Efter 40 år finns den då i pocket, utgiven av ett litet göteborgsförlag.
Lars Görlings roman väckte skandal när den kom. Fast beundran hos andra.
Inte minst sedan Vilgot Sjöman gjort film av den.

Moralens väktare förfasade sig och det fanns starka politiska krafter som ville totalförbjuda filmen. Bilstöld, meningslöst våld, tidelag, homosexuella övergrepp och våldtäkt var provokativt i det tidiga 60-talet.
På så sätt, men inte bara därför, blev Lars Görling en mytomspunnen författare - och boken en odödlig klassiker.

Den handlar om sju omhändertagna tonårskillar, som de sociala myndigheterna hyr en lägenhet åt i Stockholms innerstad. I en åttarumsvåning i ett rivningshus på Klarabergsgatan, får vi följa deras halvkriminella vardag. De är övervakade av en assistent; en nykläckt socionom vid namn Krister, som gör vad han kan för att dels försöka leva upp till sin arbetsgivares krav på terapisamtal med killarna. Och dels försöker han vara kompis med dem, då han egentligen inte vet hur han ska handskas med denna typ av klientel - vilket killarna utnyttjar, så klart.

Krister är för snäll, helt enkelt. Och för akademisk. Däremot vet inspektören, hans chef, vilka knappar han skall trycka på för att förnedra killarna i deras utsatthet. Och det är här som ett homosexuellt övergrepp förekommer.

Sakligheten kallas undersökningsavdelningen i samma gathus som ungdomspensionatet. Dit förs killarna ibland för ganska meningslösa frågestunder om deras sargade liv.
Nils, bokens berättarjag, kommer snart på kant med Krister - liksom med inspektören - och husmor, som lagar killarnas mat, skräms iväg.

Vi får följa Jingis, Pyrets, Racings, Egons, Nils, Fiskens och Slaktarns eskapader ute på stan; det stjäls bilar, cyklar och hundar - och när de kommer ombord på en båt i hamnen för att köpa langarsprit stöter de på Steva, en vinddriven tjej - som våldtas av de tyska sjömännen.
Hon följer med grabbarna till pensionatet, göms undan för personalen till en början - men blir till slut den som får assistenten på fall.

Det slog mig vid läsningen att mycket är sig likt i social misär ännu. Dock finns en markant skillnad: knarket beskrivs inte vid tiden för denna bok. Som tar sin början i mars 1953. Men jargongen; den psykiska och fysiska misshandeln ungdomarna emellan - och den totalt bristlösa och opålitliga hållningen gentemot varandra. Och även mot andra människor som kommer i deras väg.

Lars Görling sa vid tiden för sin debutroman: "Jag vill påverka. Jag vill ändra. Jag vill förbättra. Det kan inte vara nödvändigt att människor ska ha det som jag haft det."

Det var sin egen uppväxt han skildrade. Och han väjde inte för att kritisera dem som hade makten; sociala myndigheters handfallenhet och övergrepp; en religiös pastors hycklande svammel; polisens cyniska syn på kriminella ungdomar.

Boken är stark och realistisk utan effektsökeri för dess egen skull. Allt berättas stillsamt och metodiskt.

Jag är glad att jag äntligen har tagit den till mig. Med en vuxens perspektiv. Mina föräldrar hade den i bokhyllan och jag smyggluttade på vissa sidor i min barndom.

Titeln 491 syftar på ett ställe i bibeln: "Herre" frågade Simon Petrus, "huru många gånger skall jag förlåta min broder om han försyndar sig mot mig? Är sju gånger nog?"
Jesus svarade: "Jag säger dig: icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger."
Men Lars Görling lägger till en gång: 491.

Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt har skrivit ett insiktsfullt förord i denna pocketroman, och berättar om sina många möten och kontakter med Lars Görling. Och om dennes mångfacetterade begåvning som diktare.
På morgonen den 1 augusti 1966 fick Strömstedt veta att Lars Görling tagit sitt liv, 35 år gammal.
Därav hans helgongloria, förutom det skrivna.
Precis som med Stig Dagerman.

2002.10.24