Aktivitetsgarantin heter det nya begreppet som samhället har tvingat på oss.
Det innebär att alla arbetslösa, utan något handikapp, ska låsas in på arbetsförmedlingar i ett antal veckor och proppas fulla med tänk-positivt-kurser förmedlade av inhyrda konsulter som tar ut ett rejält pris på faktura med moms. Resten av tiden går åt till samtalsterapier med desillusionerade AF-tjänstemän - som inte vet om de får behålla sina jobb längre än till års- eller halvårsskiftet - ett påtvingat letande efter jobb på internet eller i databaser; rollspel och telefonringande.
Allt för att regeringens mål om fyra procents öppen arbetslöshet ska infrias!
- Alla ska hållas sysselsatta nu. Till vilket pris som helst. Ingen får gå och stämpla och söka jobb på egen hand längre, anförtror mig en kvinna anställd på AMI - varifrån hon "fockas" nu den 1 januari eftersom AMI avvecklas och går upp i de lokala arbetsförmedlingarna.
Även kulturarbetsförmedlingen - effektivt uppbyggd och äntligen fungerande nu efter flera års strul - ska upphöra.
De anställda där - till för att peppa och gjuta hopp i arbetslösa kulturmänniskors ofta besynnerliga situation - mår förstås skitdåligt!
- Vi vet ingenting, säger en av dem och kräver att hon får uttala sig anonymt. Det pågår en ständig rationalisering och avveckling inom alla offentliga verksamheter alltjämt. Det pratas om att det går bra för Sverige, men det gäller inte för oss som jobbar inom detta...

För att inte tala om a-kassornas hårda tumskruvsregler, tillkomna för att hålla alla på plats! Nu ska det plötsligt bli tillåtet att samköra register så att inga som går på a-kassa ska kunna komma undan med fusk. Fy, fy på sig...inte ens en hundralapp extra får ni tjäna på nåt annat...då stänger vi av er bums!
Nu pratas det inte om datasäkerhet och personlig integritet, inte. Nej, utgifter måste hållas nere. Samhällets utgifter får inte ödslas på människor som inte får plats. Som inte lyckas bli klippare, it-konsulter eller har rätt ålder.
En gammal vän, vi kan kalla honom Bengt, berättade om åldersfascismen. Han hade sannerligen fått känna på den.
Efter många års radiojobb och erfarenheter inom kreativt skapande kom han på anställningstest till en av de hippa, kommersiella musikkanalerna. Han gjorde succé. Fick folk i studion att vrida sig av skratt när han läste Nalle Puh och påorna och avorna klarade han galant - det var ingen match att säga stationsnamnet tre gånger på 20 sekunder och dessutom småkäckt och ironiskt få med en informativ "punch-line" om den kända rockgruppen.
- Ja detta gick ju bra, sa den 30-årige stationschefen efteråt. Men tyvärr är du för gammal för att passa in i vårt arbetslag.
45 år, med gedigna kunskaper och erfarenheter - men diskvalificerad på grund av prästbetyget. Bengt var tvungen gå ut och hämta luft.
- Men redan i början av 90-talet tänkte man så här, berättade Bengt och gav mig den sanna historien om den nu ifrågasatte fast av vissa så omhuldade (av Sveriges mest kände journalist döpt till "räknenisse") chefredaktören för en av våra största morgontidningar.
Bengt kallades till intervju av honom när han var chef för en radiostation som en tidning ägde.
- Bengt, vad är det för färg på väggen bakom mig? var hans första fråga.
- Den är vit, svarade Bengt.
- Nej, den är blå, sa räknenissen med de osympatiska ansiktsdragen, och fortsatte:
- Titta igen!
- Ja, den är benvit, svarade Bengt.
- Nej, den är blå, sa påläggskalven och förtydligade sig:
- Bengt, jag säjer rätt ut till dej. Du är för gammal. Jag vill ha unga människor som jag kan forma!
Min reaktion när jag fick höra detta var: "Du skulle ha gett honom en snyting!".
Men det hjälper ju föga så klart. Snarare tvärtom.

Ibland undrar jag om vi som har passerat 40-strecket inte borde starta en proteströrelse. Eller varför inte ett politiskt missnöjesparti. Vi är alldeles vanliga och normala de flesta av oss, med mångåriga livs- och arbetslivserfarenheter; högskoleutbildningar har vi också - till och med moderna kunskaper i web-design och liknande - och så många perspektiv på livet så att 25-30-åringarna inte skulle tro sina öron om de hade tålamod att lyssna och låta oss berätta.

Alternativet är väl att vi får tvätta skjortor åt varann. Som den framlidne kapitalisten Hans Werthén så hånfullt antydde under början till denna tideräkning, alltså när Bildtregeringen och Ian och Bert ställde till det.
Eller, som i den nya filmen "Livet är en schlager" där en cp-skadad kille har som jobb att måla prickar på dominobrickor.
Innan han skriver den stora schlagern.
Vi bär alla på stora schlagers, är jag övertygad om.
Förresten, så kan man också säga schlagrar...

TEXT: LEIF WILEHAG
00.12.13