Det har hänt något de senaste åren. Stora demonstrationer har hållits i Seattle och Prag. Demonstrationer mot förkortningar som IMF och WTO. Men varför och vilka? I Proteststormen försöker Petter Larsson reda ut ett och annat.

Detta är en liten bok. Passar i en stor bakficka och omfattar knappt 200 sidor. Ett begränsat utrymme ­ inte minst för ett så pass komplicerat område som världsekonomin. Därför får man beundra Petter Larssons initiativ. Han vill med denna bok förklara och presentera bakrund, förlopp, medverkande, motiv och verkning av ett samtida skeende. Nämligen de demonstrationer som hållits på en rad platser världen runt och som riktat sig mot WTO, IMF och världsbanken.

Petter Larsson ­ som var ledarskribent på Arbetet tills den lades ner - klargör redan i inledningen att detta är en vinklad framställning. Han hyser sympati för demonstrationerna. Och efter att ha läst boken är det lätt att utbrista: Tro fan det!

Det handlar nämligen om vem som har rätt att bestämma ­ de som har pengarna eller de folkvalda politikerna. Det handlar om tredje världens hopplösa situation. Skuldsatta upp över öronen tvingas de av IMF (Internationella valutafonden) till så kallade strukturanpassningar. För att få ekonomisk hjälp måste de förändra sin politik till vad IMF anser vara lämpligt. Det vill säga; privatisering, avreglering och skattesänkningar. Det handlar om frihandel och vem den skall gynna. Skall WTO (Världshandelsorganisationen) eftersträva frihandel för handelns egen skull eller skall de arbeta för en hållbar utveckling för miljö och medborgare? Det handlar om att ekonomin åter skall bli en del av politiken och ett socialt sammanhang. Detta är oerhört viktiga frågor som länge inte tagits upp till offentlig debatt.

När debatten väl kom så var det med tårgas och våld i släptåg. Uppmärksamheten riktades i första hand mot våldet. Och ­ enligt författaren ­ så vänder sig boken just till: "De som såg de tårgasindränkta tv-bilderna från Seattle eller Prag och anade att det kan ha varit något viktigt som hände." Detta är alltså inte en bok för de redan väl insatta ­ utan för gemene man.

Och här känner jag mig tveksam. Boken känns på många ställen mer som en vetenskaplig uppsats i sitt resonerande än en pedagogisk framställning. I inledningen skriver Petter Larsson att han beklagar bokens alltför kraftiga växlingar i stil mellan det "dramatiskt röriga och det tröttande snustorra." Jag ser inte att det är i själva växlingarna problemet ligger. Snarare tycker jag det är språket i sig som skjuter över mål. Riktar man sig till en målgrupp som inte har för vana att läsa ledarsidor och vill förklara ett skeende för dem som ofta behandlas där, så skall man inte skriva som om det var en ledarsida.

Ytterligare en invändning mot boken är dess notapparat. Den känns på det hela taget onödig och stör framställningen. Ett exempel:
Petter Larsson skriver i samband med sin beskrivning av händelserna i Seattle att kyrkorna var konstant fyllda hela veckan. Efter detta påstående ­ mitt i en mening ­ kommer en fotnot. Jag undrar givetvis vad Petter Larsson anser vara så viktigt att det är värt en störande fotnot mitt i en mening. Avbryter läsningen, bläddrar snabbt till fotnoterna och finner upplysningen: "Maud Johansson i Forum Syds utvärdering, www.forumsyd.se" Och så fortsätter det. Not efter not. Det hade gott och väl räckt med en källsammanställning i slutet. För det är ju trots allt inte någon akademisk uppsats och målgruppen är inga ständigt ifrågasättande experter.

Trots allt: boken fyller en viktig funktion för alla dem som inte riktigt hängt med i svängarna. Och vi är många. Trots sina pedagogiska brister är den ytterst läsvärd. En ögonöppnare av rang.

text:Magnus Körner
2001.02.01