"Prestige" kommer enligt Nationalencyklopedin av latinets "praestigiae" med betydelsen "bländverk" eller "gyckelspel". Förutom de två från latinet givna härledningarna finns också en institutionaliserad uppskattning av exempelvis yrken som kallas prestige och så förstås den personliga "prestige" som kallas status. Redaktören bad mig skriva om "prestige på universitetet". Nu är det några år sedan jag lämnade universitetet och jag har inte saknat det. Framförallt inte det akademiska gyckelspelet.

Enligt redaktörens önskan så skall jag dock försöka dra mig till minnes vad som timade sig under fornstora dar då jag var universitetslärare, forskare och avslutade med en period som administratör. De tre orden är i sig neutrala. Skriver jag i stället professor, docent och universitetsrektor kommer genast prestigens bländverk att inordna mig i universitetets och samhällets hierarkier. "Status" på ett universitet är något annat. Det får man endast som framstående lärare eller forskare. Här är det inte fråga om "bländverk" om man inte som forskare bluffat sig fram, vilket tyvärr händer betydligt oftare än vad som är nyttigt för universitetssystemet. Kollegerna känner bluffmakarna och hos dem är förstås vederbörandes prestige långt under zero, men det är inte säkert att det är känt för systemet i övrigt som då litar till bländverket, dvs titeln.

Vi bortser nu från den ambitiösa läraren och den framgångsrika forskaren och ägnar oss uteslutande åt universitetets "bländverk". Här gäller det som i andra yrken att synas och höras. Vid offentliga möten av vad slag det vara månde skall man yttra sig med stark stämma, pondus och helst med en liten humoristisk touche eller knorr. Själva budskapet skall innehålla en mer eller mindre väl inlindad udd av ironi som kittlar åhörarna, gör dem rädda för att i framtiden hamna i skottgluggen för vederbörandes verbala giftpilar och samtidigt glädjas åt att andra träffats.

Det gäller emellertid att sätta in stöten vid rätt tidpunkt. Inte för tidigt, ej heller för sent i debatten eller frågestunden. Det finns akademiker som i decennier utvecklat denna konst till fulländning och den gör sig särskilt väl vid prestigefyllda sammankomster, t.ex. lärda samfund. Pressen och massmedia kan utnyttjas för en annat slags prestige-uppbyggnad. Här gäller det att kvickt kunna formulera angrepp som inte behöver bygga på fakta utan smeker den allmänna opinionens fördomar. Nu tillstöter en annan supportergrupp. De som vill se makthavare hudflängda offentligt, vilket indirekt stärker deras egen lilla prestige, kanske kompenserar för att de själva inte nådde riktigt ända fram. Massmedierna älskar sådana prestigefyllda figurer och fyller på prestigen genom att låta dem i tid och otid framträda och säga "sanningen".

Att övergå från att vara lärare och forskare till att administrera är vanskligt vad beträffar skalan på universitetets prestige. Plötsligt blir Du ett slags makthavande motpol till dina tidigare kolleger som då behandlar dig med rättfram kritik eller dold, men smilande förakt. I den verbala undervegetation som kallas "skvaller" enligt forskarna nödvändig för att livet skall fungera, formas den allmänna opinionens prestigeuppfattning om en person som kan vara något helt annat än avtackningstalet vid pensioneringen. Denna "dom över död man" har en märklig förmåga att överleva i decennier i muntlig tradition.

De jag minns med glädje från min tid vid universitetet vad beträffar prestige är studenterna som ännu inte förgiftats av bländverket, vaktmästare, institutionssekreterare, städerskor och telefonister som gör sitt jobb utan varje form av prestige, men som gör att universitet inte kittar ihop totalt. Men det är kanske en annan historia.

2003.02.06