Tillbaka [RAPPORT, 2009-12-24]
Jag fick en kalender till advent. Den har Betlehem som motiv. En perspektivbild där hela stan och till och med omgivningarna syns. Universitetet på sin kulle, det katolska kulturcentret med sitt röda tak, och Caritassjukhuset.
Med fingret kan jag leta mig fram till Café Sima. som ligger inrymt I ett vitt hus, med arkaiska bågar och gröna jalusier. Det vattnas i munnen på mig när jag tänker på Simas sallad Fandango och blåbärscheeskakan. År 2008 bodde jag några vårmånader i Betlehem och de enbart de stulna stunderna på Café Sima var värda en resa.
Jag vill inte öppna luckorna på kalendern för då försvinner utsikten över hotell Paradise och kullarna vid Beit Sahour-herdarnas äng och Herodes gamla borgruin. Men den sista luckan, lucka 25:e, jo det var just den 25:e han föddes, sägs det, den ser jag med spänning fram mot att öppna. För den luckan öppnar muren. Den bryter loss ett stort stycke av den nio meter höga betongmuren som obönhörligt stänger inne Betlehem.
– Går muren vid Betlehem, frågade mina arbetskamrater. Och ligger Betlehem på Västbanken? Svaret är ja på båda frågorna. Ett faktum som inte verkar självklart känt. Inte ens de tiotusentals turister och pilgrimer som varje år besöker den heliga staden blir medvetna om murens omfattning.
Turistbussarna slussas in via en stor port, bara öppen för just turistbussar eller bilister med väldigt speciella tillstånd, typ diplomater, representanter för utländska beskickningar, politiker eller andra högdjur. På Betlehems officiella hemsida försöker jag klicka fram uppgifterna under rubrikerna separation barrier och check points. Men där är det tomt.
Väl innanför muren slingar sig bussarna fram till målet, Födelsekyrkan, på gator från vilka muren inte är synlig. Från stora torget, den plats där enligt legenden stallet låg, syns inte heller muren. Där finns på västra sidan, den stora, stora kyrkan, med den lilla lilla dörren. På södra sidan kulturhuset Peace Center, byggt med svenska pengar, och därtill en rad heliga platser och massor av små butiker. Här säljs året om den heliga familjen utskuren i olivträ.
Kalendern med bilden av Betlehem gör mig glad för jag minns frukostarna ute på verandan i april med yoghurt och färskt bröd. Jag minns de ljumma vindarna som torkade tvätten på nolltid hela våren. Jag minns citronträdet som blommade och gav frukt om vartannat och jag minns utsikten
Samtidigt gör bilden mig väldigt ledsen. För det mest iögonfallande på hela bilden är muren. Så är det också i verkligheten. Den gråa betongmuren som är nio meter hög, eller på vissa ställen till och med tolv, är det allt överskuggande. Den har tryckt sig ner grå och väldig, mitt i de vackraste omgivningarna och hindrar till och med tankarna att flyga fritt.
Huset jag bodde i ägs av en välbärgad palestinsk man. Han tillhör de tjugo eller femton procenten av Betlehems kristna befolkning. Han var i unga år lärare i engelska med tjänst i Jerusalem, men redan för 30 år sedan startade han stans första tryckeri. Rörelsen gick bra och nu har han ett stort hus med utsikt över bördiga kullar. Från verandan ser man gott och väl de blåa bergen vid floden Jordan. Han har marmorplattor på gården och till och med ut på trottoaren.
Alla hans barn är välutbildade med bra jobb. En dotter och en son båda ingenjörer och en dotter är statsvetare och jobbar med stadsplanering hos den palestinska myndigheten i Ramallah. På mellanösternvis bor de ogifta barnen kvar hos föräldrarna. En morgon tog jag sällskap med dottern Rwana, till hennes arbetsplats i Ramallah. Vi gav oss iväg strax efter sex, för Rwana ville vara säker på att vara i tid. Henens syster körde oss till busstationen i Betlehem. De kommunala bussarna gick inte förbi vår gata.
Betlehem ligger en knapp mil söder om Jerusalem och därifrån är det cirka två mil till Ramallah. Men Rwana kan inte åka över Jerusalem. Hon har inte tillstånd att passera den staden. Hon måste åka en omväg, på ett par mil, på smala slingriga vägar som vid gynnsamma tillfällen tar tre kvart, vid ogynnsamma det dubbla. Enbart de västbanksbor med särskilt tillstånd får komma in i Jerusalem. För att få det särskilda tillståndet krävs att du kan visa upp ett arbetsgivarintyg samt att du har ett fläckfritt förflutet. För den som i sin ungdom för så där en tjugo år sedan, kastade sten mot de ockuperade militära myndigheterna är det kört, eller för den som har en släkting som kastat sten, eller för den delen en granne i byn, som gjort något olagligt.
Från södra delen av Västbanken är det ändå ett par tusen som varje morgon skall passera muren till sina jobb på andra sidan.
Bilden på muren får mig att må illa. Jag minns kylan de tidiga morgnarna då tusentals människor trängdes i kö för att komma fram till säkerhetskontrollen. Jag minns den fruktansvärda trängelsen i den trånga gången fram till första kontrollen. Jag minns de skräniga ropen från soldaterna, uniformerna, de hårda ansiktena, vapnen som riktades mot oss, vi alla som väntade i timmar. Jag minns det hårda ekot i hangaren, de unga osäkra soldaterna som bara lyder order, den tålmodiga, tröstlösa väntan, förnedringen, stängslet som djurburar, gevärskolvarna, muren, staketen som stoppar och hindrar. som får alla att se den andre som sin fiende.
Måtte det snart bli den 25:e så jag kan riva ett stort hål i muren.
Tillbaka | Till sidans topp
Betlehem – där myt möter verklighet
Av Bitti IngemanssonJag fick en kalender till advent. Den har Betlehem som motiv. En perspektivbild där hela stan och till och med omgivningarna syns. Universitetet på sin kulle, det katolska kulturcentret med sitt röda tak, och Caritassjukhuset.
Med fingret kan jag leta mig fram till Café Sima. som ligger inrymt I ett vitt hus, med arkaiska bågar och gröna jalusier. Det vattnas i munnen på mig när jag tänker på Simas sallad Fandango och blåbärscheeskakan. År 2008 bodde jag några vårmånader i Betlehem och de enbart de stulna stunderna på Café Sima var värda en resa.
Jag vill inte öppna luckorna på kalendern för då försvinner utsikten över hotell Paradise och kullarna vid Beit Sahour-herdarnas äng och Herodes gamla borgruin. Men den sista luckan, lucka 25:e, jo det var just den 25:e han föddes, sägs det, den ser jag med spänning fram mot att öppna. För den luckan öppnar muren. Den bryter loss ett stort stycke av den nio meter höga betongmuren som obönhörligt stänger inne Betlehem.
– Går muren vid Betlehem, frågade mina arbetskamrater. Och ligger Betlehem på Västbanken? Svaret är ja på båda frågorna. Ett faktum som inte verkar självklart känt. Inte ens de tiotusentals turister och pilgrimer som varje år besöker den heliga staden blir medvetna om murens omfattning.
Turistbussarna slussas in via en stor port, bara öppen för just turistbussar eller bilister med väldigt speciella tillstånd, typ diplomater, representanter för utländska beskickningar, politiker eller andra högdjur. På Betlehems officiella hemsida försöker jag klicka fram uppgifterna under rubrikerna separation barrier och check points. Men där är det tomt.
Väl innanför muren slingar sig bussarna fram till målet, Födelsekyrkan, på gator från vilka muren inte är synlig. Från stora torget, den plats där enligt legenden stallet låg, syns inte heller muren. Där finns på västra sidan, den stora, stora kyrkan, med den lilla lilla dörren. På södra sidan kulturhuset Peace Center, byggt med svenska pengar, och därtill en rad heliga platser och massor av små butiker. Här säljs året om den heliga familjen utskuren i olivträ.
Kalendern med bilden av Betlehem gör mig glad för jag minns frukostarna ute på verandan i april med yoghurt och färskt bröd. Jag minns de ljumma vindarna som torkade tvätten på nolltid hela våren. Jag minns citronträdet som blommade och gav frukt om vartannat och jag minns utsikten
Samtidigt gör bilden mig väldigt ledsen. För det mest iögonfallande på hela bilden är muren. Så är det också i verkligheten. Den gråa betongmuren som är nio meter hög, eller på vissa ställen till och med tolv, är det allt överskuggande. Den har tryckt sig ner grå och väldig, mitt i de vackraste omgivningarna och hindrar till och med tankarna att flyga fritt.
Huset jag bodde i ägs av en välbärgad palestinsk man. Han tillhör de tjugo eller femton procenten av Betlehems kristna befolkning. Han var i unga år lärare i engelska med tjänst i Jerusalem, men redan för 30 år sedan startade han stans första tryckeri. Rörelsen gick bra och nu har han ett stort hus med utsikt över bördiga kullar. Från verandan ser man gott och väl de blåa bergen vid floden Jordan. Han har marmorplattor på gården och till och med ut på trottoaren.
Alla hans barn är välutbildade med bra jobb. En dotter och en son båda ingenjörer och en dotter är statsvetare och jobbar med stadsplanering hos den palestinska myndigheten i Ramallah. På mellanösternvis bor de ogifta barnen kvar hos föräldrarna. En morgon tog jag sällskap med dottern Rwana, till hennes arbetsplats i Ramallah. Vi gav oss iväg strax efter sex, för Rwana ville vara säker på att vara i tid. Henens syster körde oss till busstationen i Betlehem. De kommunala bussarna gick inte förbi vår gata.
Betlehem ligger en knapp mil söder om Jerusalem och därifrån är det cirka två mil till Ramallah. Men Rwana kan inte åka över Jerusalem. Hon har inte tillstånd att passera den staden. Hon måste åka en omväg, på ett par mil, på smala slingriga vägar som vid gynnsamma tillfällen tar tre kvart, vid ogynnsamma det dubbla. Enbart de västbanksbor med särskilt tillstånd får komma in i Jerusalem. För att få det särskilda tillståndet krävs att du kan visa upp ett arbetsgivarintyg samt att du har ett fläckfritt förflutet. För den som i sin ungdom för så där en tjugo år sedan, kastade sten mot de ockuperade militära myndigheterna är det kört, eller för den som har en släkting som kastat sten, eller för den delen en granne i byn, som gjort något olagligt.
Från södra delen av Västbanken är det ändå ett par tusen som varje morgon skall passera muren till sina jobb på andra sidan.
Bilden på muren får mig att må illa. Jag minns kylan de tidiga morgnarna då tusentals människor trängdes i kö för att komma fram till säkerhetskontrollen. Jag minns den fruktansvärda trängelsen i den trånga gången fram till första kontrollen. Jag minns de skräniga ropen från soldaterna, uniformerna, de hårda ansiktena, vapnen som riktades mot oss, vi alla som väntade i timmar. Jag minns det hårda ekot i hangaren, de unga osäkra soldaterna som bara lyder order, den tålmodiga, tröstlösa väntan, förnedringen, stängslet som djurburar, gevärskolvarna, muren, staketen som stoppar och hindrar. som får alla att se den andre som sin fiende.
Måtte det snart bli den 25:e så jag kan riva ett stort hål i muren.
Tillbaka | Till sidans topp
Bitti Ingemansson är frilansjournalist och har varit internationell observatör på Västbanken.
Övriga artiklar av Bitti Ingemansson:
2010-08-31
Solidaritet svårare i praktiken än i teorin 2010-06-14
VM för hela Sydafrika? |
Salamander
Den här ger vi till chefsdirigenten vid Göteborgs konserthus, Gustavo Dudamel. Dudamel är från Venezuela och bara 28 år fyllda har han i flera år varit eftertrakad i hela världen. Det är två saker som utmärker honom, förutom en rejäl Beethoven-frisyr: dels kan han ofta dirigera utan noter, dels driver han i sitt hemland en ungdomsorkester och musikutbildning för ungdomar från inte minst mindre bemedlade bostadsområden. En kvarts miljoner ungdomar har hittills medverkat i La Sistema. Nu ska Dudamel göra samma sak i göteborgsförorten Hammarkulen. Då kommer vi till en tredje sak om Gustavo Dudamel: han gillar att köra bil. När han skulle dirigera göteborgssymfonikerna vid en tillställning bara för de boende i stadsdelen, blev han försenad med en halvtimme. Det visade sig att han hade förirrat sig till Hisingen, en annan stadsdel, först. Så Alba.nu föreslår att någon ger honom en GPS i julklapp. Själva har vi inte råd. Julklappstips (2) Julen blir alltmer inkorrekt, trots att vi kanske behöver den mer än någonsin. I alla fall när man ser det utifrån användandet av tid. Men kanske gäller det även tidsperspektivet. Några dagar före doppardan blossar åter upp en debatt om vilka könsroller vi impregnerar våra barn med. Man får väl gå femtio år tillbaka i tiden för att komma i närheten av så stora könsskillnader när det gäller julklappar till pojkar och flickor. För femtio år sedan var det rosa till flickor och blått till pojkar. Från pyjamas till tröjor. Spelar det någon roll? Eller underbygger skillnaderna kanske ett framtida ojämställt samhälle? Många tycker att det är löjligt att försöka ändra i naturens gång. Om det nu är så att flickor gillar dockor och pojkar brandbilar, varför inte låta dem hållas? Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor. Det styrs ändå av generna. Men visst är det märkligt att det redan i våra gener, som har många tusen år på nacken, finns inprogrammerat att pojkar ska gilla brandbilar. Så här inför julen blir vi stumma av beundran inför de förutseende generna. Det får nog bli en brandbil till Pelle i alla fall. 
|
ANNONSER
