Tillbaka [RECENSION, 2007-01-08]
Stadsdelen Bergsjön i Göteborgs östra utkanter har förtalats och bespottats av den etablerade medievärlden genom åren.
Med denna bok vill människor som bott eller verkat där nyansera bilden.
Bergsjöns Kultur- och Mediaverkstad med redaktören Richard Jändel och filmaren Shaker K Tahrer i spetsen har lyckats samla skribenter som har både kunskaper och något personligt att säga om Bergsjön. Ekonomiskt har boken blivit verklighet med hjälp av sponsorer, som t ex bostadsbolag, kulturfond, stadsdelsförvaltning och fastighetsförvaltningar.
Bergsjön byggdes i slutet av 60-talet men området hade avsatts i generalplanen för nya bostadsbyggen redan 1959. I nödfall, liksom. Det hade tidigare ansetts ligga för oländigt till och varit för kuperat för att byggas ut. Men med modern spräng- och byggteknik gick det att förlänga sjuans spårvagn i tunnlar österut och därmed bygga upp ännu en ny stor stadsdel med boplats för 14 000 människor.
Runt hela stadsdelen lades en ringväg för biltrafiken med återvändsgator in mot en grön och bilfri kärna. Bergsjön är byggd ungefär som på kullar och det finns gott om obebyggda skogspartier och bergsknallar emellan husen.
Den senaste istiden täckte området där Bergsjön ligger och formade på så sätt bergen och klipporna. En flintdolk – upp emot 4500 år gammal - är ett av de äldsta fynden som gjorts i sjön.
Det har alltså funnits människor i området innan modern tid. Små stugor med stampat jordgolv tjänstgjorde sedermera som bostäder åt familjer som bedrev jordbruk men jobbade extra på större gårdar i Partille eller Utby för att klara uppehället.
Stadsdelen har fått sitt namn av sjön Bergsjön. ”Göteborgs bästa badkar” som det döptes till i lokaltidningen på 1950-talet. Sjön uppe bland bergen – 100 meter över havet - har varit ett populärt rekreations- och utflyktsmål. Många har lärt sig simma där, vis- och musikfester och andra kulturarrangemang har förekommit. Men myterna har frodats. En är att Bergsjön står i förbindelse med Genévesjön i Schweiz, som ett kommunicerande kärl. En annan att sjön är bottenlös. En tredje: att man kan sväva över sjön. En fjärde: att det finns underjordiska gångar och ett sjöodjur. Och så vidare.
Fisk finns där för den som vill använda spöt. Och en lång strövstig runt sjön utnyttjas ofta där en av de finaste utsikterna över Göteborg kan hittas.
Några skribenter berättar i boken om hur de hade det obebyggda Bergsjöområdet som ett givet utflyktsmål under skolåren. Men även senare har den rika naturomgivningen betytt mycket för dem som växt upp i stadsdelen.
1965 beslutade regeringen Erlander att en miljon bostäder skulle byggas på tio år för att hela befolkningen skulle få god kvalitet till skäliga kostnader i boendet. Uppenbarligen fanns Bergsjön med i de planerna, utläser jag av författaren och arkitekten Einar Hanssons text i boken. Jag har hört att så inte var fallet, att Bergsjön projekterades på sidan om, men det är av mindre betydelse.
Klart är i alla fall att stadsdelen tog emot de första hyresgästerna 1968. En hyresgäst, Karin Wainikka berättar om hur en fyrarummare med uterum, grovkök, två toaletter och badrum var en avsevärd standardförbättring jämfört med den lägenhet vid Redbergsplatsen hon och hennes man med tre barn flyttade ifrån.
Flera andra gamla Bergsjöbor berättar också. Och även nya. Som de fyra tjejerna som skriver om hur det var att vara ung i Bergsjön på 70-80-90-och 2000-tal. Gemensamt för dem är att de prisar närheten till naturen. Och att det fanns många barn på gårdarna att leka med. Och att kommunikationerna är bra, spårvagnar som bussar. Men också hur det har fnysts åt dem, från både lärare och folk i den ”fina” staden, när de berättat varifrån de kommit.
Andra positiva ting som lyfts fram är den egna kvarterspolisen Eddy, vilken i många år fungerade som en extrapappa åt ungdomarna med sin ständiga närvaro och sitt sociala engagemang och deltagande. Ett ekohus med växthus och solfångare gjorde Bergsjön världsberömt och Returhuset, där saker tagits tillvara för att återvinnas samt stadslantgården Galaxen med djur, bildat av boende och nu driven som ideell förening, är saker som gjort Bergsjön unikt.
Kollektivhuset Stacken - med arbetsgemenskap och självförvaltning - som blev de moderna kollektivhusens moder är ytterligare en vågad nysatsning som, trots problem, ännu finns kvar.
En närradiokanal, vilken prisades av Radionämnden som bästa närradioprogram 2005 finns även samt att det sedan hösten 2006 huserar en nystartad folkhögskola i Bergsjön.
Skådespelaren Claes Månsson arbetade som fritidsledare i Bergsjön i slutet av 70-talet och gjorde sina första scenframträdanden i kabaréerna på Bergsjögården. Han intervjuas i boken och anlägger perspektiv på då- och nutid och säger att han tycker att satsningen på ungdomar och fritid var mycket bättre förr.
Äventyraren Ola Skinnarmo växte upp i stadsdelen och intervjuas också.
Men problemen då?
Många uttrycker oro för att Bergsjön blivit allt mer segregerat. Utflyttningen har i och för sig alltid varit stor. I Bergsjön bosatte sig många finländare, liksom jugoslaver, i början av 70-talet när arbetskraftsinvandringen var hög till Sverige. Men de flesta flyttade vidare till andra ställen sedan. Dock har många ändå valt att bo kvar och det finns därför flera invandrarföreningar som bedriver verksamhet. Att Bergsjön är mångkulturellt, eller ”svensk-glest”, beror helt enkelt på att nyinflyttade från andra länder redan sökt sig till släktingar och landsmän i området. Invandrarverket tillät i mitten av 90-talet asylsökande och nya svenskar att bosätta sig där de själva önskade. Många boende ser därför det som ett problem att det bor för få svenskar i stadsdelen vilket gör att det tar längre tid för invandrare att lära sig svenska.
I Bergsjöns skolor hade t ex 88 procent av eleverna ett annat modersmål 2005 och det har medfört att man tagit fram ett specialprogram för språkutveckling.
På biblioteket finns dagstidningar på sexton olika språk och butikerna tar in matvaror från hela världen. Men det ska understrykas att flertalet boende i Bergsjön är positiva till mångfalden av nationaliteter.
Bergsjön i media har varit en svart historia. Frilansjournalisten Carl-Magnus Höglund berättar i ett kapitel om de stora protester som restes mot en dokumentär av Janne Josefsson i TV 1991.
Bakgrunden var att en mamma mördat sin femåriga dotter på Siriusgatan året innan och att Josefsson därefter kopplade ihop det med kriminalitet och sociala problem.
Detta var kulmen på tjugo års bespottning av Bergsjön i synnerhet och förorter i allmänhet. Och ofta har det varit tjänstemän och socialarbetare som fått ge sin syn istället för folk som bor i området vilka sällan, ja nästan aldrig, har känt igen sig.
Men nu har de fått en motvikt i denna bok som berättar om det mesta av väsentlighet i en svensk storstads förorts ursprung, födelse och fortlevnad.
Ett grundligt arbete, kollektivt och ideellt utfört.
I sista kapitlet tar Einar Hansson upp frågan vad som ska hända med Bergsjön i framtiden. Han skissar upp två scenarion med underrubrikerna : ”På marknadens törnbeströdda bana” eller ”På det kooperativa växandets stigar” – och det är ingen tvekan om att hans röst ljuder skönast för det sistnämnda.
Tillbaka | Till sidans topp
En annan sida av förorten
Av Leif WilehagStadsdelen Bergsjön i Göteborgs östra utkanter har förtalats och bespottats av den etablerade medievärlden genom åren.
Med denna bok vill människor som bott eller verkat där nyansera bilden.
Bergsjöns Kultur- och Mediaverkstad med redaktören Richard Jändel och filmaren Shaker K Tahrer i spetsen har lyckats samla skribenter som har både kunskaper och något personligt att säga om Bergsjön. Ekonomiskt har boken blivit verklighet med hjälp av sponsorer, som t ex bostadsbolag, kulturfond, stadsdelsförvaltning och fastighetsförvaltningar.
Bergsjön byggdes i slutet av 60-talet men området hade avsatts i generalplanen för nya bostadsbyggen redan 1959. I nödfall, liksom. Det hade tidigare ansetts ligga för oländigt till och varit för kuperat för att byggas ut. Men med modern spräng- och byggteknik gick det att förlänga sjuans spårvagn i tunnlar österut och därmed bygga upp ännu en ny stor stadsdel med boplats för 14 000 människor.
Runt hela stadsdelen lades en ringväg för biltrafiken med återvändsgator in mot en grön och bilfri kärna. Bergsjön är byggd ungefär som på kullar och det finns gott om obebyggda skogspartier och bergsknallar emellan husen.
Den senaste istiden täckte området där Bergsjön ligger och formade på så sätt bergen och klipporna. En flintdolk – upp emot 4500 år gammal - är ett av de äldsta fynden som gjorts i sjön.
Det har alltså funnits människor i området innan modern tid. Små stugor med stampat jordgolv tjänstgjorde sedermera som bostäder åt familjer som bedrev jordbruk men jobbade extra på större gårdar i Partille eller Utby för att klara uppehället.
Stadsdelen har fått sitt namn av sjön Bergsjön. ”Göteborgs bästa badkar” som det döptes till i lokaltidningen på 1950-talet. Sjön uppe bland bergen – 100 meter över havet - har varit ett populärt rekreations- och utflyktsmål. Många har lärt sig simma där, vis- och musikfester och andra kulturarrangemang har förekommit. Men myterna har frodats. En är att Bergsjön står i förbindelse med Genévesjön i Schweiz, som ett kommunicerande kärl. En annan att sjön är bottenlös. En tredje: att man kan sväva över sjön. En fjärde: att det finns underjordiska gångar och ett sjöodjur. Och så vidare.
Fisk finns där för den som vill använda spöt. Och en lång strövstig runt sjön utnyttjas ofta där en av de finaste utsikterna över Göteborg kan hittas.
Några skribenter berättar i boken om hur de hade det obebyggda Bergsjöområdet som ett givet utflyktsmål under skolåren. Men även senare har den rika naturomgivningen betytt mycket för dem som växt upp i stadsdelen.
1965 beslutade regeringen Erlander att en miljon bostäder skulle byggas på tio år för att hela befolkningen skulle få god kvalitet till skäliga kostnader i boendet. Uppenbarligen fanns Bergsjön med i de planerna, utläser jag av författaren och arkitekten Einar Hanssons text i boken. Jag har hört att så inte var fallet, att Bergsjön projekterades på sidan om, men det är av mindre betydelse.
Klart är i alla fall att stadsdelen tog emot de första hyresgästerna 1968. En hyresgäst, Karin Wainikka berättar om hur en fyrarummare med uterum, grovkök, två toaletter och badrum var en avsevärd standardförbättring jämfört med den lägenhet vid Redbergsplatsen hon och hennes man med tre barn flyttade ifrån.
Flera andra gamla Bergsjöbor berättar också. Och även nya. Som de fyra tjejerna som skriver om hur det var att vara ung i Bergsjön på 70-80-90-och 2000-tal. Gemensamt för dem är att de prisar närheten till naturen. Och att det fanns många barn på gårdarna att leka med. Och att kommunikationerna är bra, spårvagnar som bussar. Men också hur det har fnysts åt dem, från både lärare och folk i den ”fina” staden, när de berättat varifrån de kommit.
Andra positiva ting som lyfts fram är den egna kvarterspolisen Eddy, vilken i många år fungerade som en extrapappa åt ungdomarna med sin ständiga närvaro och sitt sociala engagemang och deltagande. Ett ekohus med växthus och solfångare gjorde Bergsjön världsberömt och Returhuset, där saker tagits tillvara för att återvinnas samt stadslantgården Galaxen med djur, bildat av boende och nu driven som ideell förening, är saker som gjort Bergsjön unikt.
Kollektivhuset Stacken - med arbetsgemenskap och självförvaltning - som blev de moderna kollektivhusens moder är ytterligare en vågad nysatsning som, trots problem, ännu finns kvar.
En närradiokanal, vilken prisades av Radionämnden som bästa närradioprogram 2005 finns även samt att det sedan hösten 2006 huserar en nystartad folkhögskola i Bergsjön.
Skådespelaren Claes Månsson arbetade som fritidsledare i Bergsjön i slutet av 70-talet och gjorde sina första scenframträdanden i kabaréerna på Bergsjögården. Han intervjuas i boken och anlägger perspektiv på då- och nutid och säger att han tycker att satsningen på ungdomar och fritid var mycket bättre förr.
Äventyraren Ola Skinnarmo växte upp i stadsdelen och intervjuas också.
Men problemen då?
Många uttrycker oro för att Bergsjön blivit allt mer segregerat. Utflyttningen har i och för sig alltid varit stor. I Bergsjön bosatte sig många finländare, liksom jugoslaver, i början av 70-talet när arbetskraftsinvandringen var hög till Sverige. Men de flesta flyttade vidare till andra ställen sedan. Dock har många ändå valt att bo kvar och det finns därför flera invandrarföreningar som bedriver verksamhet. Att Bergsjön är mångkulturellt, eller ”svensk-glest”, beror helt enkelt på att nyinflyttade från andra länder redan sökt sig till släktingar och landsmän i området. Invandrarverket tillät i mitten av 90-talet asylsökande och nya svenskar att bosätta sig där de själva önskade. Många boende ser därför det som ett problem att det bor för få svenskar i stadsdelen vilket gör att det tar längre tid för invandrare att lära sig svenska.
I Bergsjöns skolor hade t ex 88 procent av eleverna ett annat modersmål 2005 och det har medfört att man tagit fram ett specialprogram för språkutveckling.
På biblioteket finns dagstidningar på sexton olika språk och butikerna tar in matvaror från hela världen. Men det ska understrykas att flertalet boende i Bergsjön är positiva till mångfalden av nationaliteter.
Bergsjön i media har varit en svart historia. Frilansjournalisten Carl-Magnus Höglund berättar i ett kapitel om de stora protester som restes mot en dokumentär av Janne Josefsson i TV 1991.
Bakgrunden var att en mamma mördat sin femåriga dotter på Siriusgatan året innan och att Josefsson därefter kopplade ihop det med kriminalitet och sociala problem.
Detta var kulmen på tjugo års bespottning av Bergsjön i synnerhet och förorter i allmänhet. Och ofta har det varit tjänstemän och socialarbetare som fått ge sin syn istället för folk som bor i området vilka sällan, ja nästan aldrig, har känt igen sig.
Men nu har de fått en motvikt i denna bok som berättar om det mesta av väsentlighet i en svensk storstads förorts ursprung, födelse och fortlevnad.
Ett grundligt arbete, kollektivt och ideellt utfört.
I sista kapitlet tar Einar Hansson upp frågan vad som ska hända med Bergsjön i framtiden. Han skissar upp två scenarion med underrubrikerna : ”På marknadens törnbeströdda bana” eller ”På det kooperativa växandets stigar” – och det är ingen tvekan om att hans röst ljuder skönast för det sistnämnda.
Tillbaka | Till sidans topp
Bergsjöns Kultur- och Medieverkstad
Bergsjön inifrån
Melica Media 2006
Övriga artiklar av Leif Wilehag:
2010-08-02
Samhällskritisk roadmovie 2010-05-11
Beatnikinfluerad prosapoesi 2010-02-24
Om saknaden efter en frånvarande pappa 2010-02-08
Om framgångens pris 2009-11-01
Ett utomordentligt gott journalistiskt arbete 2009-10-17
Var förberedd 2009-09-08
En liten besvikelse 2009-04-27
Det doftar pekoral 2009-01-06
Il Duce, en man med makten som drivkraft 2008-11-03
En stjärnjournalist med ständig sorg SE ALLA ARTIKLAR
|
Salamander
Lena Adelsohn Liljeroth har lovat att se över kulturarbetarnas villkor. Hög tid säger vi. Ensamföretagarnas (som de flesta kulturarbetare är om de inte satsat på perioder av finansiering via a-kassa) skattesituation är till exempel akut att göra någonting åt. Men det vore på sätt och vis lite märkligt om hon kom framtill någonting bra. Tänk om vi plötsligt tycker det samma som hon? Det vore ju nästan genant. Kanske skulle annars alla kulturarbetare följa den borgerliga regeringens exempel och bara betala för det vi tycker är bra. Själv betalar vi gärna för public service via tv, sjukvård och social trygghet, men kanske inte för höga politikerlöner och taxiresor, kärnkraft och dåligt organiserad militär, ensidiga satsningar på biltrafik och subventioner av privatskolor. Vi får sätta oss och räkna och se vad det blir. Sen skickar vi in vad vi tycker det är värt till skattemyndigheten. Vem är kulturarbetare? Just som detta var sagt nås vi av skriften Arbetsmarknadsprognoser för kulturarbetsmarknaden 2007, utgiven av AMS. Den typiska kulturarbetaren inskriven på arbetsförmedlingen är svenskfödd kvinna i åldern 25-35 år. När de blir äldre tycks de kasta in handduken för de flesta av dem lämnar i alla fall kulturarbetarförmedlingens rullor efter 35 års ålder. Nästa år tycks marknaden för alla kulturarbetare oavsett kön och ålder bli än svettigare, när nya spelregler träder i kraft. Arbetslösheten väntas stiga markant när regeringen drar ner på arbetsmarknadspolitiska program. Så om du ser en tiggare med plastmuggen i handen behöver det inte vara en blind. Det kan lika gärna vara en kulturarbetare. 
|
ANNONSER
