drabbats, i alla kommuner i Sverige.

I min väns fall handlar det om Mölndals kommun, sanningen kan sägas nu, tycker jag, när domen är offentlig.

Politikerna har svårt
att fatta vad som
rör sig i tiden,

skrev Åsa Moberg i en krönika i Aftonbladet på försommaren. Ska det behöva gå så långt att det är företagen som fattar att det är värt att satsa på att behålla jobben, innan politikerna gör något? undrade hon retoriskt.

Med tanke på att makten i dag ligger hos företagen och inte hos de demokratiskt valda instanserna, så gissade hon att det kunde bli ungefär som med miljöfrågan: när företagen insåg att det kostar pengar att strunta i miljön blev det politik av den på allvar!

Då vaknade även politikerna till slut. Överlag, så att säga - och glömde bort att de hånat miljöpartister några år tidigare...

Ja, det finns många sätt att sia om vårt framtida samhälle på. Det enda som är säkert är att vi inte vet säkert.

Men ett som är säkert är att vi numera är medlemmar i EU och därmed bundna till en mängd beslut som fattas över våra, och våra folkvaldas, huvuden. Räntestegringar och marknadens bestraffningar i form av pengatransaktioner hit och dit, får ödesdigra konsekvenser på samhällsekonomin, vet vi, och då hjälper det inte med riksdags- eller kommunhusbeslut.

Det sas i debatten
redan innan EU-omröstningen,
men hörs inte så ofta nu:

Den europeiska unionens syfte är att bilda en förenad marknadsstat av medlemsländerna, främst för att konkurrera ut Japan och USA, och ett av unionens viktigaste mål är att länderna ska minska på utgifterna för välfärd och sänka skattetrycket.

Det måste vara lönsamt för stora och rika intressenter att investera och därmed få så hög avkastning på sina pengar som möjligt!

Och därför har vi ekorrhjulet av i dag.

Många förespråkare på liberal- och högerkanten, och även en del av de så kallade nysossarna, brukar peka på USA som ett föredömligt exempel. Arbetslösheten är lägre där än i Europa, brukar det heta, och en vanlig slutsats är att sysselsättningen tar fart även hos oss om bara arbetsrätten försämras och fackets ställning försvagas, så att arbetsmarknaden blir mer flexibel och lönerna kan hållas nere, eller sättas "fritt" utan bindande kollektivavtal.

Men professor emeritus i nationalekonomi vid Wharton School of Finance, Edward S Herman, granskade i somras det amerikanska "sysselsättningsmiraklet" på Aftonbladets kultursida, och kom till en föga smickrande slutsats: Den amerikanska modellen utgör ett hot mot hela det mänskliga samhällets framtid, menade han.

Han pekade på tre problem:
de många arbetstillfällena
har inte varit ett resultat

av den flexibla arbetsmarknaden (utan av budgetunderskotten som orsakades av en aktiv stimulanspolitik, för att motverka konjunkturnedgångar, i USA, och inte av minskade intäkter och ökade utgifter som budgetunderskotten i Europa), de jobb som skapats har inte varit bra jobb och modellens sociala kostnader har varit mycket stora.

USA har visserligen fått ner arbetslöshetsnivån till 4,3 procent, men ännu finns en armé av reservarbetslösa som är tillräckligt stor och otrygg för att förhindra att lönerna ökar ordentligt. I själva verket räknas 4,3 miljoner arbetslösa, som gett upp hoppet, inte in i statistiken och om dessa inkluderas uppgår arbetslösheten till 7,8 procent. Och i den siffran ingår inte heller de 1,3 miljoner män i arbetsför ålder som sitter i fängelse.

En annan sak, menade Herman, är jobbens kvalitet som har försämrats sedan 1973 i fråga om lönenivåer, sociala förmåner, arbetsvillkor och anställningstrygghet. För 80 procent av arbetskraften var den reala medianlönen lägre 1998 än för 25 år sedan.

USA-modellen
har även lett till kraftigt
ökad ojämlikhet.

Ett övre skikt av privilegierade företagsledare och välutbildade anställda - i bästa fall 20 procent av arbetskraften - har förbättrat sin position. Men den stora majoriteten av löntagare - outbildade som välutbildade - har fått det sämre. Den genomsnittliga VD-lönen ökade med 152 procent mellan 1978 och 1995, mer än fem gånger så mycket som produktiviteten. Samma lilla grupp av företagsledare hämtade också hem den största delen av vinsten från aktiemarknaden som haft en enorm uppgång de senaste 20 åren.

Lägg därtill att fattigdomsnivån i USA ligger långt över den i Japan och europeiska länder. Det beräknas att 30 miljoner människor tvingas gå hungriga i detta det rikaste landet i världen; en ökning med 50 procent sedan 1985.

Edward S Herman konstaterade vidare att den förändrade skatte- och arbetsmarknadspolitiken inte har förbättrat USA:s produktivitetstillväxt, som har legat runt en procent per år sedan 1973 - betydligt lägre än i Frankrike, Tyskland, Italien och Sverige.

Och allt detta alltså beroende på: låga löner, hårda företagsnedskärningar, regressiva skattereformer och långtgående nedskärningar av välfärdsstaten(känns det igen?).

"Ett nollsummespel där eliternas välfärd ökar på bekostnad av förlorarnas", enligt Herman.

Han varnar oss för detta alltså,
som han menar leder till
en finansiell kollaps

såväl i USA som globalt. Avregleringen av finansiella marknader och avskaffandet av politiska styrinstrument i en "anti-statlig" världsekonomi har skapat en enorm kasinoekonomi med spekulation som enda syfte.

Vad är det som egentligen försiggår här hos oss, i Sverige? Jo, en anpassning till en ekonomisk samhällsmodell snarlik den amerikanska.

Men vad har vi då för alternativ? Och har vi några?

Spontant skulle jag vilja svara nej på den frågan. För om man ska vara riktigt cyniskt realistiskt kall, så skymtas inte mycket till förändring genom de etablerade politiska partier och rörelser som styr i vårt land, eller för den delen i övriga Europa.

Det värsta tänkbara är att den demokratiska fasad, bakom vilken allt ovannämnda sker, förlorar sin gradvisa trovärdighet och riskerar att svepas bort av svåra sociala omvälvningar.

Men, även jag har ett hopp som aldrig överger mig. Det finns ju t ex möjligheter att behålla jobben genom arbetstidsförkortning. Lyckade försök har gjorts på vissa håll, t ex inom vården, och både personal och arbetsgivare har prisat det. Men belackarna i vårt land brukar hävda att det kostar för mycket. Men i Tyskland och Frankrike går det bra.

Jag tror att vår starka
fackföreningsrörelse spjärnar
emot för att man bär på arvet

av efterkrigstidstidens löne- och ATPstrider; det var då även viktigt att få till kollektiva avtal som följdes av inte bara storföretagen. Men i dag har fackets lönemodell slagits sönder, trots att LO "låtsas" spjärna emot - och därmed även socialdemokratin - så låt oss då börja i en annan ände...

Hos de alternativa tänkarna. I dag finns runt 500 grupper runtom i världen som sysslar med byteshandel. LETS (Local Employment Entrading Systems) kallas det och syftar till att en sammanslutning av människor byter varor och tjänster mot fiktiva pengar. Man använder sig av en lokal valuta och meddelar en central förändringar i saldo; plus eller minus. Men det går inte att tjäna pengar på pengarna, eller ta ränta eller flytta dem.

Filosofin utvecklades från början av bl a kanadensaren Linton, och det råder en total öppenhet i systemet. Det gör heller inget om det blir minus på kontot - det kan man komma överens om på förhand med sin handelspartner - för skulden är gentemot systemet och inte mellan två privatpersoner.

Det är fritt fram för vem som helst att starta en sådan här förening och frigöra sig från marknadskrafterna. I skärgården i Göteborg existerar en grupp sedan några år.

Medborgarlöner är en annan sak
som har börjat diskuteras av
en del seriösa samhällstänkare.

Att alla drabbade av lång och strukturell arbetslöshet skall få en form av grundtrygghet av staten, för att kunna utveckla sig inom intresseområden som ligger dem nära. Det är ju egentligen ingen större skillnad mot i dag - eftersom människor slussas runt mellan A-kassa och socialbidrag, varav det sistnämnda är på väg att spränga kommunbudgetarna och det förstnämnda är en begränsad - allt mer försämrad - försäkring(med lite statliga pengar inblandade) - och jag tycker idén är fullt godtagbar.

Men etablissemanget säger förstås nej. Det gäller att uppehålla illusionen av visionerna om jobb åt alla...

Fler alternativa rörelser finns. Och utformar alltjämt sina egna försök till ett annat och bättre samhällssystem.

Men så länge inte de styrande politikerna vill - eller vågar - ta detta på allvar så stannar det vid begränsade försök. Och då har vi som på olika sätt hamnat, eller kommer att hamna, utanför arbetsmarknad och trygghetssystem bara att ta på oss blåställen och det goda modet för att uppehålla människovärdet.

Att starta eget
har många av oss
redan provat.

Det är tufft om det misslyckas. Och ens eget ansvar, helt och hållet. Det vet även politikerna, men ändå tycks starta-eget vara den mest prioriterade åtgärden på arbetsförmedlingar runtom Sverige i dag.

Varför? Jo, för att det bättrar på arbetslöshetsstatistiken och försvårar för dem som "goofar" att komma in i trygghetssystemen igen.

Därför känns det så kränkande att höra en Stockholmsreporter på A-Aktuellt avsluta ett rövslickande inslag gentemot arbetsgivarna med orden:

- A-kassan är fortfarande ett av de största hindren för att söka jobb!

Min anständighet och moral förhindrar mig att skriva vad jag tänker. Men det märks att en sådan individ har en del att lära - av livet!

Text: LEIF WILEHAG

   
 
   
  LÄS ÄVEN
Del 1 i artikelserien
Del 2 i artikelserien