En stor del av Gunni Kärrbys forskargärning har kretsat kring förskolebarnens utveckling och hur man ska stimulera den naturliga upptäckarglädje som tycks följa med varje barn. Lagom inför pensioneringen skakar den mer teorin hand med det mer jordnära privatlivet. Gunni tycks njuta av seniorskapets oberoende.

Den egna förskoletiden tillbringade Gunni Kärrby i en liten församling utanför Markaryd. Men termen förskola var nog inte uppfunnen på den tiden, möjligen med undantag för vissa socialt avancerade bruksorter. Pappa var folkskolelärare och stimulerade dottern att studera vid läroverket. Det blev Malmö, där släktingar kunde ge stöd om det behövdes.

- Först tänkte jag fortsätta och bli tandläkare. Men det var nog mer mina föräldrars vilja än min egen. Det var statusfyllt att bli tandläkare och konkurrensen hård. Jag kom inte in direkt, så jag åkte till släktingar i Denver och började studera där istället.

Bytte inriktning
Väl tillbaka i Sverige med psykologi- och pedagogikstudier i bagaget blev det fortsatta studier i Göteborg. Forskningen lockade mer än praktik som psykolog. På vägen blev det också byte av fack till pedagogik.

- Villkoren har förändrats sedan dess. Metoderna var mycket starkt knutna till statistiska metoder, dagens mjukdatametoder skulle inte ha accepterats.

Gunni Kärrby började med att använda dockor som ett eget instrument i sina undersökningar av barn. Med dessa undersökte hon hur barn löser konflikter. Men för att hennes forskning skulle bli accepterad tvingades hon omvandla resultaten till krassa siffror. Föräldrarna fick också ett frågeformulär att fylla i som komplement till studierna av barnen.

- De gick också att pula ner i den kvantitativa modellen, säger Gunni Kärrby lite självironiskt.

Avhandling i tiden
När hon blev klar med sin doktorsavhandling 1972 kom barnstugeutredningen med sitt betänkande och en hel del ny forskning startades. Gunni Kärrbys avhandling passade bra in i sammanhanget och en därefter har hon haft kontinuerliga uppdrag åt socialstyrelsen.

På tidigt 80-tal började alternativa pedagogiska metoder uppmärksammas. Gunni Kärrby kom tidigt i kontakt med Loris Malaguzzis förskolepedagogik i Reggio Elilia i norra Italien. Malaguzzi var under kriget engagerad i en kommunistisk befrielserörelse och när kriget var slut var den politiska ideologin i början en viktig drivkraft i utvecklandet av hans pedagogik. Men Gunni Kärrby tycker att verksamheten är mer allmängiltig och väcker intresse i breda lager av pedagoger.

I Sverige blev det mycket uppmärksammat och flera studiebesök till Reggio Emilia organiserades av kollegan Åke Björk. Pedagogiken som används utgår från konstnärliga uttryckssätt och sannolikheten att du stöter du på den här hemma är inte så liten.

Låt barnen komma till oss
Idag är det nästan omöjligt att göra ett studiebesök i Reggio Emilia på grund av det starka intresset från omvärlden. Men om världen inte kan komma till Reggio Emilia, kan väl åtminstone en förskola från Florens komma till världen, tänkte Gunni Kärrby. En förskola med en filosofi som både liknar och skiljer sig från Malaguzzis. Som första ort stod Göteborg värd för en konstutställning med målningar gjorda av förskolebarnen själva.

- Utställningen hette "Gör det osynliga synligt" och visades på Valand 11-27 september 1998. Kostnaderna för arrangemanget var inte helt obetydliga, det gick på runt 150.000 kr. Sponsring var inte så enkelt att ordna. Universitetet gav inte en krona, förutom vissa kostnader för vernissagen. Göteborgs kulturnämnd gav 10.000 kr.

- Räddningen blev Barnpedagogiskt Forum, som jag startade i början av 80-talet. En del av dess överskott kunde användas till utställningen.

Fokus på kvalitet
Mot slutet av 80-talet började nedskärningerna i förskolan bli tydliga och alltfler ställde frågor om kvalitet i barnverksamheten. Gunni Kärrby började fundera på dessa frågor. Vilka samband finns det mellan kvalitet och resurser?

- I detta projekt arbetade jag tillsammans med nationalekonomen Björn Gustavsson. Vi gjorde kostnadsanalyser av 200 daghem i Göteborg.

- Tanken var att jag skulle bedöma kvaliteten i verksamheten. Impulserna fick jag från USA. Där har det utvecklat ett instrument för att mäta kvalitet, i Early Childhood Environmenta Rating Scale. Jag tyckte att detta var en bra infallsvinkel på kvalitet. Utifrån den metoden försökte jag fånga in hur personalen jobbar med barnen. Hur ger de exempelvis barnen möjligheter till inlärning?

- Man kan inte tvinga på undersökningar på personalen utan vidare. Risken är att de anställda uppfattar forskningen som en metod att kontrollera dem. Men när de själva får vara aktiva i bedömningen får det stort genomslag. När de märker att de har nytta av undersökningarna vänder attityderna som en hand.

Under senare år har Gunni Kärrby studerat 6-årsverksamheten, som är en övergångsform mellan förskola och skola. Tanken är att det ska bli en bättre integration mellan de bägge pedagogiska kulturerna. För skolans del blir det nödvändigt att se lärandet ur ett vidare perspektiv, inte som boxar som placeras ut i lämpliga storlekar. Skolkunskaper är inte något i sig, och lärandet kan ske i många olika former.

Långt kvar till jämställdhet
Vid sidan om forskningen har Gunni Kärrby även varit aktiv i jämställdhetsarbetet på universitetet och var tidigt med i Forum för kvinnliga forskare. De tittade på lönerna och fann att förhållandet var samma på universitetet som på de flesta andra ställen i samhället. Löneskillnaderna var betydande.

- Formellt har det hänt en hel del som är positivt. Men man undrar ändå hur det står till med jämställdheten idag, när man får höra om hur kvinnliga doktorander utsätts för närmanden. Det finns fortfarande kvar strikt hierarkiska miljöer på universitetet. Då är det svårt att säga nej när man befinner sig i underläge.

- Jag har själv blivit utsatt för diskriminering, som idag inte skulle accepteras.

Sådant slipper i alla fall seniorforskare utsätta sig för. I Seniorpoolen är Gunni Kärrby inte särskilt aktiv. Men tycker att det är kul att träffa andra forskare av sociala skäl.

- Men ett tag till har jag kvar kontakten med institutionen. Jag har kvar 25% tjänst, eftersom ingen annan forskare utan vidare kan ta över mitt arbete.

Det kan väl stå som en kommentar till dem som menar att pensionärerna äntligen borde dra sig undan och släppa fram yngre forskare.

Text: CHRISTER WIGERFELT

 
 
 
  Åter till Seniorpoolen