Sommaren 1996 kör jag en fredagsnatt från Moskva till Sankt Petersburg. Mörkret lägger sig när jag har nått fram till Volga vid Tver. Sedan lyses vägen upp av eldar vid vägen: man grillar kött och säljer till de vägfarande. Då och då dyker värdshus upp, med ansamlingar av långtradare som parkerat som prärievagnar för att skydda sig mot lokala gangsters.

Jag brukar hänga på en sån där medelsnabb lastbil för att se var vägen går och förhoppningsvis slippa bli stoppad av milisen. Efter vattendelaren vid Valdaj sluttar vägen mot väster och Novgorod närmar sig. Vid stadsgränsen blir jag stoppad av en milisman som ser ut som en stor katt på två ben, beväpnad med en kalasjnikov. Han frågar om jag har några vapen.
"Nej", säger jag, och tillägger otydligt: "Jag ska åka på semester".
"Ska ni inte jaga då", frågar han.
"Nej, jag ska fiska", säger jag.

Den där typen av optimistiska skämt brukar hjälpa i Ryssland, och jag blir framsläppt. Efter ett par timmars sömn i Novgorod knäcker jag de sista 18 milen till Sankt Petersburg och dess filmfestival.

Efter ett seminarium där en framstående svensk filmskådespelerska frågas ut om sina relationer till Ingmar Bergman bli vi bjudna på lunch på klubben Prestige. Utanför står beväpnade vakter, där inne är det mörkt som i nattklubben på Finlandsbåten, men spriten, den är rysk. Nakna tonårsflickor dansar alldeles framför oss, som om klubbens ägare ville dra uppmärksamheten från det faktum att maten de bjuder på är bedrövlig. Här är flickor billigare än färska grönsaker, trots att högsommaren står i sitt flor utanför detta mörker.

Lunchen efterlämnar ett outplånligt minne. Så här ett halvt decennium efteråt försöker jag fortfarande förstå.

I början av 1990-talet hade ord som prestige, elit och klass en säregen makt över själarna i Ryssland. En förklaring kan vara ordens centrala position också i det sovjetkommunistiska samhällets föreställningsvärld. Den socialistiska statsbyggnaden, om någon minns den, byggde ju på iden om arbetarklassens herravälde under ledning av en elit, ett avantgarde.

Bortsett från folkmord och ekonomiska misslyckanden sammanföll den här strukturen i varje fall fram till och med andra världskriget med ålderdomligare föreställningar om just begrepp som elit, prestige och klass. Sovjetunionen utvecklades trots allt till en början rätt dynamiskt. Landet hade intecknat en trovärdig del i en trovärdig framtid. Sovjetunionen tillhörde världseliten, Sovjetunionen hade "klass".

Här fanns en avantgardistisk och pulserande modernitet, en "hipp" matris för människans liv i världen. Sovjetunionen hade därmed också "prestige" i sådana kretsar som varken delade dess statsideologi eller dess estetiska värderingar. Och hela detta koncept omgavs av en framtåriktad och chockerande konstruktivistisk design som ingav såväl fruktan som hopp i andra delar av världen. Detta var åtminstone någonting nytt och kraftfullt och kanske dekadent, ungefär på samma sätt som Nazityskland kunde framstå för många svenskar.

Nikita Chrusjtjovs regering var det sista sovjetiska försöket att knyta ihop den sovjetiska semantiska säcken: Hans slagord: "Vi ska komma ikapp och gå om Amerika" från slutet av 1950-talet injagade, tillsammans med sputnikarna, den där särskilda skräcken i såväl Väst som Öst - en förutsättningen för att man ska uppleva någonting som magiskt laddat med just "prestige".

Men sen gick det illa för den sovjetiska prestigen: samhället åldrades: dess elit förstod sig inte på de nya globala processerna och världens nya eliter. Chrusjtjov förvandlades från futuristisk inspiratör till skobankande vilde och begreppen prestige, elit och klass kom i den sovjetiska kontexten att referera till bakåtsträvande, steril och våldsam maktutövning.

Prestige, elit och klass kom att knytas till nya symboler i sovjetiskt liv: en Cocacola-burk framstod vid 1970-talets slut som bärare av dessa värden i betydligt högre grad än den officiella eliten. Andra objekt för ett sådant begär var utländska bilar, jeans, amerikanska cigaretter och discostjärnan Boney M.

Dessa varor symboliserade den nya makten i världen och blev därför föremål för en många gånger komisk, men ändå på sitt sätt gripande avgudadyrkan som påminner om sådant man kan höra om från människor som var i tonåren i Sverige 1945 och som upplevde Coca Colans seger i Sverige som någonting lika otänkbart stort som Muhammeds ankomst till Berget. Skeendet har gestaltats på ett trolskt sätt i Blå tågets låt "Jag tog bilen in till stan".

Men varornas fetischkaraktär var ännu starkare i Sovjetunionen, deras kraft var mer destruktiv, eftersom samhällskrisen var djupare, okunskapen större, kvinnoförtrycket och klassamhället värre: här fanns ett totalitärt systemiskt folkförakt så stort att det är svårt att jämföra med någonting annat som mänskligheten hade hittat på.

Därför var de fenomen i samhället som trots allt, under de givna omständigheterna, kunde bevara sin karaktär av prestige, elit och klass också de som symboliserade den reella maktutövningen i sovjetsamhället: den ryska ideologin, hemliga polisen, armén och vodkan. Man kunde ha olika åsikter om dessa fenomen: men att de var djupt allvarliga och liksom magiska fenomen som man inte skämtade om, därom rådde aldrig något tvivel.

Det var dessa element som trots allt överlevde i den strömvirvel av varor och nya livsstilar som vällde in över Sovjetunionen i slutet av 1980-talet och fortsätter att välla in i det nya Ryssland. Denna speciella, vodkautspädda blandning av råkapitalism, systemfascism, arméfetischism och nyandlighet präglar det nya landet.

Det är kort sagt som i väst, men den ryska situationen saknar varje inslag av någonting som man tills vidare skulle kunna kalla för "individualistisk sentimentalitet".

Elementen fanns alla där på Club prestige: De beväpnade vakterna, de nakna tonårsflickorna, de halvkända filmstjärnorna, kulturpolitikerna och de hemliga poliserna.

2003.02.10