Tillbaka                           [SCENKONST, 2006-11-13]

HEJ DÅ NU DÖR JAG

Av Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson                                    

Av Ann-Charlotte Alverfors
(en ”gränslöst fri” bearbetning av Mare Kandres roman Quinnan och Dr Dreuf)
Teater Kurage, Hagateatern, premiär 11/11 2006
Regi: Birte Niederhaus
På scen: Rebecca Alverfors Chadien, Jarle Hammer
Rumslig idé: Birte Niederhaus
Scenografi : Andreas Nilsson, Ulrika Kärrö
Kostym: Ulrika Kärrö
Mask: Mikaela Artén

Gud är död, meddelade Nietzsche och människorna kring sekelskiftet, särskilt de i mellaneuropa, i Wien, frågade sig då: hur ska vi förklara människan? Och världen? Och i trängre perspektiv (från de som hade formuleringsprivilegiet): hur ska vi förstå kvinnan?

Teoretiker som dr Dreuf bygger sina luftslott, Quinnan lägger sig på analyssoffan och vill bli genomskådad. Ett regn av poetiska associationer faller som gnistor från den intellektuella brasan. Det är en njutning av bevista fyrverkeriet.

Jag har inte läst romanen, men får en stark upplevelse av Ann-Charlotte Alverfors’ dramatisering. Regin av Birte Niederhaus är kongenial med ett rum inramat av slöjor, med golv av vit långhårig heltäckningsmatta, med lika vita projektionsdukar som dr Deuf drar ner och upp för att bevisa sina tankar och en ullig vit schäslong för patienten att ta plats på.

Skådespelarprestationerna är helt i linje med föreställningens idé. Rebecca Alverfors Chadien är klädd i en trång, fotsid klänning som kommer henne att likna kvinnorna från Skagen (en ort där man vid samma tid också sökte efter nycklar till den nya friheten). Hennes fantastiska håruppsättning, en låga av rött hår, leder tanken till jugendmålarna i Wien. Hon vacklar omkring som om den var tungt att balansera eller som en snurra utan styrsel på väg att välta över ända.

Hennes motspelare dr Dreuf är stramt klädd med en extra kavaj hängande bak på ryggen som vingarna på en stor fladdermus. Jarle Hammer har en mjuk, musikalisk röst som låter forma sig i takt med de infall som drabbar dr Dreuf. Ena stunden jagar han flugorna från åsneslakteriet på andra sidan dalen, i den nästa stund smeker han mjukt en statyett av fröken Agnes (fröken Agnes? från Ett drömspel?; det finns flera anknytningar till svenska klassiker; påminner inte dr Dreuf genom sitt namn om dr Död vid von Hanckens hälsobrunn?) Jag är mycket imponerad av denne skådespelare.

Ändå är den här föreställningen ingenting som lever på sina enskildheter, utan på deras lyckade sammansmältning. Gör er själva en tjänst och gå på teater när den är som bäst!

/Åke S Pettersson


Stor föreställning i kort format på liten teater! - så tänker jag om den nya föreställningen av Teater Kurage på Hagateatern. Det är en knapp timmes intensiv, galen och poetisk njutning.

Mitt på scenen står en raggig vit fåtölj-schäslong. Vi befinner oss i doktor Dreufs behandlingsrum. Han är en liten, blek och rufsig man i två grådaskiga kavajer ovanpå varandra – den översta som snusbruna vingar på ryggen . Han tar emot hysteriska kvinnor och har teorier och drömmar om deras inre håligheter och tomrum. Bakom den tunna vita slöjkulissen kommer Quinnan vacklande, i en höghalsad klänning av samma färg som härsken mjölk. Halsen som sticker upp ur klänningen är dessutom målad i isblått ända upp till under hakan. Spetsstrumporna sitter utanpå skorna – skonar parketten från stilettklackarna, och får henne att halka och vackla ännu mer. Hon skrattar hysteriska inandningsskratt med sin stora hästmun och stirrar och vacklar och pratar oavbrutet om döden. Så snart hon dimper ner på schäslongen kommer Dreuf försåtligt smygande bakifrån och drar snabbt fram sin hypnotiseringspendel ur fickan.

Hur kan något så hemskt och absurt vara roligt och vackert? Jag tror det beror på våra inre hålrum – på alla associationer – både privata och gemensamma - som skvalpar omkring där, och liksom kommer i svallning . Så kan poesi fungera. Föreställningen är förtvivlad och existentiell och sätter hela vårt moderna västerländska kulturella arv i gungning. Arvet är vårt undermedvetna. Man blir lite yr, och behagligt förvirrad. Och får lust att skratta. Särskilt på slutet: när Quinnan i sista ögonblicket – just när Dreuf tänkte ge henne en dödsstöt – vacklar upp ur fåtöljen. Hon var inte sövd – hon har lurat honom! Och nu lockar hon honom med sig – rakt in i kärlekens äventyr. Hon sträcker ut sina händer, griper tag i hans manschetter – och ärmarna på hans slafsiga skjorta växer och växer och växer!! – längre än i Strindbergs Fadren. Föreställer detta en tvångströja, eller en man som äntligen kommer ut ur sig själv??

Spelar ingen roll. Jag är gripen.

/Kajsa Öberg Lindsten


Tillbaka | Till sidans topp