Tillbaka [RECENSION, 2006-12-21]
Är all porr kvinnoförnedrande och alla som säljer sex offer? Nej tvärtom, hävdar författaren och socialantropologen Petra Östergren i boken Porr, horor och feminister.
Författaren är kritisk till det svenska porr- och prostitutionsmotståndet. Petra Östergren ifrågasätter den svenska lagstiftningen som hon menar går tvärs emot andra EU-länders. Kriminaliseringen av torskarna har skapat problem och ekonomisk nöd för de prostituerade, anser hon. Särskilt negativ är Östergren till de feminister (majoriteten, enligt hennes åsikt) som grundar sitt motstånd mot porr och prostitution utifrån en föråldrad sexualmoral. Och som inte tröskat igenom hyllmeter av porrvideor som Östergren gjort inför bokskrivandet.
Om alla kvinnor har rätt att bestämma över sitt liv och sin kropp, måste det även gälla en kvinna som säljer sex, argumenterar Petra Östergren. Den sexualmoral som ligger till grund för all annan sexualpolitik, att samtyckande handlingar mellan vuxna människor är i sin ordning, borde också gälla för ”kommersiell sex”, enligt författaren.
Allt som förekommer i samhället i övrigt förekommer också inom porr och prostitution, hävdar Östergren; alltså förekommer även våld och hot inom ”kommersiell sex”, men de är inte dominerande inslag, enligt författaren.
Det som verkligen stöter mig här är hennes sätt att sopa förekomsten av trafficking under mattan genom att skriva att det ”är något som sker inom en rad sektorer varav prostitution är en”.
Petra Östergrens ståndpunkt är problematisk. Sexualitet är grundläggande hos människan och väcker nästan alltid känslor. Och sexköp handlar trots allt om att någon bortser från sina egna känslor och sin egen lust för att kunna ta betalt.
Östergren hävdar att det inte är märkligare att köpa och sälja sex än att köpa och sälja något annat, de prostituerade har själva valt sitt jobb och många trivs med det. Onekligen en provocerande ståndpunkt. Men att besöka en bordell kan knappast jämföras med ett besök på IKEA.
Till stöd för sin argumentation tar författaren ett tiotal sexsäljares berättelser. Där finns tjugoåttaåriga Susanne, som extraknäckt under studietiden, trettioåriga Pernilla, som har man och barn och som finner spänning genom att sälja sex, och sextioåriga Karin, som hellre ”drar pick än torkar skit i långvården”. Gemensamt för de ”sexarbetare” Östergren låter komma till tals är att de inte ser sig som offer och inte har problem med sina torskar. Däremot är de fientligt inställda till feministerna som de anser går i bräschen för porr- och prostitutionsmotståndet och därigenom försvårar sexsäljarnas verksamhet.
Men det är förrädiskt att låta ett fåtal personers berättelser ligga till grunden för en gemensam ”sanning”. Dessutom är intervjuerna inte särskilt djupgående.
Och hur har Petra Östergren valt ut sina intervjupersoner, vilka kriterier har hon följt? Inget av detta redovisas i boken.
Efter drygt trehundra sidor har man som läsare klart för sig att Petra Östergren tycker att porrmotståndarna överdriver, att majoriteten feminister är sexualfientliga, att porr kan vara okej och att sexarbetare bör betraktas som yrkesarbetare. Petra Östergren hävdar att sexarbetarna stigmatiseras och marginaliseras genom att skambeläggas och ser som sin uppgift att ge dem en röst och upprätta deras anseende. Hon anser att kriminaliseringen av torskarna orättvist drabbat sexsäljarna.
Men var finns maktanalysen i boken? Och var finns alla de röster som inte tillhör ”de lyckliga hororna”?
Trots allt handlar ”kommersiell sex” om att människor tar sig rätten att köpa andra människor.
Tillbaka | Till sidans topp
Moral eller makt?
Av Carina EliassonÄr all porr kvinnoförnedrande och alla som säljer sex offer? Nej tvärtom, hävdar författaren och socialantropologen Petra Östergren i boken Porr, horor och feminister.
Författaren är kritisk till det svenska porr- och prostitutionsmotståndet. Petra Östergren ifrågasätter den svenska lagstiftningen som hon menar går tvärs emot andra EU-länders. Kriminaliseringen av torskarna har skapat problem och ekonomisk nöd för de prostituerade, anser hon. Särskilt negativ är Östergren till de feminister (majoriteten, enligt hennes åsikt) som grundar sitt motstånd mot porr och prostitution utifrån en föråldrad sexualmoral. Och som inte tröskat igenom hyllmeter av porrvideor som Östergren gjort inför bokskrivandet.
Om alla kvinnor har rätt att bestämma över sitt liv och sin kropp, måste det även gälla en kvinna som säljer sex, argumenterar Petra Östergren. Den sexualmoral som ligger till grund för all annan sexualpolitik, att samtyckande handlingar mellan vuxna människor är i sin ordning, borde också gälla för ”kommersiell sex”, enligt författaren.
Allt som förekommer i samhället i övrigt förekommer också inom porr och prostitution, hävdar Östergren; alltså förekommer även våld och hot inom ”kommersiell sex”, men de är inte dominerande inslag, enligt författaren.
Det som verkligen stöter mig här är hennes sätt att sopa förekomsten av trafficking under mattan genom att skriva att det ”är något som sker inom en rad sektorer varav prostitution är en”.
Petra Östergrens ståndpunkt är problematisk. Sexualitet är grundläggande hos människan och väcker nästan alltid känslor. Och sexköp handlar trots allt om att någon bortser från sina egna känslor och sin egen lust för att kunna ta betalt.
Östergren hävdar att det inte är märkligare att köpa och sälja sex än att köpa och sälja något annat, de prostituerade har själva valt sitt jobb och många trivs med det. Onekligen en provocerande ståndpunkt. Men att besöka en bordell kan knappast jämföras med ett besök på IKEA.
Till stöd för sin argumentation tar författaren ett tiotal sexsäljares berättelser. Där finns tjugoåttaåriga Susanne, som extraknäckt under studietiden, trettioåriga Pernilla, som har man och barn och som finner spänning genom att sälja sex, och sextioåriga Karin, som hellre ”drar pick än torkar skit i långvården”. Gemensamt för de ”sexarbetare” Östergren låter komma till tals är att de inte ser sig som offer och inte har problem med sina torskar. Däremot är de fientligt inställda till feministerna som de anser går i bräschen för porr- och prostitutionsmotståndet och därigenom försvårar sexsäljarnas verksamhet.
Men det är förrädiskt att låta ett fåtal personers berättelser ligga till grunden för en gemensam ”sanning”. Dessutom är intervjuerna inte särskilt djupgående.
Och hur har Petra Östergren valt ut sina intervjupersoner, vilka kriterier har hon följt? Inget av detta redovisas i boken.
Efter drygt trehundra sidor har man som läsare klart för sig att Petra Östergren tycker att porrmotståndarna överdriver, att majoriteten feminister är sexualfientliga, att porr kan vara okej och att sexarbetare bör betraktas som yrkesarbetare. Petra Östergren hävdar att sexarbetarna stigmatiseras och marginaliseras genom att skambeläggas och ser som sin uppgift att ge dem en röst och upprätta deras anseende. Hon anser att kriminaliseringen av torskarna orättvist drabbat sexsäljarna.
Men var finns maktanalysen i boken? Och var finns alla de röster som inte tillhör ”de lyckliga hororna”?
Trots allt handlar ”kommersiell sex” om att människor tar sig rätten att köpa andra människor.
Tillbaka | Till sidans topp
Petra Östergren
Porr, horor och feminister
Natur & Kultur 2006
Artikelförfattaren är frilansjournalist.
|
Salamander
Lena Adelsohn Liljeroth har lovat att se över kulturarbetarnas villkor. Hög tid säger vi. Ensamföretagarnas (som de flesta kulturarbetare är om de inte satsat på perioder av finansiering via a-kassa) skattesituation är till exempel akut att göra någonting åt. Men det vore på sätt och vis lite märkligt om hon kom framtill någonting bra. Tänk om vi plötsligt tycker det samma som hon? Det vore ju nästan genant. Kanske skulle annars alla kulturarbetare följa den borgerliga regeringens exempel och bara betala för det vi tycker är bra. Själv betalar vi gärna för public service via tv, sjukvård och social trygghet, men kanske inte för höga politikerlöner och taxiresor, kärnkraft och dåligt organiserad militär, ensidiga satsningar på biltrafik och subventioner av privatskolor. Vi får sätta oss och räkna och se vad det blir. Sen skickar vi in vad vi tycker det är värt till skattemyndigheten. Vem är kulturarbetare? Just som detta var sagt nås vi av skriften Arbetsmarknadsprognoser för kulturarbetsmarknaden 2007, utgiven av AMS. Den typiska kulturarbetaren inskriven på arbetsförmedlingen är svenskfödd kvinna i åldern 25-35 år. När de blir äldre tycks de kasta in handduken för de flesta av dem lämnar i alla fall kulturarbetarförmedlingens rullor efter 35 års ålder. Nästa år tycks marknaden för alla kulturarbetare oavsett kön och ålder bli än svettigare, när nya spelregler träder i kraft. Arbetslösheten väntas stiga markant när regeringen drar ner på arbetsmarknadspolitiska program. Så om du ser en tiggare med plastmuggen i handen behöver det inte vara en blind. Det kan lika gärna vara en kulturarbetare. 
|
ANNONSER
