|
|
För en tid sedan hade jag ett samtal med en kvinna. Det handlade om att vara annorlunda. Vi hade hunnit en bit in i diskussionen när hon plötsligt sade till mig: "Det spelar ju ingen roll om du är lesbisk eller inte. För mig är du ju Ulrica, eller hur? Så enkelt är det ju." Men riktigt så enkelt är det inte. För det spelar roll vem du är, vem du säger till andra att du är och vem de i sin tur tror att du är. Det spelar roll. Alltid. Det är detta som intresserar mig. Hur vi genom talet om det annorlunda säger att det avvikande inte spelar någon roll, ett tal som formulerar ett ofarliggörande av det annorlunda. Det är en praktik som utövas överallt, i alla de samtal som omger oss privata såväl som offentliga. Samtal som formas i ständig interaktion med människor runt omkring oss men också i samverkan med de värderingar och normer som finns formulerade i de offentliga rum vi varje dag befinner oss i. Men talet om det annorlunda är inte ett tal som främst formuleras utifrån det som bryter mot det s.k normala. Istället är det de samhälleliga normer och värderingar som över tid getts betydelsen av att beskriva det normala som formulerar det annorlunda. Det normala talar om det annorlunda för att själv bli till. Det är detta som gör det intressant att byta fokus från det avvikande och istället studera det som utger sig för att vara normalt. Att studera vad det egentligen är för slags samtal om det normala som ständigt rör sig runt omkring oss i vår vardag, den fiktiva likväl som i den verkliga. Att helt enkelt börja titta lite närmare på vilka samtal det är vi lystrar till för att därigenom försöka se från vilka av dessa samtal det är vi hämtar de betydelser och det innehåll som ger våra egna samtal en relevant innebörd för oss själva. Att på det sättet försöka bryta vanan av att ständigt fokusera det annorlunda och istället för att beskriva och kanske även förfasa sig över vad det uttrycker, rikta blicken mot det som intar positionen av att vara normalt, det är det som är att inta ett queer förhållningssätt. Queer som begrepp betyder att byta fokus, att inte i främsta rummet rikta uppmärksamheten mot det normbrytande utan att istället rikta avslöjandet mot det som formulerar sig som det normala. Det gäller framförallt olika uttryck av kön och sexualitet, de två markörer som formar riktningen på varje individs liv och innehåll, vare sig vi kan eller vill göra det medvetet för oss själva och vår omgivning eller inte. Queer innebär ett spännande men även konfliktfyllt skifte i synen på oss själva, hur vi formulerar oss och hur vi talar om oss själva både i det privata och i det offentliga. Queer har blivit ett begrepp som intar en alltmer central position i de samtal som formuleras om hur vi menar att det är möjligt att formulera oss själva, vilken tillhörighet vi har och varför. Det existerar därmed ett aktivt tal om queer där begreppet formuleras, och där dess betydelse och innehåll utmanar och tänjer på många av de för givet tagna gränser vi omger oss med som individer men också som medlemmar i en grupp. Men var formuleras då detta tal och dess deltagande i uppluckringen men också i befästandet av de definitioner och tillhörigheter som så många av oss tar för självklara? Jag menar att det är ett samtal som formuleras där talet om kön och sexualitet och om de tillhörigheter som definierar oss som individer, praktiseras. En praktik som ständigt utövas, var vi än väljer att placera vår kropp i det privata likväl som i det offentliga. Jag har valt att titta lite närmare på det senare, på ett av de rum i vilket en viss offentlighet är med och formulerar individens tolkning och betydelse av sig själv och sin omgivning, nämligen det offentliga rum som brukar kallas för media. Men inte media som den stora spelplan den är utan på en utvald del av media - den svenska dagspressen. Vad är det som sägs i det offentliga samtal om queer som formuleras i några av landets större morgon- och kvällstidningar? Vem är det som talar och vem är det som det talas om? Vad händer med queer som begrepp och dess position som kritiskt förhållningssätt till framförallt konstruktioner av kön och sexualitet i en vardag, där det råder en för givet tagen tolkning av samtliga individer som heterosexuella i sina respektive uttryck av kön och sexualitet? Förmår queer bryta denna heteronormativa diskurs´ tolkningsföreträde i det offentliga en spelplan som i sin tur utgör en av flera deltagare i det samhälleliga spel som formar möjligheten till förändring och till krackelering av det till synes självklara. EN NORMAL HANDLING Detta förhållningssätt innebär att begreppet makt tolkas som något som existerar i relationer och som uttrycks genom handlingar. Makt saknar därmed essens och är ingen abstrakt egenskap möjlig att isolera och studera i sig själv. Den kan snarare beskrivas som spridd över och genom olika sociala praktiker genom vilka den formar diskurser, kunskap, kroppar och subjekt. Med denna tolkning av begreppet makt menar jag att den heteronormativa diskursens tolkningsföreträde när det gäller kön och sexualitet kan ses som sprunget ur hur denna diskurs ständigt upprepar berättelsen om det naturliga, självklara och livsavgörande hos heterosexualiteten som projekt och därmed som social praktik. Men mot denna heterosexuella hegemoni finns det motstånd. Ett exempel som kan visa på ett sådant och som även förmår visa på en möjlig förändring av denna den heteronormativa diskursens normerande tolkningsram för hur vår omvärld konstrueras, är just begreppet queer, både som teori och praktik. Queer möjliggör en förändring av den heteronormativa tolkningen av kön och sexualitet. Queer ifrågasätter de konstruktioner som formuleras som det normala för att därigenom peka på hur dessa konstruktioner fungerar reglerande och begränsande för både individen och gruppen. Ett förhållningssätt som utgår från en tydligt socialkonstruktivistisk syn på hur världen är organiserad och hur interaktionen mellan individ - samhälle och/eller samhälle - individ konstrueras utifrån rådande kulturella, sociala och historiska normer och värderingar. Placeringen i tiden och hur denna gestaltas är det avgörande. Det är i det sammanhanget jag menar att det är intressant att studera ett av flera offentliga samtal om queer eftersom det därigenom blir möjligt att säga något om hur ett begrepp som normalitet konstrueras men även hur det aktivt fungerar och vad det kan göra med hjälp av samtalet om det normala. Genom en analys av den heterosexuella majoritetskulturens diskursiva konstruktioner av det avvikande, och som blir synliga i hur det på den offentliga arenan svensk dagspress talas om queer som begrepp, blir det tydligt hur detta samtal utgör en av flera kuggar i en ständigt pågående normalisering av heterosexualiteten som begrepp och tillhörighet. Det samtal som på detta sätt formuleras blir därmed synligt som en arena genomsyrad av den heteronormativa diskursens konstruktion och tolkning av kön, sexualitet och identitet. En konstruktion som exkluderar det avvikande och som återskapar det redan i förväg formulerade normala. Det är alltså i dessa antaganden jag finner utgångspunkten för min analys. Den heteronormativa diskursen - det sätt på vilket vi talar om heterosexualiteten som det normala - formulerar begreppet queer som det avvikande med hjälp av olika diskursiva praktiker, handlingar. Därmed bevaras de sociala mönster som reproducerar heteronormativiteten som norm för tolkningen och betydelsen av kategorierna kön, sexualitet och identitet. Det sker genom att den heteronormativa diskursen formulerar samtalet som att det endast skulle vara den själv som har kunskapen om på vilket sätt dessa kategorier är konstruerade och vilken betydelse de har. En kunskap som följer normen om det heterosexuella subjektets naturlighet, självklarhet och för alla önskvärda. Denna kunskap är norm och upprätthålls med hjälp av olika praktiker som ständigt reproducerar just denna kunskap. Den sociala konsekvensen för individen blir en inkludering som normal och en exkludering som avvikande. Hur vi väljer att formulera oss i ett samtal, hur vi väljer att tala, vare sig det artikuleras i tal, skrift eller bild, när det gäller kön och sexualitet formar omgivningens tolkning och definition av dessa kategorier. Det är på det sättet som det formuleras en reproduktion av något redan etablerat genom att det med hjälp av samtalet blir ytterligare bekräftat, återskapat och upprepat. Men det är även här - i denna sociala praktik kring formuleringen av ett samtal, av en diskurs - som det finns utrymme för en förändring genom att det som sägs kan beskrivas som en kopia av något som redan sagts, och som sådant kan det aldrig bli en exakt kopia av det föregående. Det gör att den diskursiva praktiken även kan öppna upp för en förändring av det redan etablerade. Det är här som begreppet queer kommer in och det blir intressant att studera hur ett offentligt samtal väljer att formulera sig kring ett ifrågasättande begrepp. EN NORMAL PRESS Jag använde mig av sökordet "queer" och jag valde att inte göra någon åtskillnad mellan om artiklarna publicerats i en dags- eller kvällstidning eller om de publicerats i storstads- eller landsortspress. Jag gjorde heller inte någon analys av om antalet artiklar vägt över för någon av dessa eller av på vilken avdelning artiklarna publicerats. Jag har endast velat lyssna, läsa och studera samtalet om queer och vad som sägs i det samtalet. Jag har studerat vad artiklarna innehåller för tolkningar och betydelser av begreppet och vad det visar hur begreppet normalitet formuleras. Inte var någonting sagts utan vad det är som sägs. Det som framträder i artiklarna är att queer beskrivs som en ny trend inom dels universitetsvärlden, dels inom den avvikande gruppen till vilken homosexuella, bisexuella, dragqueens, dragkings, transpersoner och transvestiter räknas. Vidare formuleras det som att queer, både som teori och praktik, innebär ett slags lek med roller när det handlar om kön, sexualitet och identitet. Att queer är något som (alltid) är annorlunda (mot) normen och inget som den heterosexuella enskilda individen eller majoriteten behöver förstå, använda sig av eller oroas av. Detta sker samtidigt som queer beskrivs som en plats för "alla", alltså även för den heterosexuella, att leka och vistas på. Men inte för att ifrågasätta sin egen tillhörighet som s.k normal utan snarare för att ytterligare bekräfta sin normativa position med tillhörande tolkningsföreträde för kategorierna kön, sexualitet och identitet. Det betyder att om queer som begrepp vill bli taget på allvar som ett förhållningssätt för "alla" måste den heterosexuella inkluderas i ett oförändrat tillstånd av heteronormativitet. Annars är queer bara ytterligare en arena på vilken minoriteten roar sig själv. Artiklarna visar på ett flertal handlingar som formulerar en försvagning av queers potential som ett ifrågasättande perspektiv för hur normativa begrepp konstrueras. Det sker genom att queer formuleras som en (lek)plats som de heterosexuella som känner sig begränsade av heteronormativiteten kan besöka för att få vila från normen och festa med avvikaren. Det som ger utrymme åt dessa formuleringar är det sätt på vilket det är möjligt att tala om kön, sexualitet och identitet i det offentliga. Det är ett samtal jag menar sker inom ramen för queerteoretikern Judith Butlers begrepp den heterosexuella matrisen. Matrisen är det verktyg - de kulturella glasögon - med hjälp av vilket kön, sexualitet och begär organiseras och förklaras i syfte att bibehålla och återskapa ramar givna och reglerade av gällande politisk ordning. En ordning organiserad efter vilket sätt samhället anser det socialt, kulturellt och ekonomiskt mest fördelaktigt att definiera kategorierna kön och sexualitet. Det som framträder är därmed en bild av ett offentligt samtal om queer som ytterst handlar om ett ofarliggörande av det som ifrågasätter heterosexualiteten som det naturliga, för alla önskvärda och normala. EN FÖRSTÄRKNING AV DET NORMALA Det som framträder är istället att avvikaren genom detta erkännande blir till en normalt avvikande inom ramen för den heterosexuella majoritetskulturen. Det avgörande här är formuleringen normal tillsammans med formuleringen avvikande. Dessa båda utgör annars ett motsatspar som bekräftar varandra medan jag här menar att de formuleras till en enhet i vilken positionen som normalt avvikande får en viss grad av legitimitet av den heteronormativa diskursen. Det är heteronormativitetens erkännande av avvikaren som gör det möjligt för denna att tilldelas en funktion som "lite grann" normal. Men det är endast i denna roll den avvikande kan inta positionen som "normal" eftersom det är i funktionen av att vara avvikande från någonting, nämligen normen, som den alls får en betydelse inom den heteronormativa diskursen. Att det alls sker ett visst mått av erkännande av avvikaren beror på att den avvikande framstår som tillfällig för den heterosexuella normen. Avvikarens position ses som ett tillfälle till lek, en plats för vila och rekreation från den rådande heteronormativt heterosexuella positionen som trots allt innebär flera begränsande krav på en viss grad av konformitivitet vad gäller tänjbara uttryck för kön och sexualitet. Genom hur erkännandet av avvikaren som en normal avvikelse konstrueras, blir det tydligt att det som saknas är en förmåga till att se hur avvikaren snarare utgör ett bestående brott mot normen än ett slags avvikande variant av densamma. Detta synliggör hur en heteronormativ exkludering av det avvikande "gömmer sig" bakom ett erkännande eftersom normen endast erkänner det avvikande i dess funktion som just normalt avvikande. En annan återkommande tolkning av queer i materialet är att det är någonting mycket svårt, något som (nästan) endast den avvikande kan förstå. Denna beskrivning av queer bekräftar och återskapar begreppet som något som tillhör avvikaren och att det därmed inte har någon relevans för normen. Queer blir till något exklusivt och obegripligt. Även om de texter där detta formuleras visar på en öppenhet inför en möjlig upplösning av de begränsande definitionerna normal och ickenormal, hamnar detta i bakgrunden när texten samtidigt formulerar det som att en sådan rörelse endast bärs upp av och aktivt drivs av avvikaren själv. Tolkningen för en antaget heterosexuell läsare blir att ett förhållningssätt som queer endast tillhör den avvikande. Just exklusiviteten som formulering gör sig påmind i några av artiklarna där queer beskrivs som bara ännu en strategi för det avvikande att försöka skaffa sig den legitimitet som krävs för ett inträde i det offentliga. Det är en bild som reproducerar avvikaren som kategori och ofarliggör queer som kritiskt perspektiv. Det sker genom att queer beskrivs som att det endast handlar om att skapa nya uttryck för sexuella identiteter och att det därmed ytterst handlar om att ge legitimitet åt tvivelaktiga sexuella praktiker. Skulle det avvikande ta en lika given plats i det offentliga som normen själv skulle den senares roll som norm försvagas. Därför blir det centralt för heteronormativiteten som praktik att formulera en normal avvikare i form av den assimilerade homosexuella (vilket är den grupp denna formulering nästan uteslutande handlar om) och göra det i ett uttalat motsatsförhållande till det som beskrivs som alltför avvikande. Genom assimileringen av den normalt avvikande motiveras en fortsatt bekräftelse och existens av normen själv. Normen som konstruktion bygger på uteslutning. Skulle normen bli alltför inkluderande - mångfaldigad - skulle den bryta sönder sig själv inifrån eftersom dess förutsättning är att någonting hela tiden hålls utanför. Det som ifrågasätter det för givet tagna måste därför motas bort innan det riskerar att bryta upp det som blivit formulerat som det självklara. För hur kan någonting som hävdas vara just så självklart och naturligt alls vara i behov av att ständigt mota bort det avvikande om det inte är för att på det sättet bekräfta sin egen normalitet? Bristerna i denna logik utgör i sig ett exempel på hur pass starkt kravet är på en självpåtagen och internaliserad heteronormativ diskurs hos individen om tolkningen av och betydelsen hos kön och sexualitet. En disciplinering som varje individ utsätts för i varierande grad oavsett sexuell tillhörighet. Formuleringen av queer som ett slags frizon för den heterosexuella, vare sig denna positionerar sig som mer eller mindre heteronormativ i sitt förhållande till queer och den avvikande, är också en upprepad tolkning av begreppet. En fri zon i vilken det är möjligt att vila och festa men också att bli "renad". Det sker genom att queer framställs som stående så pass mycket utanför allt "normalt" och etablerat att det för normen blir möjligt att likna begreppet vid ett slags lekrum eller lekplats som den kan besöka i syfte att ytterligare få sin position som norm bekräftad och kanske även återupprättad i fall då den blivit ifrågasatt. Men denna formulering handlar inte om att framställa queer som kreativt i hur det ifrågasätter heteronormativiteten. Istället får queer och det avvikande återigen spela rollen av ett slags bekräftande spegelbild mot vilken det heterosexuella subjektet kan jämföra sig själv i syfte att därefter lämna i trygg förvissning om sin egen normalitet. Det exemplifieras även i artiklarna med hur det formuleras vissa rum, platser och avgränsade utrymmen i vilka den heteronormativa diskursen placerar den avvikande. Det är inom ramen för dessa arenor det även fortsättningsvis är möjligt för normen att formulera den avvikande som icke normal. Därför är det av största vikt för det heteronormativa samtalet att placera den avvikande där så att dess funktion som icke normal reproduceras. Arenorna är ofta beskrivna så att den heterosexuella majoriteten kan inta en trygg position som publik och betraktare utan något krav på ett aktivt deltagande. Därigenom fungerar arenorna som en plats för ett lekfullt spel, en praktik som ger den avvikande en fortsatt legitimitet inom den heteronormativa diskursens tolkningsram. Exempel på arenor är festivalen, partyt, vissa livsstilsmagasin och universitetet. Det är också i dessa fora det blir möjligt att tolka queer mer som en livsstil än som politik. Något som i sig öppnar upp för en ökande popularisering och kommersialisering av begreppet. Undantaget är universitetet som inom ramen för sin vetenskapliga diskurs intar ett mer kritiskt förhållningssätt till hur olika omformuleringar av queer som begrepp alls är möjliga, samtidigt som universitetet formuleras som ett slags "icke-nyttig" plats inom vilken kunskap produceras för sin egen skull och inte utifrån något reellt behov. Men vad handlar då allt det här om? Vad menar jag att jag finner i det offentliga samtal om queer som jag studerat? Jag menar att det handlar om att vårt samhälle bygger på kontroll, produktiv likväl som repressiv, och som går ut på att ett samhälles individer måste kontrolleras och regleras för att alls kunna agera samhällsekonomiskt produktivt. De måste med den franske filosofen Michel Foucaults ord disciplineras så att en viss form av ordning kan upprätthållas och bibehållas. För hur skulle det annars se ut? Hur skulle annars ett samhällssystem som bygger på tillgång och efterfrågan alls kunna existera? Ett samhälle där endast vissa aktörer enligt den norske rättssociologen Thomas Mathiesen genom en handling av aktiv erövring av en offentligt formulerad mening om hur saker och ting är, förmår formulera hur detta ska bekräftas eller möjligen förändras. En flexibel handling av makt där det konstituerande innehar en högst aktiv roll i formuleringen av hur något eller någon ska inkluderas eller exkluderas. En normalitetens flexibilitet som jag menar är viktig att synliggöra just genom hur den motsäger en förenklad beskrivning av det normala som ett slags fast förankrad och solid enhet, helt orörlig i sin egen konstruktion. Ett synliggörande som kan dekonstruera det normalas distansering från att se sin egen aktiva roll i normalitetens aktiva konstruktion av någonting eller någon som exkluderad från vad som definieras som naturligt, för alla önskvärt och därmed som normalt. Det handlar helt enkelt om det normala. Inte om det som det normala menar är onormalt. Genom att ständigt rikta fokus mot det som viker av från vad normen själv menar är det normalt riktiga förmår istället normen reproducera sig själv som det enda önskvärda och naturliga. Men det handlar inte om det som avviker. Det handlar om att rikta blicken mot hur det normala formulerar sig själv som just normalt. Vad är det som avgör vad som är normalt, var går gränsen för det som sticker ut utanför denna gräns av normalitet? Jag menar att det är det som det handlar om. Att rikta fokus mot vilka argument det normala använder för att motivera sin position som norm och på vilka konsekvenser denna handling får dels för normen själv, dels för den som därmed inte inkluderas. Det är det som det handlar om, det är det som queer som begrepp studerar ur både en teoretisk och praktiskt aktivistisk synvinkel. Det är detta normalitetens samtal om det avvikande jag studerat för att se hur det normala undviker att fokus riktas mot konstruktionen och definitionen av sig själv. En blick som den vet riskerar dess roll som norm för allt övrigt. Eftersom det normala är en social abstraktion i sig själv. ULRICA STJERNQVIST |
 |