Tillbaka [RECENSION, 2008-10-02]
Chris Abanis kortroman Abigails liv (Celanders Förlag) är en grym historia om ojämlika ekonomiska förhållanden och snedvridna relationer mellan könen. Med en historia som utspelar sig både på Nigerias landsbygd och i London visar Abani hur kolonialismen hittar nya vägar ända in i vår egen tid. Historien är berättad med ett så vackert språk att man bör läsa boken långsamt för att kunna ta in såväl formuleringskonstens skärpa som den underliggande historiens fasa. Det är en väl värd långsamhet.
Tiden det tar att röka ett par cigaretter. I tanken hinner ett helt liv passera revy. Eller flera hundra års kolonialism. Themsens dimmiga vatten utgjorde fonden för Joseph Conrad i romanen Mörkrets hjärta och Abigails fimp landar i samma vatten, fast hundra år senare. Båda böckerna tar sin utgångspunkt i en betraktare vid Themsen, i behov att formulera den grymhet de själva bevittnat. Samma mörka hjärta. De mest ojämlika av relationer – mellan kontinenterna, men denna gång också mellan könen. De ekonomiska flödenas kraft, som likt Themsens tidvatten häver sig utanför de enskilda människornas kontroll. På Conrads tid gällde det elfenbensfrakten på Kongofloden; 100 år senare är det Abigails minderåriga kropp som flygs till London. Sockret och kakaon löper också genom Chris Abanis berättelse, som en påminnelse om att kolonialvarorna tar många former. Och om det finns något slags hopp i berättelsen så måste det vara detta: att historien trots allt berättas. Som ett hopplöshetens uppror mot den rådande ordningen, med poeten Dylan Thomas ord i bakgrunden: ”Döden skall icke längre råda”.
Chris Abanis kortroman börjar i Nigeria. Fadern, som alltsedan moderns död i barnsäng försvunnit iväg i sorgens alkoholindränkta dimmor, förmår inte ta hand om sin dotter och när hon till slut blir sedd så sker det i form av männens sexuella blickar. Abani visar prov på stor berättarkonst när han blixtsnabbt växlar mellan inkännande iakttagelser och verklighetens brutalitet.
Hon hade varit tio när hennes förste, femtonårige kusin Edwin, bytte hennes oskuld mot en påse godis. Karameller och sirap var det fullständiga måttet på hans skuld. Sedan medan han strök hennes hår ömt, viskade han mjukt. ”Jag slår ihjäl dig om du berättar för någon”.
Historien fortsätter sedan med hur Abigail flyttar – eller snarare flyttas – till London för att bo hos en släkting för att ”få ett bättre liv”. Det blir en flytt som beseglar hennes öde och som leder till att hon vid bokens början, blott femton år gammal, står vid Themsens strand och röker vad som verkar kunna bli hennes sista cigarett. Valet av plats – det viktorianska monumentet Klepoatras nål – knyter samman hennes afrikanska ursprung med västerländsk kolonialmakt.
Kusinens köpslående med den tioårige Abigails oskuld sammanfattar hela det samhälleliga misslyckande som Abani blottlägger i sin roman; hur romanpersonernas många obearbetade sorger deformerar de mänskliga relationerna. Och hur detta i männens fall kommer till uttryck i perverterad sexualitet. Inte ens den ”gode” socialarbetaren förmår att lägga bort åtråns blick. Så blir Chris Abanis berättelse om Abigails liv en klassisk tragedi om ett alltför aktuellt ämne.
I en tid när globalisering mest verkar handla om världsomspännande finansiella flöden, åtminstone om man lyssnar på nyheterna, är det viktigt att inte tappa bort det andra sidan av myntet. Utan flödet av varor och människor, inget behov av internationella finansmarknader. Därmed inte sagt att flödena alltid är av ondo, men de skapar maktpositioner. Och makt har i alla tider korrumperat och därav följer ett ständigt behov att ifrågasätta och problematisera maktens uttryck. Överste Kurtz ord ringer i mina öron när jag lägger ifrån mig boken: The horror! The horror!
Tillbaka | Till sidans topp
Brutalt och inkännande
Av Oskar BrobergChris Abanis kortroman Abigails liv (Celanders Förlag) är en grym historia om ojämlika ekonomiska förhållanden och snedvridna relationer mellan könen. Med en historia som utspelar sig både på Nigerias landsbygd och i London visar Abani hur kolonialismen hittar nya vägar ända in i vår egen tid. Historien är berättad med ett så vackert språk att man bör läsa boken långsamt för att kunna ta in såväl formuleringskonstens skärpa som den underliggande historiens fasa. Det är en väl värd långsamhet.
Tiden det tar att röka ett par cigaretter. I tanken hinner ett helt liv passera revy. Eller flera hundra års kolonialism. Themsens dimmiga vatten utgjorde fonden för Joseph Conrad i romanen Mörkrets hjärta och Abigails fimp landar i samma vatten, fast hundra år senare. Båda böckerna tar sin utgångspunkt i en betraktare vid Themsen, i behov att formulera den grymhet de själva bevittnat. Samma mörka hjärta. De mest ojämlika av relationer – mellan kontinenterna, men denna gång också mellan könen. De ekonomiska flödenas kraft, som likt Themsens tidvatten häver sig utanför de enskilda människornas kontroll. På Conrads tid gällde det elfenbensfrakten på Kongofloden; 100 år senare är det Abigails minderåriga kropp som flygs till London. Sockret och kakaon löper också genom Chris Abanis berättelse, som en påminnelse om att kolonialvarorna tar många former. Och om det finns något slags hopp i berättelsen så måste det vara detta: att historien trots allt berättas. Som ett hopplöshetens uppror mot den rådande ordningen, med poeten Dylan Thomas ord i bakgrunden: ”Döden skall icke längre råda”.
Chris Abanis kortroman börjar i Nigeria. Fadern, som alltsedan moderns död i barnsäng försvunnit iväg i sorgens alkoholindränkta dimmor, förmår inte ta hand om sin dotter och när hon till slut blir sedd så sker det i form av männens sexuella blickar. Abani visar prov på stor berättarkonst när han blixtsnabbt växlar mellan inkännande iakttagelser och verklighetens brutalitet.
Hon hade varit tio när hennes förste, femtonårige kusin Edwin, bytte hennes oskuld mot en påse godis. Karameller och sirap var det fullständiga måttet på hans skuld. Sedan medan han strök hennes hår ömt, viskade han mjukt. ”Jag slår ihjäl dig om du berättar för någon”.
Historien fortsätter sedan med hur Abigail flyttar – eller snarare flyttas – till London för att bo hos en släkting för att ”få ett bättre liv”. Det blir en flytt som beseglar hennes öde och som leder till att hon vid bokens början, blott femton år gammal, står vid Themsens strand och röker vad som verkar kunna bli hennes sista cigarett. Valet av plats – det viktorianska monumentet Klepoatras nål – knyter samman hennes afrikanska ursprung med västerländsk kolonialmakt.
Kusinens köpslående med den tioårige Abigails oskuld sammanfattar hela det samhälleliga misslyckande som Abani blottlägger i sin roman; hur romanpersonernas många obearbetade sorger deformerar de mänskliga relationerna. Och hur detta i männens fall kommer till uttryck i perverterad sexualitet. Inte ens den ”gode” socialarbetaren förmår att lägga bort åtråns blick. Så blir Chris Abanis berättelse om Abigails liv en klassisk tragedi om ett alltför aktuellt ämne.
I en tid när globalisering mest verkar handla om världsomspännande finansiella flöden, åtminstone om man lyssnar på nyheterna, är det viktigt att inte tappa bort det andra sidan av myntet. Utan flödet av varor och människor, inget behov av internationella finansmarknader. Därmed inte sagt att flödena alltid är av ondo, men de skapar maktpositioner. Och makt har i alla tider korrumperat och därav följer ett ständigt behov att ifrågasätta och problematisera maktens uttryck. Överste Kurtz ord ringer i mina öron när jag lägger ifrån mig boken: The horror! The horror!
Tillbaka | Till sidans topp
Chris Abani
Abigails liv
Celanders förlag 2008
Övriga artiklar av Oskar Broberg:
2009-08-31
Varifrån kommer pengarna? 2009-08-20
Pedagogiskt om ekonomikrisens mekanismer 2009-03-24
En stillsamt myllrande skärpa 2009-03-12
Om längtan 2008-08-20
Kärleken som drivkraft 2008-05-07
Existentiell visdom och naturvetenskaplig klokskap 2008-04-22
Att läsa och läsa om 2008-04-17
En huvudbonad och ett språk i förändring 2007-10-31
Vad är man beredd att betala för lycka? 2007-09-16
Berättelser om Kina SE ALLA ARTIKLAR
|
Salamander
Först trodde vi att det var ett skämt. Men det var det inte. Det var bara ytterligare en smart affärsidé. Och uppenbarligen går det att få folk att betala för de mest märkliga saker. På åttiotalet lurades vi att betala absurda summor för byxor som i det närmaste var färdig utslitna med hjälp av stenar i en maskin. Många tycket att det var jättesnyggt och var glada för att de slapp gå och själva nöta in sina byxor till den rätta mjuka looken. Men det var ju lite konstigt att allas byxor fick s a s samma slitprofil. Borta var byxornas personlighet. Den vita ringen efter snusdosan i snusarens byxa, det lilla vita märket efter plektrumet i gitarr-pojkarnas fickor och så vidare. Men säg det problem som inte har sin lösning. Nu har ett svenskt jeansmärke lanserat äkta sameslitna brallor. Alltså några riktiga män, i det här fallet samer, går omkring i ett par brallor i ett halvår. De lever sina liv som renskötare, slöjdlärare eller någon annan manlig syssla. Sedan säljs byxorna med deras förnamn som modellbeteckning. Och någon mindre manlig stadsbo kan gå runt och skörda stilpoäng på andras slit. Bokstavligen. En fast hand i en otrygg värld Att diska eller inte diska efter sina arbetskamrater är ofta frågan för ordningsamma personer. Hur man än gör så känns det lätt fel. Diskar man blir man martyr och gör man det inte geggar köket ihop. Lappar av typen ”din mamma jobbar inte här” har väl för länge sedan bevisat att de inte har någon effekt. En rådig person skrev för ett tag sen (ganska länge – kanske i vintras?) till kvinnan med svar på allt, Magdalena Ribbing, med sina bekymmer. Det är så skönt med en kvinna som med auktoritet styr upp allt vi inte själva mäktar. Hennes svar var för långt att återge här, men hon föreslår att personen till en början skall ha eget porslin som förvaras på det egna rummet – för att på så vis så småningom tvinga de andra att ta i tu med röran. Eller ett diskschema. Eller, det kanske mest radikala en avgift ”för (miljövänliga) pappersmuggar och plastglas”. Fast inte ens Magdalena kunde svara på var man hittar denna omöjliga kombination av engångs och miljövänlighet. Kanske var det därför hon valde att sätta parentes runt ordet. Däremot hade hon ett annat bra råd att applicera på arbetslivet. Vi bjuder på det: ”Alltså är det enda rätta att hålla sig hyggligt nykter på personalfesten!” Nu är det sagt. Nu finns det ingen ursäkt för övertrampen. Tack mamma. 
|
ANNONSER
