Gamla sanningar kullkastas i rasande takt i dessa tider. För några år sedan betraktades megastäderna - de med mer än tio miljoner invånare ­ som ohjälpligt förlorade. De skulle långsamt kvävas i sitt elände. Men nu hävdar Manuel Castells att det är just megastäderna som snart kommer att dominera världsekonomin. Följ med Alba på jakt efter de strategiska mötesplatserna i denna förvirrade tid.

Nätverksamhället är här. Nu ska vi alltså inte bara träffas och diskutera mer eller mindre angelägna ämnen, nu ska vi bygga våra egna nätverk. För samhällets stora medelskikt är detta något nytt, medan det övre skiktet har tänkt nätverk och kontakter länge. Men nu duger inte etablissemangets mer eller mindre slutna sällskap heller. Nätverkssamhället kräver större öppenhet. På vissa ställen sammanstrålar nätverken extra tydligt i noder. Noder som är energialstrare för samhällets utveckling.

Men hur ser noderna ut mer konkret? Manuel Castells ser tydliga noder på den globala arenan. De flesta megastäder ligger fortfarande i tredje världen. I den rikare världen räknas bland andra New York till dessa städer. Staden hade en akut kris på 60-talet när medelklassen i stor skala flyttade ut till förorterna och lämnade kvar den fattigaste delen av befolkningen i en växande slum. Samtidigt som det ekonomiska centrat ändå stannade kvar på Manhattan.

Tydligare ser man detta dilemma i Mexico City, en av dessa megastäder med en slum som utgör majoriteten av befolkningen. När jordbruket och hantverket inte längre förmår skapa välstånd i liten skala för alla på landsbygden och i mindre orter, drar de inkomstlösa till städerna. Megastäderna är uppsamlingsplatser för alla de segment av befolkningen som kämpar för sin överlevnad, som Castells skriver i sin nya bok (recension i nästa nummer). Han fortsätter krasst:
"Megastäderna koncentrerar de bästa och de värsta, från innovatörer och blivande makthavare till strukturellt irrelevanta personer".

Castells menar att den nya globala ekonomin har en verklig rumslig form. Närmare bestämt megastäderna. Fyra av dem beräknas ha över 20 miljoner invånare om tio år. Det är dessa städer som utgör verkliga noder i världsekonomin, trots alla kåkstäder. Här samlas ekonomisk, politisk och medial makt. Vi talar om de gamla megastäderna: Tokyo, São Paolo, New York, Mexico City, Shanghai, Bombay, Los Angeles, Buenos Aires, Söul, Beijing, Rio de Janeiro, Calcutta, Osaka, plus Moskva, Jakarta, Kairo, New Delhi, London, Paris, Lagos, Dacca, Karachi och Tianjin.

Megastäderna förenar den globala ekonomin, knyter ihop informationsnäten och koncentrerar världens makt, skriver Castells. Den globala ekonomin, som till stor del har möjliggjorts av datanätverkens globala utbredning under de senaste decennierna, tycks trots allt behöva rumsliga arenor för att fungera. Om man får tro Castells:
"Det mest betecknande för megastäderna är att de externt binds samman till globala nätverk, samtidigt som de internt isolerar lokala befolkningsgrupper som är funktionellt obehövliga eller socialt störande Det är detta särdrag att vara globalt förenade och lokalt uppdelade, fysiskt och socialt, som gör megastäderna till en ny urban form".

Men finns det inte en inneboende motsättning i Castells prognoser om framtiden? När han beskriver de nya företagens form är det en mer abstrakt form, nätverksföretaget som anges. Det är inte bara summan av företag som samverkar på olika sätt. Det är mer än så, en högre ordning av företagande. När det gäller det globala nätverket borde han kunna resonera på ungefär samma sätt. En nod utgör inte bara summan av kommunikationer i fysiska platser, utan kan även dra till sig personer och annan kommunikation från vilken annan plats som helst i världen.

Mötet mellan människor tycks ändå vara en nödvändighet. Ett rum som håller kommunikationerna vid liv. Kreativa miljöer som har betydelse inom sitt eget område. Då kan vi kliva ner från megastaden till svenska förhållanden. Här som på den globala arenan får forskningen allt större betydelse för ekonomins utveckling. På så sätt hänger svenska noder samman med noder i andra länder. En sådan svensk nod är det biomedicinska centrum som nu formerar sig på Medicinarberget i Göteborg. Arkitekturen får rollen att underlätta mötet mellan idéer som normalt inte möts i den akademiska världen.

- Oftast sitter forskarna inneslutna i sina moduler, menar Carl-Erik Wikner, som fick uppdraget att rita på Lundberglaboratoriet. Vi ville att vissa funktioner i vissa lägen skulle bli synliga. Framför allt cafét vänder sig ut mot den centrala entréhallen.

Entréhallen är ett luftigt och solbelyst rum i tre våningar, där ett café är tänkt att vara platsen för informella möten och spontana samtal. Med den tillbyggnad som har tillkommit något senare blir entréhallen ett centrum i ett större komplex och ett utrymme som många forskare passerar igenom. Forskare med olika specialiteter, som normalt inte umgås särskilt mycket.

- Det handlar om hur man organiserar rummet och är väl ungefär vad vi arkitekter kan göra för att underlätta dessa möten, säger Carl-Erik Wikner. Resten måste forskarna själva åstadkomma.

Arkitekten har sagt sitt. Vad säger då de forskare som har huset som sin arbetsplats. Fungerar Lundberglaboratoriet som en mötesplats för forskare från olika specialiteter? Det är väl först då man kan hoppas på en vidareutveckling av forskningen in på banor som inte kan uppstå i snävt specialiserade ämnen. Frågan går vidare till Gunnar Bjursell, molekylärbiolog och dessutom föreståndare för Lundberginstitutet.

- Jag tycker absolut att huset har blivit en mötesplats vi hade hoppats på. Forskningsmässigt spänner verksamheterna över flera institutioner och ämnen. Här finns bland annat farmakologi, medicinsk kemi och Chalmes.

- I och med att man har byggt vidare från Lundberglaboratoriet fungerar det som en tvärförbindelse eller gatuhörn. Biblioteket har tidigare varit en mötesplats och cafét är det definitivt. Den öppna platsen har vi även upplåtit till mer privata tillställningar.

- Inget fungerar av sig självt. Därför arrangerar vi lunchmusik en gång i månaden, vilket är mycket populärt. Då kommer det mycket folk hit. Man måste göra sådana satsningar medvetet för att skapa den knutpunkt som vi eftersträvar

Allt detta gör att Lundberglaboratoriet har blivit tyngdpunkten på hela medicinarberget, menar Gunnar Bjursell. Tidigare var det en lång korridor på Medicinargatan som dominerade forskarmiljön, men där fanns ingen plats som fungerade som en centrifugalkraft. Lundberglaboratoriet däremot har blivit den mötesplats som arkitekten har eftersträvat och som forskarna själva efterfrågade.

Så om du vill se en nod kan du gå till Lundberglaboratoriet. Sätt dig i cafét. Beställ en kopp kaffe med bulle. Du kommer att se forskare vid grannbordet och forskare som går förbi och hälsar på varandra. Till synes som vilket fik som helst. Det gäller ju att vara invigd också.

text: CHRISTER WIGERFELT
990908

   
 
   
 

Reservation för vad Castells har skrivit i volym 2 och 3 av trilogin om nätverkssamhällets framväxt.

Den rumsliga kopplingen till noderna kommer att upplösas när bredbandsuppkopplingarna till Internet blir allmänna, menar vetenskapsjournalisten Tor Nørretranders i boken Platsen som inte finns. Läs Albas recension i nr 1/99.