Tunnelseende är en tegelsten med ett ganska begränsat ämne. Den utspelar sig dessutom under ett enda dygn. Det skulle kunnat vara en skrivövning påhittad av en illasinnad skrivlärare. Kanske är dessa parametrar valda som en utmaning i stil med det tema som romanen behandlar. Någonting skall bevisas - och faktiskt. Det går.

Att låta en roman utspelas vad som närmast är att betrakta som realtid är ett vanskligt grepp. Det kan lätt bli lite segt. Det finns några riktigt berömda försök men jag tror inte att Lowe i första hand är ute efter att bräcka James Joyce. Snarare är det Nick Hornby, Hanif Kureishi och Helen Fielding och andra liknande författare som är medtävlare i det här racet.

När jag satte igång att läsa, sådär vid nio på morgonen hade romanens huvudperson, Andy, redan varit uppe några timmar. Redan klockan fem stod han beredd att kliva på första morgontåget med en kasse engångskameror i handen.
Den idioten hade nämligen slagit vad med en illasinnad vän om att han på ett dygn skulle hinna besöka Londons samtliga tunnelbanestationer. Kamerorna skulle användas till att dokumentera besöken. Det fanns ingenting att skylla på - Andy visste exakt vad han gav sig in på, han är en tunnelbaneentusiast av den sort som bara män kan bli (tror jag). Han vet allt om stationer, tåg, nätets sträckningar och alla andra för oss vanliga resenärer rätt ointressanta detaljer. Han vet också att det finns ett mycket svårslaget rekord, satt av en annan entusiast. Och nu har han satsat sina bröllopsresebiljetter, och därmed i princip också sin blivande fru, på att han skall bräcka detta.

När jag sedan slog ihop boken på natten hade han ett par timmar kvar innan han var klar. Hur det gick ska jag naturligtvis inte berätta, men det blev en förvånansvärt intressant resa genom Londons tunnelbanenät.
Redan på första etappen av resan möter Andy Brian. Brian är en lodis av den gamla klassiska sorten; en godhjärtad man som supit ner sig efter att hans äktenskap spruckit. Han bestämmer sig, först mot Andys vilja, för att följa med och hjälpa till under dagen. Deras samtal om livet och kärleken och en del andra mindre väsentliga saker är till stor del bokens behållning. Man får också i korta glimtar följa Andys tilltänkta brud i hennes undran och oro över hans märkliga beteende. De har skilts åt som ovänner och hon har inte alla fakta på hand. Vilket naturligtvis inte gör hennes oro mindre.

Det blir faktiskt bitvis, trots det lite lusiga tempot, riktigt spännande. Keith Lowe tar med Tunnelseende plats i den numer ganska stora klunga av engelska författare som skriver lättsamt om svåra saker. Nick Hornby ligger dock ännu så länge klart först i den här klungan, men Lowe hänger med bra för att dra en taskig sportmetafor. Jag kommer troligen att med intresse läsa även nästa bok - för en sådan blir de säkert.

2003.02.06