För några veckor sedan belönades Jörgen Lind med Nöjesguidens Göteborgspris i kategorin Läsning. Detta för sin tredje diktsamling, Musik för ett nytt samhälle. En samling som består av prosapoem där kroppen och poesin står i centrum.

Läsaren kastas ut på en svindlande färd från"bruset i ett befruktat ägg" till sjunkandet "ner genom avlagringarna" och "hyresrätten du skall blåsa ut som ett ljus". Linds utforskande, nästan besatta, fascination för det kroppsliga - med dess skavande suturer och skilda toner för huvudets sju hål - är bitvis skakande. Tänk er en poesins Lennart Nilsson, en skildrare av kroppens tillblivelse, födelse, liv och död med pennan som verktyg istället för fotolinsen. Till detta bör även läggas en dos av filmskaparen Davis Cronenberg vars suggestiva sammansmältningar mellan teknik och kropp har likheter i Musik för ett nytt samhälle. Hos Lind är det emellertid inte tekniken vi smälter samman med utan språket. "Kroppen är en rå utskrift", i sig något hotfullt och ödsligt, ett hav "utsträckt under en blankpolerad måne utan karta och kompass". En hoppfull andra tillblivelse tycks dock finnas då vi ser "havets blå alfabet slå mot relingen".

Någon entydig frälsning erbjuder dessvärre inte språket utan även i litteraturen finns en begränsning; en död. "Vid slutet av varje rad svänger ett rep med ditt huvud i änden." Vidare sökande i kärleken resulterar bitvis i bitterhet och cynism: "Kärleken reduceras till ett kontrakt mellan epidermer". Men även skönhet och ömhet finns längs resan. "När händer stryker över armar och lår lyser det och flimrar i de små stoftkornen. Det regnar. Det snöar. På kvällen annullerar du stjärnorna, solen och månen."

Lind skriver med ambition att skriva verklighet och skrämmande, fantastiskt nog är ju livet fyllt av motsägelser. "Det finns så mycket kärlek. Det finns nästan ingen kärlek kvar."

2003.02.06