| |
Puh! Den var seg att ta sig igenom. 795 sidor, varav de sista
tretti kändes som lite överflödiga, med en summering
av bokens story och författarens/huvudpersonens eviga inre
monologer. Fast ändå känns det som om varje ord
och varje kaskad av adverb och adjektiv, ihopgaddade och semikolonade;
och satsförkortningar och halva boksidor en mening lång
- är livsviktiga för kompositionen. Livsviktiga för
innehållet.
Och det går inte komma ifrån att det sägs mycket
insiktsfulla saker. Skrivna av en man som varit med så
länge nu att han är värd att tas på allvar.
Storyn: Tom Wasser, författare, snart 50, bor i "Bronx"
på Söder i Stockholm med sin 17-årige son Gus.
Han har två andra barn också, som flugit ut. Tom
är nykter alkoholist och lider av skrivkramp. Går
dagliga promenader på Söder och stöter på
en av dessa på Frank, gammal reklamman, också nykter
alkoholist, med vilken han motvilligt börjar umgås.
Han introduceras för Astrid, som tidigare jobbat för
Frank. De inleder ett kort förhållande. Men Astrid
blir mördad - på Thielska galleriet i Stockholm hittas
hon - och i samma veva ska Frank flytta till Italien och öppna
vingård. En gård han övertalat även Tom
att investera pengar i.
På Astrids begravning dyker Monika, fotograf, upp. Hon
blir nu Tom Wassers följeslagerska genom romanen. Monika
bär på en hemsk hemlighet. Och Tom blir snart utsatt
för en liknande; han våldtas av en kvinna på
sin gård på Österlen i Skåne.
Snart bär det av till Toscana i Italien, där Frank
har sin vingård. Men Tom, som vill vara ifred, hyr ett
hus för sig själv. Nu dyker nya människor upp;
Trick, Veronica, Hermine. Och privatdetektiven Gorm Saffer (var
får Lundell alla karaktärers namn ifrån?) och
ett nytt mord inträffar på den gård där
Tom Wasser bor.
Ja, nu är den italienska och svenska polisen inkopplade.
Och en misstänkt finns redan, bland människorna runt
Frank...
Och Tom Wasser tar sig tillbaka hem till Söder. Och till
sin gård i Skåne. Och hans gamla flickvän Jaz,
24 år yngre, hör av sig och han förtvivlar i
sin leda och skrivkramp och sin medelålders melankoli och
röker fyra cigariller om dagen och försöker hitta
den kick, och den romantik, som fanns i ungdomen men som försvunnit
med livets härdningar och bittra insikter.
Och han varken kan eller vågar fylla det tomma hålet
med alkohol.
Jag har läst Ulf Lundells alla romaner utom en (Tårpilen)
och vågar därför säga att denna, den nionde,
är en av de bättre och mer angelägnare.
Okej, här finns ingen ungdomlig upptäckarlust och nyfikenhet
som i 80-talsböckerna Hjärtats ljus och Kyssen. Och
ingen nymodig svensk 70-talsstilbildning likt debutens Jack eller
den vackert berättade Sömnen.
Men hans ord och erfarenheter väger liksom tyngre nu, borrar
sig djupare in i läsaren. Här avhandlas allt ifrån
svunnet folkhem till plastig yta a´ la dagens förljugna
reklam och medievärld. Eller politikens omöjlighet,
med en man som inte hör till 68:orna ("jag är
sextisjua", säger Wasser på ett ställe.
På ett annat "Jag är sextinia") och inte
kan glömma 70-talsvänsterns översitteri - till
att idag ha funnit för gott att rösta på sossarna
då han inte tror på vänsterns opportunism. "Vänstern
måste göras om", slutar ett stycke av inre monolog.
Inte heller i religionen finner bokens huvudperson någon
tröst längre. Gud är död, är ett återkommande
tema. Och intigheten och meningslösheten tycks ha fått
näring av filosoferna Goethe och Nietzsche.
Sålunda vilar en viss nihilistisk stämning över
vad som sker i denna bok.
Men det stora i Lundells författarskap är, enligt
min mening, känslan. Känslan för det mänskliga,
det sårbara, det vardagsnära.
Få författare klarar av att beskriva en promenad genom
myllrande stadsliv på samma målande inre sätt
som den kan vara när man går vid havet på Österlen
eller på bergen i Palazzone.
Eller detaljerna, den rent journalistiska träffsäkerheten,
om ingredienserna i en italiensk levermiddag eller gamla möblers
utsirlade konstruktion. Eller märket på ett badkar...
Visst, han skriver som det är, säger belackarna.
Han efterapar Jack Keroauc. Han har för tunna intriger,
han bara skriver om sig själv, lätt maskerat...
Och så vidare.
Ja, men vad är det för fel i det då? Alla författare
hämtar näring ur sig själva, både vad gäller
förebilder och sitt eget leverne.
Någon, har glömt vem, av de stora diktarna har sagt:
"En författare kan bara skriva om det upplevda".
Det gäller att göra det med finess och stil.
Och Lundell har en gång för alla funnit sin stil.
Rättare sagt: han har haft den från början.
Sedan är det förstås på sätt och
vis olyckligt att han blivit en sådan ikon, en sådan
superkändis inom rockmusikens värld, att det skymmer
det han vill säga i sina böcker.
Men det går tyvärr inte att tänka bort. Hur än
man försöker.
Men han är och förblir en rebell. En litteraturens
gossen Ruda, med ett finger pekat mot de fina kultursalongerna.
Kom ihåg det när ni läser denna roman, av en
nu 50-årig stockholmskille som verkligen gått den
långa vägen och fått lära sig på
egen hand.
För glömmer ni detta, kan det vara segt att ta till
sig - och förstå - författaren Ulf Lundell.
Text: Leif Wilehag
99.12.08
|
