Ordet Prestige framkallar i många EU-länder just nu i första hand bilden av ett läckande oljefartyg som fortfarande spyr ut svart, tjock olja längs oändliga kustmil i Galicien. Tankfartyget Prestige gick på grund strax innan jul utanför Spaniens norra kust och dess svarta, läckande last förstör nu stränder, fåglar, fiskar och känslig havsmiljö ­ ingenting har skonats och det tröstlösa saneringsarbetet pågår fortfarande. Även delar av Portugal och Frankrike har drabbats av denna oerhörda miljökatastrof.

Annars är väl begreppet prestige i vardagen knappast relaterat till olja. Anseende, inflytande, auktoritet står det i ordlistan, men i politiken tänker man gärna på de negativa aspekterna - ambition, maktkamp och låsningar som beror på lite löjlig fåfänga. EU-samarbetet visar dock fantastiska exempel både på positiv och negativ prestige.

EU-projektet har under decennier vunnit ett stort internationellt anseende - prestige - och erkännande genom att visa på ett unikt exempel på regionalt samarbete där länder som tidigare varit i blodigt krig med varandra kunnat enas i gemensamma institutioner, beslutsstrukturer och regelverk. Trots brister och bakslag fungerar samarbetet väl och beslut kan fattas enligt demokratiska spelregler. Om drygt ett år bjuds tio nya länder (varav åtta för ett decennium sedan var diktaturer bakom järnridån) in i samarbetet. EU har tagit ett enormt ansvar när det gäller att försöka stärka demokratin, de mänskliga rättigheterna och den ekonomiska utvecklingen i Öst- och Centraleuropa. För detta är man värd all respekt.

De senaste åren har EU-arbetet dominerats av utvidgningsförhandlingarna med kandidatländerna, men också av behovet av att reformera och fördjupa samarbetet. En av de viktigaste målen har varit att åstadkomma en gemensam utrikespolitik. Många europeiska politiker har känt en frustration över att EU:s röst på den internationella arenan har varit så svag och att man inte kunnat vara en motvikt eller balans till USA i t.ex. Mellanösternfrågan eller Koreakrisen. Ofta har EU kunnat träda in först efter att USA har engagerat sig, för att hjälpa till efteråt. Exempelvis är det EU som nu bygger upp infrastruktur och civila institutioner i Bosnien och det är EU som pumpar in bistånd till Afghanistan.

Och visst hade EU vunnit otroligt i anseende och prestige om man hade fårmått hålla en gemensam enhetlig linje i Mellanöstern. Kanske hade EU kunnat bryta dödläget och bidragit med en konstruktiv lösning, om alla EU-länder hade varit överens. Allt för ofta har det dock kommit olika, stundtals motstridiga signaler, från de europeiska utrikesministrarna. Vad gäller Irak så såg det under en tid ut som om det var en samlad FN-linje som gällde. Från samtliga EU:s huvudstäder (med undantag från London) kom budskapet att vapeninspektörerna behövde mer tid och inget bilateralt angrepp skulle ske utan att det var FN:s säkerhetsråd som skulle besluta om vidare aktioner.

Men så krackelerade fasaden. Först kom det fransk-tyska utspelet som deklarerade att länderna mycket väl kunde tänka sig att rösta nej i säkerhetsrådet. (Dessutom var det inte helt enigt, Tyskland hade redan tidigare givit uttryck för en ännu hårdare linje än Frankrike.) Innan dess hade Storbritannien låtit förstå att landet skulle vara solidariskt med USA och att FN inte behövde involveras. I veckan som kom levererades dock det slutgiltiga dråpslaget mot EU:s gemensamma utrikespolitik. På onsdagen hade EU:s utrikespolitiske talesman, Javier Solana, stått i Europaparlamentets kammare och talat sig varm för en gemensam europeisk linje. På torsdagen kom uppropet från åtta nuvarande och blivande medlemsländer som uttalade sitt stöd för USA vid en eventuell attack i Irak. Övriga medlemsländer var inte informerade, inte heller Javier Solana eller det grekiska ordförandeskapet.

Splittringen är total, den gynnar Irak och dess ondskefulla ledare Saddam Hussein, som ser att omvärlden är splittrad. Den gynnar Bushadministrationen som ser att EU är svagt. Förlorarna är FN som hade vunnit på ett närmast totalt uppslutning från medlemsländerna i denna svåra tid, och EU:s prestige som en potentiell spelare på den internationella scenen. Den prestige som EU som organisation hade vunnit på att ha en samlad och konsekvent linje offrades för att vissa medlemsländer, eller snarare deras statsministrar, tyckte att det var viktigt att vinna prestige i USA:s ögon. EU:s utrikespolitik är därmed ett totalt fiasko och det kommer att ta lång tid att reparera den.

2003.02.06