|
Historien om en ung man, en otroligt vacker aktris och deras
kärlek som obarmhärtigt slutar i tragedi. Ja, man har
ju hört den förut. Tanken på att försöka
återskapa den döda älskade är också
lika gammal som den grekiska tragedin. Och det brukar hålla.
Historien går att berätta igen och igen med nya namn
och nya detaljer.
Men den här gången vet jag inte Jag har nog blivit
för medelålders. Jag orkar inte bli engagerad i den
kärlekshistoria som skildras i Synantrop. Jag har väl
blivit för luttrad för att ta den totala förälskelsen
på allvar. Den kräver för mycket distanslöshet.
Och distanslös är kanske det ord som bäst beskriver
Sigge Eklunds debutroman. Annars är den väl berättad.
Han har ett precist språk och en närvaro som är
ovanlig.
Men det är för mycket på allvar. Det är
lite för mycket av pojkrumstankar om kärlek och yrkesliv.
Huvudpersonen är naturligtvis popkrönikör på
en kvällstidning - och begåvad. Men han verkar inte
jobba så mycket så det stör. Det är krogliv
och vänner och ett evigt navelskådande. Förmodligen
är han snygg också, även om det inte står
direkt i texten
Tanken om att försöka återskapa den älskade
med datorns hjälp är dock spännande. Men det blir
för mycket detaljer och idén hade nog räckt
lagom till en novell. Jag inser att jag säger emot mig själv
när jag dessutom tycker att han fuskar bort idén
med samtalen med den syntetiska älskade.
(Okej, jag erkänner - jag är avundsjuk. Jag skulle
gärna vilja bli sådär nära någonting;
så att jag inte såg resten av världen. Ett projekt
eller en kärlek. Fast det ÄR patetiskt.)
Text: Siri Reuterstrand
99.09.08
Den som tycker att jag varit för negativ i mina omdömen
kan gå till Sigges egen site, där har han lagt ut
ett antal betydligt mer entusiastiska recensioner av sin debut.
http://www.sigge.com/novel.html
|
