|
Tunnelseende är en tegelsten med
ett ganska begränsat ämne. Den utspelar sig dessutom
under ett enda dygn. Det skulle kunnat vara en skrivövning
påhittad av en illasinnad skrivlärare. Kanske är
dessa parametrar valda som en utmaning i stil med det tema som
romanen behandlar. Någonting skall bevisas - och faktiskt.
Det går.
Att låta en roman utspelas vad som
närmast är att betrakta som realtid är ett vanskligt
grepp. Det kan lätt bli lite segt. Det finns några
riktigt berömda försök men jag tror inte att Lowe
i första hand är ute efter att bräcka James Joyce.
Snarare är det Nick Hornby, Hanif Kureishi och Helen Fielding
och andra liknande författare som är medtävlare
i det här racet.
När jag satte
igång att läsa, sådär
vid nio på morgonen hade romanens huvudperson, Andy, redan
varit uppe några timmar. Redan klockan fem stod han beredd
att kliva på första morgontåget med en kasse
engångskameror i handen.
Den idioten hade nämligen slagit vad med en illasinnad vän
om att han på ett dygn skulle hinna besöka Londons
samtliga tunnelbanestationer. Kamerorna skulle användas
till att dokumentera besöken. Det fanns ingenting att skylla
på - Andy visste exakt vad han gav sig in på, han
är en tunnelbaneentusiast av den sort som bara män
kan bli (tror jag). Han vet allt om stationer, tåg, nätets
sträckningar och alla andra för oss vanliga resenärer
rätt ointressanta detaljer. Han vet också att det
finns ett mycket svårslaget rekord, satt av en annan entusiast.
Och nu har han satsat sina bröllopsresebiljetter, och därmed
i princip också sin blivande fru, på att han skall
bräcka detta.
När jag sedan
slog ihop boken på natten
hade han ett par timmar kvar innan han var klar. Hur det gick
ska jag naturligtvis inte berätta, men det blev en förvånansvärt
intressant resa genom Londons tunnelbanenät.
Redan på första etappen av resan möter Andy Brian.
Brian är en lodis av den gamla klassiska sorten; en godhjärtad
man som supit ner sig efter att hans äktenskap spruckit.
Han bestämmer sig, först mot Andys vilja, för
att följa med och hjälpa till under dagen. Deras samtal
om livet och kärleken och en del andra mindre väsentliga
saker är till stor del bokens behållning. Man får
också i korta glimtar följa Andys tilltänkta
brud i hennes undran och oro över hans märkliga beteende.
De har skilts åt som ovänner och hon har inte alla
fakta på hand. Vilket naturligtvis inte gör hennes
oro mindre.
Det blir faktiskt
bitvis, trots det lite lusiga tempot, riktigt spännande.
Keith Lowe tar med Tunnelseende plats i den numer ganska stora
klunga av engelska författare som skriver lättsamt
om svåra saker. Nick Hornby ligger dock ännu så
länge klart först i den här klungan, men Lowe
hänger med bra för att dra en taskig sportmetafor.
Jag kommer troligen att med intresse läsa även nästa
bok - för en sådan blir de säkert.
2003.02.06
|