Tillbaka                           [SCENKONST, 2005-02-10]

Eugene O´Neill: Lång dags färd mot natt

Av Kajsa Öberg Lindsten
/ Åke S Pettersson                                    

Eugene O’Neill: Lång dags färd mot natt
Översättning: Sven Barthel
Premiär på Göteborgs Stadsteater, Stora Scenen d 26 januari 2005 (spelas t o m 31/3)
Regi: Olof Lindqvist
Scenografi och kostym: Maria Sjöstrand
Musik: Fabian Kallerdahl
Medverkande: Iwar Wiklander, Chatarina Larsson, Robin Stegmar, Fredrik Evers, Fabian Kallerdahl.

Lång dags färd mot natt - det häftigaste familjedrama som skrivits mellan Strindberg och Norén - hade faktiskt urpremiär i Sverige. På Dramaten 1956, tre år efter den amerikanske författarens död. Det är en pjäs som på en och samma gång är självbiografisk och universell, och som gjord såväl för storslagna dramatiska solistuppvisningar som för psykologiskt relations-finlir.

Jag blir glatt överraskad av Stadsteaterns uppsättning. För första gången på mycket länge blir jag känslomässigt berörd av något som spelas på Stora Scenen. För en gångs skull är det inte scenografin, cirkusaktiga upptåg eller käcka moderniseringar som spelar huvudrollen. Utan skådespelarna själva. Och orden – pjäsens text. Det håller – nästan – för en helkväll. Särskilt första halvan av föreställningen, som är full av gåtor och antydningar. Man sitter framåtlutad och lyssnar till nyanserna.

Modern Mary, spelad av Chatarina Larsson, är föreställningens nav. Hon är den olyckliga morfinmissbrukaren som ständigt lovar att sluta men aldrig gör det. Hon är familjens svarta och vita får. Utsliten och flickaktig. Hon är den som suger åt sig alla deras olyckor, den som gör dem olyckliga och håller dem samman. Den som håller masken och tappar den. Den som anklagar och förlåter och skiter i allt. Stel och uttrycksfull. Hon är den enda de fortfarande hoppas på: pappan, den f d stora skådespelaren som sålt sin själ till Mammon, whisky och självförakt. Och de bägge vuxna sönerna som aldrig riktigt lyckats stå på egna ben – och kanske just därför älskar varandra så.

Iwar Wiklander får familjefadern James att framstå som en nästan sympatisk figur – en varmhjärtad bulldozer, vars liv som depraverad stjärnskådespelare verkar ha satt djupare spår hos sönerna och frun än hos honom själv.

Robin Stegmar och Fredrik Evers spelar de bägge sönerna – tonårsaktigt osäkra, eller kroniskt ovuxna. Det blir lite entonigt, men deras tafatt trevande försök att nå varandra och föräldrarna är ändå rörande.

Men egentligen blir jag mer intresserad av Morris – den tredje unge mannen på scenen, som sitter vid pianot och binder samman hela föreställningen med milt klingande pianomusik. Vem är han? Kanske familjens yngste son – ett litet missbildat ufo som ingen orkar bry sig om, men som i själva verket är den mest begåvade och insiktsfulla av dem alla? Ibland reser han sig från pianot för att lunka efter fadern och bröderna. Men aldrig hinner han fram. Alltid får han dörren i ansiktet.

Kajsa Öberg Lindsten


LÅNG DAGS FÄRD MOT NATT (2)

När man kommer in i salongen får man sitta och titta in i en grön plankvägg, liggande panel, med ett antal dörrar med ytterlampor ovanför. På golvet står det några kantstötta möbler av den sort som man inte längre är rädd om, som man lämnar utomhus i väder och vind. I övre högra hörnet finns ett svart piano och vid det sitter Fabian Kallerdhal – i pjäsen heter han Morris – och spelar.

Vem fan är Morris, frågar vän av ordning som både läst och sett pjäsen och aldrig träffat på någon Morris, däremot en husa som heter Cathleen. OK. Lite tilldiktning och omstuvning ska väl en klassiker eller nästan-klassiker kunna tåla. Pjäsen skrevs 1941 och hade sin premiär 1956.

Morris går med händerna hängande efter sidorna och blicken i golvet och förefaller efterbliven. Det finns en scen i pjäsen där frun i huset gör sig gemen och anförtror sig åt husan för att få hjälp att skaffa morfin, en smärtsam scen bland många som berättar om hur skamlöst en missbrukare uppför sig. Den scenen tappar mening när det istället blir den sömngångaraktige Morris som luras att gå in på apoteket och hämta ut receptet.

Inte heller för övrigt tycker jag att uppsättningen har vunnit något på Morris. Hans musik är av god klass, men i en pjäs där det som sker finns i orden som säjs, är det störande att tvingas lyssna sig igenom pianospelet.

Lång dags färd mot natt är en fantastisk pjäs; på klassicistiskt vis iakttar den tre enheterna, tidens – en dag, rummets – verandan i familjen Tyrones sommarhus i New England, handlingens – läkaren bekräftar att yngste sonen Edmund, författarens alter ego, har fått tuberkulos.

Vissheten utlöser verklighetsflykt på alla fyra händer: männen tar till spriten och hustrun morfinet. Inte så att flyktvägarna är några nyheter i familjen Tyrone. Äldsta sonen Jim och modern Mary är sedan länge vana att försvinna in i dimman. Förljugenheten härjar i huset som en röta.

Mitt i familjen står fadern som är roten och ursprunget till det hela, den begåvade skådespelaren som av skräck för fattighuset drivs att offra både familj och talang för dollarn. Iwar Wiklander tycker jag saknar det drag av histrion, den ihåliga resning som gestalten fordrar, som gör hans tragedi ändå större.

Chatarina Larsson är utmärkt som Mary, särskilt under första halvan av pjäsen som hon laddar med intensiv spänning.

Jag är naturligtvis inte rätt person att bedöma den här föreställningen. Jag har fortfarande i alltför tydligt minne när jag såg pjäsen på Dramaten 1956, svensk teaters ryktbaraste teateruppsättning. Jag är ändå tacksam för att få se den igen. Den är fortfarande en skakande upplevelse av ”blod och tårar”, av ”sorg och medkänsla”, och försvarar väl en plats i den svit av stor dramatik som Stadsteatern håller på att avverka: Ibsen, O’Neill, Tjechov och Strindberg.

Åke S Pettersson


1956

”Medan vi repeterade (Glasmenageriet på Kretsteatern i Borås) fick vi läsa i tidningarna om en fantastisk föreställning på Dramaten: Lång dags färd mot natt av Eugen O’Neill. Kritkerna var hänförda, alla människor ville se pjäsen och det var näst intill hopplöst att få tag i biljetter. Ett visst antal av dem var avsatta till en ”landsortskvot”. Ellika Mann, syster till Segol, och den som hade spelat den kvinnliga huvudrollen i Kretsteaterns invigningsprogram Bröllopet på Seine ringde från Stockholm och bad om hjälp att fixa biljetter. Hon var ändå anställd vid Dramaten. All denna uppståndelse fick oss att gripas av svår nyfikenhet och Anita Blom och jag lyckades skaffa biljetter till oss själva en dag då vi var spellediga på Kretsteatern. Anita, som var en utmärkt skådespelare och hade gått på Terserus elevskola, hade sina föräldrar i Jönköping. Hennes far, som var bror till den kände stadsträdgårdsmästaren Holger Blom i Stockholm, arbetade på Svenska Tändsticksaktiebolaget och hade varit placerad i Brasilien och därför kunde Anita portugisiska. Hon lyckades få låna hans bil, en PV 444, för att göra vår stockholmsresa så billig som möjligt. Av samma (fast inte enda) anledning ringde jag Sonja och fick löfte att bo hos henne. (Hon hade ännu inte träffat den rätte.) Jag minns Långa dags färd mot natt som en fyra timmar lång njutning. Jag höll Lars Hansson för att vara den främste levande svenske skådespelaren, tätt följd av Ulf Palme och här spelade de tillsammans. Det hade de förvisso gjort redan i Alf Sjöbergs uppsättning av Strindbergs Erik XIV men nu var de avskalade sina historiska kostymer. Här var de far och son. Jag glömmer aldrig Lars Hanssons monolog där han berättar om hur han fick lära sig vad en dollar är värd. Det finns en radioinspelning, en privatperson hade spelat in föreställningen, och den versionen gavs som Radioteater. Den fanns (finns?) att köpa på band från Radiotjänst, men när jag skaffade den och spelade upp den upptäckte jag att man helt okänsligt hade klippt just i den monologen. Det har jag svårt att förlåta vittigpettrarna. Det är som om Lars Hansson alltför snabbt har blivit omodern. Han fick klä skott för en föråldrad sort av teater som man nu skulle överge, han som själv på 20-talet upplevdes som en befriande kontrast till en svulstig och onaturlig spelstil. Första gången jag såg honom på scenen var i Ibsens Johan Gabriel Borkman och jag minns att jag var djupt imponerad, men så omgavs han också av en fantastisk ensemble med bland andra Tora Teje och Anna Lindhal och Anders Henriksson. Sedan mins jag honom som glasögonförsedd psykiater i en pjäs av H C Branner som jag tror hette Ryttaren, där han var fullständigt avspänd och vardaglig. Man trodde knappt sina sinnen, särskilt om man jämför med uppvisningar sådana som kanonkungen i Shaws Major Barbarastor, komedi med stor bravur. Lars Hansson kunde göra bort sig. Som Macbeth var han en klar besvikelse. Han gjorde Oidipus, där det mest imponerande var att han – 60 + - klarade att störta utför en trappa. Jarl Kulle var nervöst känslig som den unge sonen i Lång dags färd mot natt, han som får veta att han har tbc, och Ulf Palme den äldre brodern, den obegåvade, som man hade slutat hoppas på var som vanligt suverän. (Här var en annan av mina idoler: Jean i Fröken Julie, Hjalmar Ekdahl i Vildanden, Stanley Kowalski i Linje Lusta, Erik XIV, Upptäcksresanden i Dagermans Den dödsdömde; jag såg honom i många roller som fortfarande finns kvar i mitt minne.) Inga Tidblad var skakande som modern som gled allt längre in i morfinets värld. Vi var alldeles omtumlade efteråt. Pjäsen hade träffat mig i mellangärdet; en far med två söner som inte lever upp till hans förväntningar, känns det igen? Och en mor som blev allt mer frånvarande ju längre pjäsen pågick. Bröderna som förenades i sin kärlek till varandra, som var hänvisade till varandra i opposition mot fadern, men också fyllda av till synes obesvarad längtan att bli accepterade av honom.”

Ur 50 – min subjektiva bild av ett decennium
av Åke S Pettersson.

Tillbaka | Till sidans topp