| |
Kan man äta information? frågade komikern
Claes Eriksson ironiskt i ett radioprogram för några år
sedan. Den gången gällde kritiken tanken på ett framväxande
informationssamhälle, som ersättning för det gamla industrisamhället.
Nu är det kunskapssamhället som är modeordet för dagen.
Finns det någon substans i begreppet kunskapssamhälle, eller
är det bara del i ett obegripligt spel, där folk med vissa intressen
tjänar på att lura oss andra i en ogenomtränglig mediacirkus?
Om det å andra sidan ligger något i påståendet om
ett framväxande kunskapssamhälle, kan man fråga sig på
vilket sätt det skiljer sig från industrisamhället så
som vi känner det?
Om kunskapssamhället kvalitativt skiljer sig från industrisamhället
måste vi försöka ringa in vad det kan vara. Om de bara skiljer
sig åt kvantitativt, finns ingen anledning att trumma ut begreppet
kunskapssamhälle. Vi kan fortsätta att tala om industrisamhällets
vidare utveckling och behandla det på det sätt som vi vant oss
vid.
Som jag ser det finns många nyckelbegrepp och samband som måste
granskas och diskuteras kring begreppet kunskapssamhälle. Dessa ska
helst kunna jämföras med motsvarande begrepp för industrisamhället.
Den mest djuplodande analysen av industrisamhället har väl gjorts
av kapitalisternas skräckfigur nummer ett, Karl Marx. Han var både
analytiker och propagandist, roller som ofta blandas ihop i debatten. Här
är det analytikern Karl Marx som är intressant. Några av
hans grundbegrepp i första bandet av Kapitalet ska ställas mot
grunddragen i ett tänkbart kunskapssamhälle.
Kunskapssamhälle associerar för många till kvalitet, medan
industrisamhälle andas kvantitet. Relationen mellan kvalitet och kvantitet
har alltid varit en svår nöt att knäcka. Somliga påstår
att de kan skapa en entydig relation mellan dessa begrepp. Personligen vill
jag hissa varningsflagg: tro dem inte! (SE
LÄNK NEDAN)
När Karl Marx ska undersöka den kapitalistiska varuproduktionen,
hamnar han redan inledningsvis i en diskussion om relationen mellan kvalitet
och kvantitet. En vara har två sidor, en kvalitativ och en kvantitativ.
Han kallar dem bruksvärde och (bytes)värde. Bruksvärdet ger
varan mening, den innehåller en kvalitativ aspekt som är nödvändig
för att varan över huvud taget ska kunna säljas.
Värdet är den kvantitativa sidan av varan och utreds minutiöst
av Karl Marx. Han visar hur värdet på en vara intimt hänger
samman med den samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Här
ligger den moderna västerländska civilisationens kärna bevarad.
Tid mätt med kronometer är en kvantitet. Här finns förklaringen
till varför vi lever i en linjär tidsstruktur, medan folk under
medeltiden levde i en cirkulär tidsstruktur. (se länk efter artikeln).
En vara utan bruksvärde går inte att sälja. Något
måste ju få oss att köpa varan. Men för att komma
runt problemet med relationen mellan kvalitet och kvantitet, väljer
Marx att koppla isär begreppen fullständigt. Priset på en
vara beror i fortsättningen inte något på bruksvärdet,
utan bara på arbetsredskapen och det i varan nedlagda arbetet. Bruksvärdet
är bara en nödvändig men oproblematisk förutsättning
för möjligheten att sälja varan.
Karl Marx gjorde sin analys av kapitalismen vid mitten av 1800-talet. De
varor han inledningsvis ger som räkneexempel är linneväv
och rock, dvs varor med bruksvärden som inte närmare behöver
problematiseras. Att kapitalismen skulle dominera världen fullständigt
mer än hundra år senare kunde Marx inte föreställa
sig. Jag vill pröva tanken att han dessutom underskattade möjligheten
att bruksvärdet skulle komma att bli något att räkna med.
Vad har hänt på de drygt hundra år som gått
sedan Kapitalet kom ut? En hel del, som kan relateras direkt till varans
värde. Å ena sidan har arbetaren fått allt bättre
skolning för allt mer kvalificerade arbetsuppgifter. Arbetsredskapen
har utvecklats från relativt enkla handredskap till avancerade maskiner.
Med automationen, å andra sidan, finns en motsatt rörelse. Maskinen
närmar sig sin yttersta gräns i värdeprocessen: det direkta
arbetets andel i varans värde blir allt mindre. Ibland allt mindre
kvalificerat. Allt detta ryms inom ramen för Marx analys.
Vår egen tids avreglering av valutaflödet har skapat en ny marknadssituation.
Låglönemarknader har mött högkvalificerade och automatiserade
marknader på ett nytt sätt. Framför allt inom arbetsintensiva
branscher med oskolad eller lågkvalificerad arbetskraft mötte
företag av alla storlekar konkurrens från låglöneländer.
I Västeuropa och USA lönade sig tillverkning av möbler, textilier
och skor, klockor och leksaker mer om stora delar av produktionen automatiserades
eller flyttade utomlands. Ericssons omdebatterade flytt från Norrköping
är ett aktuellt svenskt exempel.
Modern logistik och låga transportkostnader gör det möjligt
för världens stora koncerner att standardisera och koncentrera
enskilda steg i tillverkningen, fritt över kontinenterna. ABB med sina
1000 dotterbolag i 40 länder, kan vid behov flytta tillverkningen av
varje produkt eller detalj från ett land till ett annat inom några
dagar.
Den enklaste vägen gick den lågteknologiska industrin för
framställning av kläder, skor, leksaker och elektriska apparater.
Inom dessa branscher försvann större delen av tillverkningen från
Västeuropa och USA. De forna tillverkarna blev i många fall importörer.
Världsmarknadsledare som sportsko-koncernen Nike driver inte längre
några fabriker i egen regi. Man ger helt enkelt produktionsuppdrag
till varierande tillverkare, beroende på var kostnaderna är lägst.
Nikes sportskor, som i Europa och USA kostar runt 150 dollar, stansas och
sys av drygt 120.000 lågbetalda arbetare i koncernens kontrakterade
företag i Indonesien mot en dagslön på 3 dollar. Här
föreligger ingen monopolsituation. Nikes skor borde därför
enligt Marx ha blivit utkonkurrerade av andra och billigare skomärken.
Jag vill hävda att det är bruksvärdet som får folk
att spendera mer pengar än normalt på ett par skor som kostar
en bråkdel av priset att producera dem. Utvecklingskostnaderna och
marknadsföringen står för en större andel av priset.
Varan är inte bara beroende av bruksvärdet för att
kunna säljas. Det får allt större betydelse för varans
pris. Samtidigt får arbetskraftens del av varans värde allt mindre
betydelse, inte minst i alltmer automatiserade produktioner. Mycket av det
kvalificerade arbetet byggs in i maskinerna, som i sin tur lätt kan
flyttas till länder med billigare arbetskraft.
Om industrisamhället har sitt fokus på bytesvärdet i varuproduktionen,
har kunskapssamhället sitt fokus på bruksvärdet. Trots att
det troligen handlar om varuproduktion i bägge systemen, blir skillnaden
inget annat än en kulturrevolution.
Text: CHRISTER WIGERFELT
Ill: HENRIK LANGE
|
