Trygghet blandas ofta samman med säkerhet, många gånger medvetet. På det sättet verkat starka krafter i samhället utan att begreppen och politiken debatteras. I en tidigare artikel i Alba har idéhistorikern Sven-Eric Liedman visat att begreppen trygghet och säkerhet ofta är varandras motsaser. Ökad säkerhet ger inte automatiskt ökad trygghet, utan kan tvärtom öka otryggheten. Magnus Hörnqvists text ger viktiga aspekter på säkerheten kopplad till demokrati. Vi har valt att dela upp texten i fem avsnitt.

Vita husets hemsida visar en barometer över terroristhotet för dagen med samma självklarhet som om det handlade om vädret. En hel industri har vuxit fram runt hot och risker i våra liv. Det finns knappt ett område som inte berörs av omsorgen om säkerheten. Hur kan de senaste årens utveckling sammanfattas? Går det att tala om ett nytt paradigm? Ja det ligger nära till hands. Tendensen är att våldsanvändningen inte längre begränsas av tydliga lagar och rättigheter. 1900-talets rättsstat håller på att ge vika för ett säkerhetstänkande utan gränser. Istället etableras ett nytt politikområde bestående av en serie hotbilder, åtgärder och institutioner som organiserats runt säkerhet i snäv mening och drivs av sin egen dynamik.

Lagen sprängs: ett nytt politikområde inrättas
Det tillhör vår bild av Sverige att vi lever i en rättsstat. Vi blir inte föremål för polisens intresse utan grund och hamnar inte i fängelse utan vidare. Det ska finnas ett brott med i bilden. Det krävs en brottslig handling för att rättssystemet ska aktiveras. Polisens uppgift blir då att utreda det begångna brottet, varefter en domstol prövar skuldfrågan och eventuellt utdömer ett straff som kriminalvården verkställer. Den som är misstänkt för brott får veta vad han eller hon anklagas för, har rätt till en advokat och är oskyldig tills motsatsen visats. Hela förfarandet följer lagens logik. Det är den gängse bilden av rättsstaten.

Mycket av hanteringen sker fortfarande enligt lagen och på grundval av konkret brottsmisstanke. Men tendensen är att användningen av tvång i allt mindre utsträckning passar in i detta schema. Jurister, aktivister och journalister har dokumenterat brister och övertramp. På punkt efter punkt har kritiker framhållit avsaknaden av rättssäkerhet, uppluckringen av folkrätten och brotten mot konventioner om mänskliga rättigheter. För varje år har kritiken vuxit i styrka, men den har inte kunnat hejda utvecklingen. Kanske är det dags att börja dra slutsatser av detta? Handlar det om enskilda olycksfall i arbetet eller finns det någon annan orsak?

Den avgörande frågan är om det beror på att systemet fungerar ofullständigt. Alternativet är att det skulle fungera annorlunda än tidigare. Det finns mycket som talar för det senare. Lagen har sprängts åt två håll samtidigt: uppåt, genom att gränsen till krigshandlingar suddats ut; nedåt, genom att samma sak hänt med gränsen till smärre ordningsstörningar.

President George Bush valde att beteckna attackerna den 11 september som en krigshandling. (1) Om attackerna istället hade setts som brottsliga handlingar skulle det varit polisens sak att utreda brotten och domstolens sak att ta ställning i skuldfrågan. Men nu valde den amerikanska regeringen att ge militären i uppdrag att bomba och invadera Afghanistan. Det är verkligen två olika saker - att bomba ett land och att spåra upp brottslingar.

Men med det nya säkerhetstänkandet blir skillnaden mindre. Skiljelinjen mellan brott och krigshandlingar håller på att suddas ut i terroristjaktens kölvatten. ”Det slående med begreppet terrorism är att det driver fram en uppluckring och ett samgående mellan civila och militära myndigheter och roller, mellan försvaret och brottsbekämpningen inom landet.” (2) Tidigare åtskilda ansvarsområden flyter ihop. Den globala kampen mot terrorismen har blivit både en polisiär och en militär angelägenhet.

Det är inte så att det numera saknas skillnader mellan brott och krig. Men skillnaden är inte längre lika skarp: det finns idag en glidande övergång mellan brott och krigshandlingar. De senaste årens försvarsutredningar vittnar om förändringen. Den glidande skalan mellan krig och fred går som en röd tråd genom omvärldsanalyserna. Det talas om ”den pågående ominriktningen av totalförsvaret” för att ”förebygga och hantera hot och risker i hela skalan från fred till krig”. (3) Försvarsmakten skulle få nya arbetsuppgifter, och man började ompröva förbudet mot användande av militärt våld inom landet. Det infördes efter dödsskjutningarna i Ådalen 1931 men kan vara på väg att hävas. Den utredning som granskade 11 september för svenskt vidkommande föreslår att militär ska få sättas in vid ”vissa angrepp av terrorkaraktär som inte utgår från en främmande stat”.(4)

Den korta epok är på väg att ta slut då militären enbart hade vapnen riktade utåt, för att avvärja hot från främmande makt, medan polisen bar ansvaret för lag och ordning inom landet. Idag finns inte längre någon klar skillnad mellan ett lands inre och yttre säkerhet. Det är en historisk förskjutning. I samband med det kalla krigets slut försvann det militära invasionshotet i den rika världen; därefter har försvarsanalytiker och underrättelsetjänster sökt sig nya arbetsområden och diagnostiserat nya hot mot säkerheten. (5) De har tagit fasta på muslimsk fundamentalism, fattigdom, narkotikahandel, migrationsrörelser och politiska protester. Det rör sig om fenomen som är på en gång lokala och globala. Narkotika finns i varenda kommun, samtidigt som produktionen sker i andra världsdelar och hela hanteringen är inflätad i världsekonomin. Samma sak med flyktingar: de finns i nästan varje kommun, samtidigt som migrationsrörelserna följer de globala krigen och efterfrågan på billig arbetskraft. Följaktligen blir det allt mindre meningsfullt att göra en uppdelning i inre och yttre säkerhet – att dela in hoten och riskerna beroende på om de kommer utifrån eller inifrån.

De analyserade hoten och riskerna är inte av militär natur. Varken narkotika eller flyktingar utgör säkerhetshot i traditionell mening. Det är inte våldspotentialen som står i centrum. Problemet är snarare av politisk natur. Även då hoten innefattar fysiskt våld är den politiska karaktären uppenbar. Terrorism är ett bra exempel på detta. På samma gång som terroristklassade handlingar markerar övergången till krig är det svårt att avgöra vad som skiljer dem från andra grova brott. Samtliga handlingar som räknas upp i EU:s definition av terrorism är redan kriminaliserade i alla medlemsstater. Kidnappningar, bombdåd och mord är inte lagligt i något land. Skillnaden - det som gör handlingarna till terrorism och inte brott - ligger helt och hållet på det politiska planet. Det handlar om avsikten. För att avgöra om det är en terroristhandling räcker det inte med att se till handlingen som sådan utan man måste även känna till motivet bakom den.

Detta behöver å andra sidan inte vara något större problem, för med den formulering som finns i EU-definitionen är det svårt att avgöra vilka motiv som inte är av terroristisk natur. Vad innebär till exempel avsikten att ”otillbörligen tvinga offentliga organ eller en internationell organisation att utföra eller avstå från att utföra en viss handling”? (6) Det beror helt på betraktarens politiska ställningstaganden. Bönder som protesterar mot jordbrukspolitiken genom att blockera motorvägar med traktorer, frukt och grönsaker, miljöaktivister som kedjar fast sig framför tåg som transporterar radioaktivt avfall, liksom andra fall av civil olydnad ligger i farozonen. All form av politisk påtryckning som inte går via de allt svagare parlamenten kan anses ”otillbörligen tvinga” transnationella företag eller regeringar till något som de egentligen inte vill.

Uppluckringen av gränsen till krig får avsevärda konsekvenser. Därigenom öppnas slussportarna för en maktutövning som inte hämmas av juridiken. Det innebär en återgång till ett säkerhetstänkande med gamla anor. Niccolò Machiavellis råd till envåldshärskare på medeltiden är klassiska - nedtecknade i boken Fursten. Den realistiska skolan inom statsvetenskapen tillägnade sig senare detta perspektiv för att beskriva förhållandet mellan nationalstater, deras inbördes maktambitioner och krigshandlingar. Barry Buzan, Ole Wæver och Jaap de Wilde har sammanfattat säkerhetens roll i denna tradition:

”Den speciella karaktären hos säkerhetshot rättfärdigar användningen av extraordinära åtgärder för att hantera dem. Åberopandet av säkerhet har varit nyckeln för att legitimera våldsanvändning. Mera generellt har det öppnat en väg för staten att mobilisera, eller utrusta sig med speciella maktbefogenheter, för att hantera hot mot sin existens. Statsrepresentanter har av tradition förklarat undantagstillstånd genom att säga ’säkerhet’, och därmed gjort anspråk på rätten att använda alla medel som krävs för att avvärja en hotande utveckling.” (7)

I gränslandet mellan brott och krig tycks det vara fråga om en glidande övergång hur hoten och riskerna hanteras. Det handlar mest om vad som är praktiskt och effektivt. Därmed har också lagen spelat ut sin roll. För hur förhåller sig lagen till ”extraordinära åtgärder”, ”speciella maktbefogenheter” och ”undantagstillstånd”? Alldeles uppenbart sprängs lagen av detta säkerhetsbegrepp. Själva kärnan är att hoten mot säkerheten inte kan hanteras inom ramen för lagen och gängse rättstatliga principer. Undantagstillståndet ryms visserligen innanför lagen i den meningen att det kan utlysas på laglig väg, men motiverar extraordinära åtgärder som går utanför lagen. Därför har undantagstillståndet beskrivits som ”ett rättsligt tomrum”. (8) Juridiken sätts ur spel. Utöver allt som görs i vanliga fall krävs också andra metoder som snarare lyder en militär logik: att oskadliggöra fienden, slå ut och förinta.

2003.10.23