Tillbaka [TIDSKRIFTER, 2006-08-31]
Nummer 1-2 (2006) av den göteborgsbaserade tidskriften Fantasin har konstruktion som tema. Mycket har skrivits och mycket skulle kunna skrivas om konstruktion; redaktionens inledning beskriver konstruktionen, eller snarare dekonstruktionen, i detta nummer som ”att rycka fernissan av könet, rummet, litteraturen, medelklassen”. Följer härpå – i Fantasin, som ändå kallar sig litterär kulturtidskrift – djuplodande analyser, debattartiklar eller referensfyllda essäer? Nej. Gör det mig som läsare besviken, snuvad på konfettin? Nej, inte det heller; här konstrueras och dekonstrueras text, kön och klass på andra sätt, på Fantasins sätt. Redaktionen menar att ”en kulturtidskrift kan vara annat än tunga textblock, gamla gubbar och exkluderande referenser” (se Fantasins hemsida).
Med en rubrik som ”Lektion i klass” väntar man sig kanske en text agiterandes för ökad klassmedvetenhet och liknande . Så är inte fallet för Therese Bohman, som humoristiskt och raljerande skriver om hur Dagens Nyheter under vardagarna bjuder på enkla middagstips men i söndagsbilagan ger matreportagen en helt annan riktning, mot den svenska medelklassen, med lektioner i Det goda europeiska livet, där det italienska smäller högst. På en sida, ett långt stycke med undertoner av ilska och vilja till förändring, visar Bohman på hur en företeelse som matreportagen i DN kan vara en lektion i klass lika god som någon annan; det är rejält tillspetsat, hon driver med de som faktiskt inspireras av dylika matreportage, men utan att allvaret i det hela går förlorat.
Blandat med texterna i Fantasin finns illustrationer och foton, allt i svartvitt, samt ett korsord, vilket säger något om den medvetna mixen av högt och lågt, fint och fult – enligt gängse värderingar i allmänhet och litteratur/kulturtidskrifters i synnerhet – Fantasins ambition att vara både och, att vara ett alternativ till andra, väletablerade kulturtidskrifter, märks tydligt. Samtidigt tycks mig deras vilja att inte rädas det lättillgängliga ibland te sig mer som ett slags försvar, som en ursäkt för uteblivna reflektioner kring de ämnen som tas upp.
Nummer 1-2 inleds med ett utdrag ur essän ”Why the Novel Matters” av D.H Lawrence (1925), i översättning av Fantasins redaktionsmedlem Jessica Schiefauer. Lawrences påståenden är både kontroversiella och intressanta att fundera på, som att människan ska vända sig till romanen, och inget annat än romanen: ”Det tjänar ingenting till att uppfinna Du Skall Icken! Vad ska vi då ta? Vänd dig helt och fullt till romanen och ta reda på i vilka avseenden du är en Levande Människa i ditt liv, och i vilka avseenden du är en Död Människa”. Enligt D.H Lawrence är romanförfattaren överstående såväl helgonet och filosofen som vetenskapsmannen och poeten – romanen är överlägset viktig. Man kan tycka vad man vill om de argument och åsikter som Lawrence framför, men ofrånkomligen bjuder hans text till diskussion, vilket troligtvis är en av anledningarna till att Schiefauer översatt och Fantasin publicerat den, men analysen uteblir helt. Visst kan texten få tala för sig själv, men jag som läsare hade gärna sett att den problematiserades eller i alla fall på något sätt kommenterades av exempelvis Schiefauer. Det hade kunnat bli spännande och hade, förhoppningsvis, gett texten fler möjliga ingångar och tolkningssätt.
Från Lawrence till en sida foton föreställandes två händer som trycker ihop magen så att den, kring naveln och mellan händerna, antar lustiga former; rubriken är ”Show me your bagel”. Högt och lågt, allvar och komik; men även i det komiska ett djupt allvar, för hur ofta tillåts avbildade magar att vara bulliga, mulliga, småhåriga eller med leverfläckar i dagens media? Denna ”in med magen och ut med bröstet”-motsats känns härligt befriande.
Klara Bengtssons text, ”Kerstin Kurosawa och början på historien”, återför oss till temat konstruktion. Författaren själv är närvarande i texten– som till form och innehåll liknar en novell, eller början på en novell – genom ett slags metaberättande; scener och personer presenteras som just möjliga scener och personer i en berättelse. En berättelse som hinner ta fart lagom till det att Bengtsson avslutar; genom berättandet gestaltas konstruktionen av en berättelse. Snyggt.
Vidare avhandlas bland annat diktens tillblivelse, i form av ett utdrag ur en poetik, skrivet av Andreas Tandersten. Även här blir konstruktionen – av poesin – tydlig och Tanderstens tankar om poetiken blir intressanta i kontrast till Lawrences åsikt om romanen som totalt överlägsen. Givande att läsa är även Jonas Bruns bidrag till Fantasin 1-2. Brun rör sig mellan poesin och den lyriska prosan, i texten med titeln Vällinby, ur ett manus under arbete (Brun har tidigare gett ut romanen Den andra tiden och diktsamlingen Det här är platsen / Ett barn hos Gud).
Konstruktion i allra högsta grad blir det i Sara Hallströms text Hur lång är en dag?; Hallström kallar det ett brev, i vilket hon använt sig av olika rader ur fyrtio brev eller vykort som hon fått från tjugosju olika personer. Enligt klippa och klistra-tekniken länkas lösryckta meningar till varandra med ett ibland komiskt resultat men med en bibehållen röd tråd texten igenom. Enkelt, skulle man kunna tänka, att använda sig av det redan skrivna, men att få ihop så många olika meningar om så vitt skilda saker till en enda text, det lär kräva tålamod och ett gediget knåpande. Bitvis lyckas Hallström foga samman meningar riktigt vackert och poetiskt, som: ”Min transcendens är svag just nu. Vad är det vi behöver bota? Den form av försvinnande som idisslar oss som en sträng men rättvis dröm”. Underfundigt känns som det exakt rätta ordet för att beskriva den här texten.
Ja, det finns pärlor att hitta i Fantasin – fler än redan nämnda – och då gör det inte så mycket att det sett till helheten är något spretigt. Mixen av text, bild, en liten serie, korsord, längre texter och kortare texter, välskriven text och småflummiga notiser funkar oftast bra, läsningen blir varierad och man förvånas ständigt – som när det dyker upp ett test, ”Fantasins djuplodande karaktärstest”, vilket man snabbt förstår är såväl en flört med, som ett förkastande av, de vanligt förekommande testerna av olika slag i kvälls- och månadstidningar, där med ambitionen att vara seriösa, här med glimten i ögat. Fantasin nummer 1-2 är årets första och nästa nummer beräknas komma i september, ungefär lagom till bokmässan, i vilket Fantasin ”sår ett frö…” – vad det fröet handlar om återstår att se. Som man brukar säga: ”den som väntar på något gott….”.
Tillbaka | Till sidans topp
Mellan lättsamt och allvarsamt
Av Rebecca LiedmanNummer 1-2 (2006) av den göteborgsbaserade tidskriften Fantasin har konstruktion som tema. Mycket har skrivits och mycket skulle kunna skrivas om konstruktion; redaktionens inledning beskriver konstruktionen, eller snarare dekonstruktionen, i detta nummer som ”att rycka fernissan av könet, rummet, litteraturen, medelklassen”. Följer härpå – i Fantasin, som ändå kallar sig litterär kulturtidskrift – djuplodande analyser, debattartiklar eller referensfyllda essäer? Nej. Gör det mig som läsare besviken, snuvad på konfettin? Nej, inte det heller; här konstrueras och dekonstrueras text, kön och klass på andra sätt, på Fantasins sätt. Redaktionen menar att ”en kulturtidskrift kan vara annat än tunga textblock, gamla gubbar och exkluderande referenser” (se Fantasins hemsida).
Med en rubrik som ”Lektion i klass” väntar man sig kanske en text agiterandes för ökad klassmedvetenhet och liknande . Så är inte fallet för Therese Bohman, som humoristiskt och raljerande skriver om hur Dagens Nyheter under vardagarna bjuder på enkla middagstips men i söndagsbilagan ger matreportagen en helt annan riktning, mot den svenska medelklassen, med lektioner i Det goda europeiska livet, där det italienska smäller högst. På en sida, ett långt stycke med undertoner av ilska och vilja till förändring, visar Bohman på hur en företeelse som matreportagen i DN kan vara en lektion i klass lika god som någon annan; det är rejält tillspetsat, hon driver med de som faktiskt inspireras av dylika matreportage, men utan att allvaret i det hela går förlorat.
Blandat med texterna i Fantasin finns illustrationer och foton, allt i svartvitt, samt ett korsord, vilket säger något om den medvetna mixen av högt och lågt, fint och fult – enligt gängse värderingar i allmänhet och litteratur/kulturtidskrifters i synnerhet – Fantasins ambition att vara både och, att vara ett alternativ till andra, väletablerade kulturtidskrifter, märks tydligt. Samtidigt tycks mig deras vilja att inte rädas det lättillgängliga ibland te sig mer som ett slags försvar, som en ursäkt för uteblivna reflektioner kring de ämnen som tas upp.
Nummer 1-2 inleds med ett utdrag ur essän ”Why the Novel Matters” av D.H Lawrence (1925), i översättning av Fantasins redaktionsmedlem Jessica Schiefauer. Lawrences påståenden är både kontroversiella och intressanta att fundera på, som att människan ska vända sig till romanen, och inget annat än romanen: ”Det tjänar ingenting till att uppfinna Du Skall Icken! Vad ska vi då ta? Vänd dig helt och fullt till romanen och ta reda på i vilka avseenden du är en Levande Människa i ditt liv, och i vilka avseenden du är en Död Människa”. Enligt D.H Lawrence är romanförfattaren överstående såväl helgonet och filosofen som vetenskapsmannen och poeten – romanen är överlägset viktig. Man kan tycka vad man vill om de argument och åsikter som Lawrence framför, men ofrånkomligen bjuder hans text till diskussion, vilket troligtvis är en av anledningarna till att Schiefauer översatt och Fantasin publicerat den, men analysen uteblir helt. Visst kan texten få tala för sig själv, men jag som läsare hade gärna sett att den problematiserades eller i alla fall på något sätt kommenterades av exempelvis Schiefauer. Det hade kunnat bli spännande och hade, förhoppningsvis, gett texten fler möjliga ingångar och tolkningssätt.
Från Lawrence till en sida foton föreställandes två händer som trycker ihop magen så att den, kring naveln och mellan händerna, antar lustiga former; rubriken är ”Show me your bagel”. Högt och lågt, allvar och komik; men även i det komiska ett djupt allvar, för hur ofta tillåts avbildade magar att vara bulliga, mulliga, småhåriga eller med leverfläckar i dagens media? Denna ”in med magen och ut med bröstet”-motsats känns härligt befriande.
Klara Bengtssons text, ”Kerstin Kurosawa och början på historien”, återför oss till temat konstruktion. Författaren själv är närvarande i texten– som till form och innehåll liknar en novell, eller början på en novell – genom ett slags metaberättande; scener och personer presenteras som just möjliga scener och personer i en berättelse. En berättelse som hinner ta fart lagom till det att Bengtsson avslutar; genom berättandet gestaltas konstruktionen av en berättelse. Snyggt.
Vidare avhandlas bland annat diktens tillblivelse, i form av ett utdrag ur en poetik, skrivet av Andreas Tandersten. Även här blir konstruktionen – av poesin – tydlig och Tanderstens tankar om poetiken blir intressanta i kontrast till Lawrences åsikt om romanen som totalt överlägsen. Givande att läsa är även Jonas Bruns bidrag till Fantasin 1-2. Brun rör sig mellan poesin och den lyriska prosan, i texten med titeln Vällinby, ur ett manus under arbete (Brun har tidigare gett ut romanen Den andra tiden och diktsamlingen Det här är platsen / Ett barn hos Gud).
Konstruktion i allra högsta grad blir det i Sara Hallströms text Hur lång är en dag?; Hallström kallar det ett brev, i vilket hon använt sig av olika rader ur fyrtio brev eller vykort som hon fått från tjugosju olika personer. Enligt klippa och klistra-tekniken länkas lösryckta meningar till varandra med ett ibland komiskt resultat men med en bibehållen röd tråd texten igenom. Enkelt, skulle man kunna tänka, att använda sig av det redan skrivna, men att få ihop så många olika meningar om så vitt skilda saker till en enda text, det lär kräva tålamod och ett gediget knåpande. Bitvis lyckas Hallström foga samman meningar riktigt vackert och poetiskt, som: ”Min transcendens är svag just nu. Vad är det vi behöver bota? Den form av försvinnande som idisslar oss som en sträng men rättvis dröm”. Underfundigt känns som det exakt rätta ordet för att beskriva den här texten.
Ja, det finns pärlor att hitta i Fantasin – fler än redan nämnda – och då gör det inte så mycket att det sett till helheten är något spretigt. Mixen av text, bild, en liten serie, korsord, längre texter och kortare texter, välskriven text och småflummiga notiser funkar oftast bra, läsningen blir varierad och man förvånas ständigt – som när det dyker upp ett test, ”Fantasins djuplodande karaktärstest”, vilket man snabbt förstår är såväl en flört med, som ett förkastande av, de vanligt förekommande testerna av olika slag i kvälls- och månadstidningar, där med ambitionen att vara seriösa, här med glimten i ögat. Fantasin nummer 1-2 är årets första och nästa nummer beräknas komma i september, ungefär lagom till bokmässan, i vilket Fantasin ”sår ett frö…” – vad det fröet handlar om återstår att se. Som man brukar säga: ”den som väntar på något gott….”.
Tillbaka | Till sidans topp
Tidskriften Fantasin
Övriga artiklar av Rebecca Liedman:
2009-04-16
Den gamla världen gick sönder för länge sedan 2007-03-13
Med den tunna fyrklövern på tvären i halsen 2007-02-08
Meningen i det meningslösa, och omvänt 2006-12-11
Bortom kartornas tvådimensionella värld 2006-11-17
Damen sänder ut sin fruktansvärda längtan 2006-11-03
Femkul ritar om Europakartan 2006-10-15
Olyckliga slut barnbokens största tabu 2006-10-12
Genom svårigheter till stjärnorna 2006-09-29
Fantasins och skrivarlustens debutantologi 2006-09-26
En mässa för de redan invigda SE ALLA ARTIKLAR
|
Salamander
Parnass är ett fint uttryck från kulturvärlden. På parnassens berg samlades muserna och dit hade också de erkända författarna tillträde. Men vem talar om parnass idag? Vi trodde att ordet begravts i antikvariaten men det dök plötsligt upp på en skylt på Länsmuseet i Karlstad. Det utsågs till årets museum förra året och har hämtat inspiration bland annat från bruksmuseet i Lesjöfors. Kul är det att vandra runt bland värmländska miljöer och läsa värmländskt självskryt och annat av intresse. När man kommer till författare kan man botanisera i den värmländska parnassen. Här nämns Geijer, Fröding och Lagerlöf. De levde i en tid när begreppet parnass var gångbart. Men en värmlänning är inte en värmlänning om man inte tar språnget vidare in i nutid. I samma andetag som de gamla stötarna nämns även Robert Kangas, numera göteborgare. Visst är han både skicklig skribent och en hygglig prick och högst påtagligt samtida. Så att förpassa honom till den antika parnassen känns inte – kanon. Kanon om parnassen? Som vi har rapporterat för ett och ett halvt år sedan i Alba har den konservative danska kulturministern Brian Mikkelsen beställt en katalog över föredömlig dansk kultur som tillsammans skall utgöra en nationell kulturkanon. För ett halvår sedan lades så listan fram, vilket vi också uppmärksammade. Nu under sommaren har det startats en debatt om nödvändigheten av en svensk kanon. Det var folkpartisten Cecilia Wikström som drog igång debatten. Genast tog sig den svenska kultureliten an frågan med sällan skådad frenesi. Vi som trodde att det var Åsanissestämpel på frågeställningen. Men ack så fel vi hade. Flera av de personer som hånade idén när den diskuterades i Danmark tar den nu på största allvar. I spetsen springer Horace Engdahl, den störste kritikern när det begav sig. Är det bara så att kultureliten ser chansen att återfå sin forna upphöjda och upplysta status? Den som inte vet vad parnass betyder har inget på kultursidorna att göra. Eller? 
|
ANNONSER
