Den borgerliga familjen, samhällets utveckling och brister, arbetsfördelning och inte minst individens moraliska karaktär ansågs under 1800-talet avspeglas i kroppen.

När Maja Larsson diskuterar detta område i sin avhandling påvisar hon hur dåtidens teorier kretsade kring begreppen kön och individualitet. Dessa antog " formen av ett naturgivet motsatspar för kvinnligt och manligt [åsikterna] tenderade att upprätta gränser, inte bara mellan män och kvinnor, utan även mellan vuxna och barn, borgare och bönder, inom- och utomeuropeiska folk". Kvinnan ansågs generellt vara utformad för könsliv och barnafödande, medan mannens funktioner visade anlag att främst odla en balanserad individualitet. Detta kunde utläsas ur bl.a. rörelseschema, andning och kroppsdelarnas funktioner.

En viktig ingrediens i Larssons avhandling är hennes intagna hållning till manskroppens historia, en historia som förefaller förvånande lätt att skriva. Förvånande då Laqueur, Moscucci, Johannison med flera betonat den numera berömda tesen att mannen genom sin osynlighet blir den normerande, medan kvinnan blir till ett avväpnat och utforskat kön. Denna tes bestrider naturligtvis inte Larsson, men påpekar att mannen långt ifrån var undantagen den vetenskapliga luppen. Larsson hävdar provocerande att om feminismen lämnar manskroppen oproblematiserad, reproduceras bilden av mannen som " den mänskliga normen för perfektion [där] mannen behåller sin privilegierade position som den osynliga norm ifrån vilken kvinnan bara kan avvika". Följdriktigt analyserar Larsson teorier om mannen och kvinnan parallellt och i lika stor utsträckning.

Språket i avhandlingen är lättläst och medryckande. Den anekdotsökande har inga problem att roas av detaljer som att manlig onani ansågs ge upphov till psykiska och fysiska åkommor, att puberteten kunde fördröjas ­ vilket var önskvärt ­ genom att äta inhemsk istället för importerad mat. Eller att kvinnan efter kirurgiskt avlägsnande av äggstockarna ansågs bli manhaftig, föraktande av allt kvinnogöra och få långt skägg. Men avhandlingen visar naturligtvis även djupare bottnar. En är när Larsson framlyfter att åsikterna från 1800-talet inte kan tolkas entydigt. Samtidigt som många hyste den generella bilden av att könslivet var ett i huvudsak kvinnligt uttryck, tillika med ett primitivt och sinnligt stadium i utvecklingen, så hyllade romantikens medicin könslivet som ett positivt uttryck för människans biologiska och kulturella utveckling.

Under hela 1800-talet diskuterades det inom intellektuella kretsar livligt vilka som ­ och varför dessa ­ ägde behörighet till samhälleliga rättigheter. En olustig känsla frambesvärjs här i min läsning: Dåtidens sökande efter svar i den mänskliga kroppen på dessa och liknande frågor är långt ifrån inaktuellt.

2003.02.06