Tillbaka [KRöNIKA, 2006-10-18]
– Hur kan du skriva om något som är så hemskt? Det är ju barn och ungdomar som ska läsa!
Den reaktionen fick jag av en kvinna som hade hört vad min senaste bok, Kidnappare på nätet, handlade om. Jag håller med om att boken är ganska hemsk, då den handlar om två pojkar, Tommy och Flisen, som blir kidnappade av en pedofilhärva efter att ha chattat och bestämt träff med en ”schysst tjej” på nätet. Men varför kan man inte skriva om hemska saker bara för att man skriver för barn och ungdomar?
– Nämen usch och fy. Chatta och bestämma träff. Någon som inte är den som hon utger sig för att vara. Hu, så hemskt! Pedofiler. Vad ska barnen tro? Utbränd och sjukskriven mamma. Nu räcker det! Plastmamma som är elak och hemsk. Svordomar. Mördare. I en barn- och ungdomsbok?!
Just det. I en barn och ungdomsbok. Nu vill jag för säkerhets skull nämna att böckerna riktar sig till barn från ca åtta år och uppåt. Barnen har sträckläst boken och tycker att den är spännande. Tyvärr är det vi vuxna som bestämmer vilka ämnen som är tabu i barnens litteratur, och därmed är det vi som bestämmer vad barnen ska läsa, och hur hemskt det får lov att vara. Kan inte barnen få vara med och bestämma?
Barnen har nämligen stenkoll på läget och vet det mesta om hur verkligheten ser ut. Det värsta vi kan göra är att underskatta dem, bara för att de är barn. Gå in på BRIS eller RäddaBarnens hemsidor och läs barnens inlägg om hur de har det och hur de mår. Det är ingen vacker läsning. Trots det berättar barnen som jag träffar under mina skolbesök att de vill läsa om sådant de känner igen sig i. Om sådant som händer i deras vardag. Om farorna på nätet.
Varför tycker då den där kvinnan att det är så fasansfullt att jag skriver en deckare om ett aktuellt fenomen? Om något som sker varje dag. Om något som barnen själva vill läsa om. Är det kanske så att hon tycker att verkligheten har blivit så hemsk att hon inte kan hantera den och vill skydda barnen från den grymma verkligheten? Vill hon kanske hellre att jag ska skriva en bok om bullbak och saftkalas? För att skydda barnen … Men skyddar vi verkligen barnen genom att låtsas att hemska saker inte existerar. Är det verkligen rätt att hålla alla hemskheter som händer runtomkring oss borta från barnlitteraturen. Är det schysst mot barnen och ungdomarna att vi vuxna inför tabun i deras litteratur?
-Böcker ska vara spännande, annars är det inte roligt att läsa, sa en tjej som går i sexan till mig häromveckan.
Jag håller med och tycker nästan att det kan bli hur spännande som helst när man skriver för barn. Vuxna läser ju spännande böcker. Så varför skulle inte barnen få läsa om spänning? Varje författare bestämmer ju själv var just hans eller hennes gräns går och om det är något som han eller hon inte vill skriva om.
Jag ska berätta var min egen gräns går. För jag har en gräns. Och det är att mina karaktärer alltid klarar sig i sista sekunden, och inte råkar ut för riktigt hemska saker. Jag skulle till exempel aldrig låta mina karaktärer bli utsatta för en våldtäkt, grov misshandel eller låta dem ha funderingar på att skada sig själva. Om det är för att jag skriver för barn eller för att jag är så förtjust i mina karaktärer att jag inte skulle klara om de råkade riktigt illa ut, vet jag inte.
Som tur är skriver inte alla deckare. Barnen och ungdomarna ska ha ett stort smörgåsbord att plocka från när de väljer böcker. De som gillar spänning ska kunna läsa om det och de som gillar andra böcker ska också hitta något de tycker om. Huvudsaken är att de läser, eftersom barns läsvanor har försämrats markant de senaste åren. Men varför det har blivit så och vad man kan göra åt det är en helt annan diskussion.
Jag tycker om att se mig omkring. Vad händer här och nu? Iaktta, begrunda, analysera. Jag tycker om att skriva om samtida händelser och fenomen och jag kommer att fortsätta att göra det i mina kommande deckare om Tommy och Flisen. Jag kommer att skriva om hemska saker som händer i barns verklighet varje dag. Och den där kvinnan kommer att få all anledning att förfäras igen. När min nästa bok kommer ut.
Tillbaka | Till sidans topp
Finns det något man absolut inte får skriva om?
Av Lena Lilleste– Hur kan du skriva om något som är så hemskt? Det är ju barn och ungdomar som ska läsa!
Den reaktionen fick jag av en kvinna som hade hört vad min senaste bok, Kidnappare på nätet, handlade om. Jag håller med om att boken är ganska hemsk, då den handlar om två pojkar, Tommy och Flisen, som blir kidnappade av en pedofilhärva efter att ha chattat och bestämt träff med en ”schysst tjej” på nätet. Men varför kan man inte skriva om hemska saker bara för att man skriver för barn och ungdomar?
– Nämen usch och fy. Chatta och bestämma träff. Någon som inte är den som hon utger sig för att vara. Hu, så hemskt! Pedofiler. Vad ska barnen tro? Utbränd och sjukskriven mamma. Nu räcker det! Plastmamma som är elak och hemsk. Svordomar. Mördare. I en barn- och ungdomsbok?!
Just det. I en barn och ungdomsbok. Nu vill jag för säkerhets skull nämna att böckerna riktar sig till barn från ca åtta år och uppåt. Barnen har sträckläst boken och tycker att den är spännande. Tyvärr är det vi vuxna som bestämmer vilka ämnen som är tabu i barnens litteratur, och därmed är det vi som bestämmer vad barnen ska läsa, och hur hemskt det får lov att vara. Kan inte barnen få vara med och bestämma?
Barnen har nämligen stenkoll på läget och vet det mesta om hur verkligheten ser ut. Det värsta vi kan göra är att underskatta dem, bara för att de är barn. Gå in på BRIS eller RäddaBarnens hemsidor och läs barnens inlägg om hur de har det och hur de mår. Det är ingen vacker läsning. Trots det berättar barnen som jag träffar under mina skolbesök att de vill läsa om sådant de känner igen sig i. Om sådant som händer i deras vardag. Om farorna på nätet.
Varför tycker då den där kvinnan att det är så fasansfullt att jag skriver en deckare om ett aktuellt fenomen? Om något som sker varje dag. Om något som barnen själva vill läsa om. Är det kanske så att hon tycker att verkligheten har blivit så hemsk att hon inte kan hantera den och vill skydda barnen från den grymma verkligheten? Vill hon kanske hellre att jag ska skriva en bok om bullbak och saftkalas? För att skydda barnen … Men skyddar vi verkligen barnen genom att låtsas att hemska saker inte existerar. Är det verkligen rätt att hålla alla hemskheter som händer runtomkring oss borta från barnlitteraturen. Är det schysst mot barnen och ungdomarna att vi vuxna inför tabun i deras litteratur?
-Böcker ska vara spännande, annars är det inte roligt att läsa, sa en tjej som går i sexan till mig häromveckan.
Jag håller med och tycker nästan att det kan bli hur spännande som helst när man skriver för barn. Vuxna läser ju spännande böcker. Så varför skulle inte barnen få läsa om spänning? Varje författare bestämmer ju själv var just hans eller hennes gräns går och om det är något som han eller hon inte vill skriva om.
Jag ska berätta var min egen gräns går. För jag har en gräns. Och det är att mina karaktärer alltid klarar sig i sista sekunden, och inte råkar ut för riktigt hemska saker. Jag skulle till exempel aldrig låta mina karaktärer bli utsatta för en våldtäkt, grov misshandel eller låta dem ha funderingar på att skada sig själva. Om det är för att jag skriver för barn eller för att jag är så förtjust i mina karaktärer att jag inte skulle klara om de råkade riktigt illa ut, vet jag inte.
Som tur är skriver inte alla deckare. Barnen och ungdomarna ska ha ett stort smörgåsbord att plocka från när de väljer böcker. De som gillar spänning ska kunna läsa om det och de som gillar andra böcker ska också hitta något de tycker om. Huvudsaken är att de läser, eftersom barns läsvanor har försämrats markant de senaste åren. Men varför det har blivit så och vad man kan göra åt det är en helt annan diskussion.
Jag tycker om att se mig omkring. Vad händer här och nu? Iaktta, begrunda, analysera. Jag tycker om att skriva om samtida händelser och fenomen och jag kommer att fortsätta att göra det i mina kommande deckare om Tommy och Flisen. Jag kommer att skriva om hemska saker som händer i barns verklighet varje dag. Och den där kvinnan kommer att få all anledning att förfäras igen. När min nästa bok kommer ut.
Tillbaka | Till sidans topp
Lena Lilleste bor i Göteborg och är barn- och ungdomsboksförfattare.
|
Salamander
Få har väl lyckats undgå hysterin kring GI-värdet, där det raffinerade sockret drogklassats och parallellerna mellan fetma och socker lättvindigt dras upp av de så kallade experterna. För att hjälpa alla vilsna själar på flykt undan de snabba kolhydraterna skriver Klara Desser GI-kokböcker, däribland ”Barnens GI-mat!”. Med lätta recept ska barnfamiljen, såväl föräldrarna som barnen själva, inspireras att äta GI-nyttigt. Kokboken förutsätter dock att familjen helst är köttätare och tycker om ”allas våra favoriter” – vilka de nu är? Barnens GI-mat verkar sitta inne med svaret: ”huvudrätterna är anpassade efter allas våra favoriter; här finns pastarätter, kyckling, falukorv, hamburgare, köttfärsspett, fiskrätter, grytor, pizza...”. Det ska inte vara tråkigt att äta nyttigt vill boken förmedla – men hur kul är falukorv? Estetiken har sitt pris Ibland blir det inte som man tänkt. På en författar- och illustratörsdag på göteborgs stadsbibliotek pratade Inger Lindahl och Sara Gimbergsson om sin gemensamma barnbok ”Surkart, SolskensNisse och grodan Groda”. De hade tänkt sig färgbilder till texten och visade upp hur de tänkta bilderna förlorade i nyansrikedom, om de skulle bli svartvita. På förlaget Alfabeta vann tyvärr räknenissarna och vi får nöja oss med en svartvit version trots allt. Men den med lite fantasi kan kanske tänka sig en grön groda i alla fall. Fantasi är ännu så länge som tur är gratis. Inspiration i vardagen Inger Lindahl är en av många barnboksförfattare som berättar att inspirationen till att skriva barnböcker ofta kommer från de egna barnen. Av någon märklig anledning tycks inte samma sak gälla för de relativt få manliga barnboksförfattarna. Men så går de också miste om de guldkorn som detta kan ge upphov till i vardagen. Lindahl skriver på sin hemsida att hennes son sa: ”Skriv en bok, så kan jag gå till biblioteket och säga – Jag vill låna en bok av min mamma.” Nu hoppas vi bara att han gjort det också. Även bibliotekarier behöver fnissa ibland. 
|
ANNONSER
