Tillbaka [RECENSION, 2008-11-26]
Detta är en bok för er som är intresserade av USA och Iran. Kanske framförallt en bok för er som tycker att den bild som ni får i västlig media är felaktig, feltolkad och förvrängd. Detta är en bok som ägnar sig åt mediekritik och bär på en stor ilska mot George W Bushs neokonservativa projekt.
För mig som är väl inläst på de senaste årens diskussion om krig, fred, islamofobi och mediekritik säger boken väldigt lite nytt eller oväntat. Boken travar på i väl uppkörda hjulspår och överraskar sällan. Dock innehåller boken ett antal intervjuer med främst amerikanska och iranska akademiker och intellektuella som är klart intressanta. Ovanliga och för mig okända röster som diskuterar och problematiserar bilden av USA och Iran. Det borde författaren gjort någonting mer av.
Någonting som jag börjar bli ordentligt trött på är att det inom vänstern finns en ganska så tröttsam och oreflekterad kritik av journalister och media. Jag skulle vilja säga att den är både naiv och omarxistisk.
Låt mig förklara. Enligt min uppfattning ligger USA i konflikt med Iran. Ibland är kriget nära och ibland råder det en stillsam men aggressiv fred. En del av det politiska spelet och aggressionen utspelar sig på ett medialt plan. Att då förvänta sig att de amerikanska medierna ska tolka Irans president Mahmoud Ahmadinejad välvilligt och korrekt är att hoppas på för mycket. Att svartmåla och förvränga fiendesidan ingår i det spel som spelas både i USA och i Iran. Att vänsterns mediekritik är omarxistisk beror på att de inte väljer att studera eller fundera på journalistikens förändrade produktionsvillkor. Kort sagt har en journalists vardag förändrats radikalt de senaste åren. Du ska göra mer arbete på mindre tid och enbart några få privilegierade har tillräckligt mycket tid för bakgrundsarbete, research och faktakoll. Jag är därför mycket glad över grävande journalister, nog- och samvetsgranna journalister och seriösa författare som kompletterar dagspressen och de stora nyhetsbyråerna.
En klok amerikan sa för någon månad sedan att det bästa vänstern (i vid mening) skulle kunna göra är att sluta tro på USA. Sluta upp med att vara fixerade av oss och ägna er åt att skapa alternativ. Detta är en bok som är fixerad vid USA och inte handlar om att skapa alternativ. Jag anser inte att teokrati á la Iran eller hyperkapitalism á la USA är bra alternativ. Vad jag däremot tror på är omfördelande välfärdsstater som klarar av en god balans mellan det juridiska, politiska och sociala medborgarskapet (á la T H Marshall).
Tillbaka | Till sidans topp
Vänstern blind för mediernas roll i USA
Av Olav UnsgaardDetta är en bok för er som är intresserade av USA och Iran. Kanske framförallt en bok för er som tycker att den bild som ni får i västlig media är felaktig, feltolkad och förvrängd. Detta är en bok som ägnar sig åt mediekritik och bär på en stor ilska mot George W Bushs neokonservativa projekt.
För mig som är väl inläst på de senaste årens diskussion om krig, fred, islamofobi och mediekritik säger boken väldigt lite nytt eller oväntat. Boken travar på i väl uppkörda hjulspår och överraskar sällan. Dock innehåller boken ett antal intervjuer med främst amerikanska och iranska akademiker och intellektuella som är klart intressanta. Ovanliga och för mig okända röster som diskuterar och problematiserar bilden av USA och Iran. Det borde författaren gjort någonting mer av.
Någonting som jag börjar bli ordentligt trött på är att det inom vänstern finns en ganska så tröttsam och oreflekterad kritik av journalister och media. Jag skulle vilja säga att den är både naiv och omarxistisk.
Låt mig förklara. Enligt min uppfattning ligger USA i konflikt med Iran. Ibland är kriget nära och ibland råder det en stillsam men aggressiv fred. En del av det politiska spelet och aggressionen utspelar sig på ett medialt plan. Att då förvänta sig att de amerikanska medierna ska tolka Irans president Mahmoud Ahmadinejad välvilligt och korrekt är att hoppas på för mycket. Att svartmåla och förvränga fiendesidan ingår i det spel som spelas både i USA och i Iran. Att vänsterns mediekritik är omarxistisk beror på att de inte väljer att studera eller fundera på journalistikens förändrade produktionsvillkor. Kort sagt har en journalists vardag förändrats radikalt de senaste åren. Du ska göra mer arbete på mindre tid och enbart några få privilegierade har tillräckligt mycket tid för bakgrundsarbete, research och faktakoll. Jag är därför mycket glad över grävande journalister, nog- och samvetsgranna journalister och seriösa författare som kompletterar dagspressen och de stora nyhetsbyråerna.
En klok amerikan sa för någon månad sedan att det bästa vänstern (i vid mening) skulle kunna göra är att sluta tro på USA. Sluta upp med att vara fixerade av oss och ägna er åt att skapa alternativ. Detta är en bok som är fixerad vid USA och inte handlar om att skapa alternativ. Jag anser inte att teokrati á la Iran eller hyperkapitalism á la USA är bra alternativ. Vad jag däremot tror på är omfördelande välfärdsstater som klarar av en god balans mellan det juridiska, politiska och sociala medborgarskapet (á la T H Marshall).
Tillbaka | Till sidans topp
Pierre Gilly
Bombdiplomati
Förlaget Verbal 2008
Olav Unsgaard Fumarola är verksam vid Kulturverkstan i Göteborg och ingår i redaktionen för Ord&Bild.
Övriga artiklar av Olav Unsgaard:
2009-06-18
Konsten att hantera lojalitetskonflikter 2007-10-25
Vägen till 11 september 2006-12-07
Motsatsen till fragmentarisering 2006-09-07
Gräsrötternas möte med maktapparaten 2006-06-15
Överlever demokratin ännu ett århundrade? 2006-03-20
Tankar om exilen 2005-10-27
Ovanligt perspektiv på Europas 1900-tal 2005-09-05
Kampen för en brasiliansk välfärdsstat 2005-04-14
Klassamhälle i nya kläder |
Salamander
Vi har alltid tyckt att det är någonting skumt med IKEA-katalogens tillrättalagda miljöer. Så lagom folkhemsmysiga och otroligt välstädade. Inga smutsiga strumpor och ingen ful men älskad ärvd vas eller någonting annat som stör harmonin. I 2009 års katalog är det hela ännu mer fejkat. Ungefär en fjärdedel av bilderna är helt syntetiska, framtagna i dator. Naturligtvis är det här väldigt praktiskt jämfört med att helt handfast bygga, belysa och fotografera. En matta i fel färg byts lätt mot en annan. Dessutom kan man anpassa bilderna till olika länder utan att behöva flytta sig. Ljuset i fönstren kan ha skandinaviskt snedställda strålar eller mer rakt nedåtriktade som i varmare länder. Nu väntar vi bara på program som kan få våra egna stökiga hem att se prydligare ut och kanske rent av putsa upp oss själva lite. Kärleksmedicin på svenska Vi ger oss ut på jakt efter kärleksmedicin och hamnar med ett knippe rosenrot i famnen. Nordens mirakelört, enligt försäljaren. Fast vi nöjer oss med boken som bara kostar 99 spänn på nätet. Sänker stressen, ökar orken, stimulerar sexlusten och återskapar harmonin. Örten alltså, inte boken. Det tog oss ett tag att förstå skillnaden. Vi vet inte hur det går med sexlusten med en bok under lakanen och mellan benen. Men vi lovar att lämna en rapport när vi har kommit till skott. Kärlek till maskrosen I brist på rosenrot kan man kanske pröva med maskros, Sveriges vanligaste blomma. Vi bläddrar i en antologi av Elisabeth Hermodsson – Kvinnors dikt om kärlek – och hittar detta av Ingrid Sjöstrand: Jag är en maskros råkar jag bli avsparkad kryper jag ner ett tag gråter samlar mej och skjuter upp en ny sol skickar hundra fallskärmar med mej uti ett fröskal till dej Slösa inte säjer du Slösa? Jag vet ju att nånstans – i min hjärnlösa envisa rot – har jag hundra nya fallskärmar och hundra och hundra igen att för ro skull blåsa över dej. 
|
ANNONSER
