Solidaritet i kris
 

Välfärdssamhället är under nedmontering. Trots detta har inte politikerna slutat använda begreppet solidaritet. Man kan ju stilla undra vad ordet egentligen står för. Sven-Eric Liedman har grunnat över just detta.

Det kan bli tjatigt att ständigt höra att vi lever i en tid där devisen: var och en för sig själv, gäller. Men det är faktiskt så menar Sven-Eric Liedman professor i Idé och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Se bara på det nya pensionssystemet.

- Den som satsar på rätt fond kan skatta sig lycklig. Den som inte gör det får skylla sig själv.

I detta system råder ingen solidaritetstanke. I alla fall inte i den betydelse vi är vana vid. Liedman säger - inte utan ironi - att snart har vi ett omvänt skattesystem. Politikerna är så rädda för att alla med pengar skall fly landet att de sänker skatterna på höga inkomster. Resultat: de som tjänar minst får betala mest. Solidariteten är på väg att omformuleras.

Det finns en tendens att blanda ihop solidaritet med välgörenhet. Eller snarare, att säga solidaritet när man menar välgörenhet. Detta menar Liedman beror på att det finns två solidaritets begrepp med olika ursprung.

Det ena - i Sverige tidigare förhärskande - har sitt ursprung i arbetsdelningen. Innan arbetsdelningen var hushållen mer eller mindre självförsörjande. Allt man behövde tillverkade man själv. Arbetsdelningen innebar att vissa delar av självhushållet blev yrken. Bagaren bakade bröd som medförde att skomakaren slapp. Det skapades ett ömsesidigt beroende. Solidaritet. Människor är olika därför behöver de varandra.

Det andra solidaritets begreppet - som Liedman menar har sitt ursprung hos den katolska kyrkan - förutsätter inget ömsesidigt beroende.
- Välgörenheten är ensidig. Någon behöver min hjälp men jag behöver inte honom eller henne.

Ytterligare en viktig skillnad mellan begreppen är - menar Liedman - att det ena bidrar till att förändra en situation. Det gör inte välgörenheten. Den fattige förblir fattig. Han blir måhända mätt för tillfället men grundtillståndet - fattigdomen - förändras inte.

Det välfärdssamhälle som växte fram i Sverige under efterkrigstiden byggde till stor del på den första solidaritetstanken. Nu uppfattas välfärden av många som välgörenhet. Påtvingad välgörenhet. Äldre, funktionshindrade och barn är belastningar. Människors sätt att tänka om varandra har alltså förändrats. Det är här insatser måste göras.
- Man måste uppfatta sina medmänniskor på ett annat sätt. Man måste se sig själv i andra. Man föds svag och dör svag. Den som är i en aldrig så lysande position kommer att hamna där så småningom.

Liedman berättar att när en stipendiefond för unga handikappade instiftades i prinsessan Viktorias namn svarade ett förbund för unga funktionshindrade med att instifta ett pris till henne. Så hon skulle slippa alla tråkiga uppdrag.
- Det är en sådan oerhört påtaglig grupp. De är hänvisade till någonting för att kunna röra sig. Och genom detta svar säger de: Detta är vår rätt. Vi har rätt till de här redskapen. Vi skall inte ha någon nådegåva av en kunglighet.

Hur vrider man då utvecklingen bort från minskande gemenskap och ökad välgörenhet? Liedman tror inte förändring kan påtvingas uppifrån. Vi måste vara intresserade och se solidariteten som något viktigt. Påpeka missförhållanden. Skapa debatt.
- En stor fiende för den här utvecklingen är fenomenet att medierna så systematiskt försöker förkorta minnet.
Risken är - menar Liedman - att de uppdagade missförhållandena blir medieflugor som glöms så fort lösnummerförsäljningen sjunker.

Internet har visat sig vara funktionellt som opinionsbildare. Inte minst är Attac ett exempel på det. En rörelse som Liedman tycker är intressant. Inte minst för att den härstammar från Frankrike som har en tradition av revolutioner. Annars är det lämpligt att här citera slutorden i Sven-Eric Liedmans bok 'Att se sig själv i andra'. Som för övrigt även Göran Persson gjorde i sin regeringsdeklaration.

"Uppgivenhet är farlig. Tveklös optimism är också farlig; det har 1900-talet lärt oss. Men mellan dessa båda ytterpunkter finns fortfarande de levande möjligheterna och det kloka hoppet."

Text: Magnus Körner
00.10.25

 
 
 
 
  För den som vill veta mer om Attac - som Sven-Eric Liedman nämnde ovan - kan vi rekomendera en text från ett tidigare nummer av Alba. Klicka bara här.