| |
Ett av de mer sällsamma inslagen
i förra årets valrörelse var Göran Perssons
plötsliga leende. Inbegripen i en debatt med Bo Lundgren,
knappast någon muntergök, kunde Persson vända
blicken inåt, liksom sökande ett minne och en maning,
och så hämtade han upp ett leende och hängde
det under näsan. Den som bevittnade skådespelet (för
det var det ju) hörde i andanom imagekonsulternas trivseltillrop:
var fryntlig för fan!
För Bo Lundgren måste det ha
varit självklart att Perssons leende inte ägnades honom
eller något i samtalet utan att det var riktat till en
frånvarande men ändå närvarande tv-publik.
För de flesta i tv-publiken var förhållandet
lika självklart. Vad vi har att göra med är vad
sociologen John B Thompson i Medierna och moderniteten kallar
medierad kvasiinteraktion. I opportunistisk avsikt söker
Persson övertyga tittarna om att han med sin glädje
interagerar med dem, att de bör ta till sig och dela hans
gudomligt överseende löje inför den allvarstyngde
och av samhällets tillstånd oroade och därmed
triste Lundgren.
Att kunna le med
tillförsikt i en situation som böra vara rätt pressad
inger förtroende och trygghet. Så är det tänkt.
Och så funkar det tydligen ibland. För en känslig
själ, som min, blir det absurt. Persson som ler mot/med
tittarna, Lundgrens insikt om vilka som är leendets verkliga
adressater och att den respons han får från Persson
i deras interaktion egentligen är sekundär i förhållande
till vad Persson vill kommunicera till de icke synliga närvarande,
och som inte föranleds av den direkta interaktion som försiggår
dem emellan, tittarnas insikt om leendets orsak och avsikt, allt
formar sig till något Beckett kunde hittat på en
regnig måndagsmorgon. Och varför tänker inte
Persson på att det opåkallade löjet och omotiverade
skrattet genom historien varit galenskapens mest utmärkande
drag?
Att politiker väljer att agera så att de skall framstå
i bästa möjliga dager är kanske inte så
underligt, men frågan är vilken bild av verkligheten
och vilken samhällssyn som ligger bakom det valet. Är
man möjligen så övertygad om att massmediernas
bild av verkligheten är detsamma som verkligheten att man
ger upp sig själv och försöker inte bara signalera
känslor som tänks samklinga med en - ofta genom medierna
definierad - opinions uppfattning eller fördom, utan också
så att man försöker framställa sig som en
människa med andra egenskaper och åsikter än
dem man har? Och vad är det i "mediesamhället"
som gör personligheten så betydelsefull? Statsvetare
kan visa att folk fortfarande röstar mer på idéer
och sociala ambitioner än på personer. Men i samspelet
mellan makt och medier blir det ändå personer som
tillmäts avgörande betydelse.
Alldeles för
ofta hör man i dag hänvisningar
som "så är det nu", "det är sådana
tider", "det är ingenting att göra åt,
det ekonomiska utrymmet är begränsat". Det finns
ett idiotiskt drag av ofrånkomlighet i de här attityderna,
och jag vill också mena att de bygger på en falsk
tolkning av vad ett rationellt förhållningssätt
till samhället innebär. Thompsons analys av mediesamhället
känns i det här läget befriande, inte minst för
att han ägnar ett stort utrymme åt den historiska
dynamik ur vilken dagens samhälle framträder, men inte
som slutstation utan som inordnat i en påverkbar process,
där villkor kan ifrågasättas och framtidens önskvärdheter
göras möjliga.
Samtidigt vill Thompson alldeles uppenbart förnya analysen
och beskrivningen av både det av kapitalistisk ekonomi
styrda samhället och av mediernas funktioner och roller
i det. Det kräver att han ägnar en del uppmärksamhet
åt att förhålla sig till tidigare forskning
och idéer. Den mediekritik som förekom bland Frankfurtskolans
sociologer och filosofer, och som nu kan te sig statisk och otillräcklig
med sin ofta negativa hållning till massmedierna, döms
ut medan Habermas teori om den borgerliga offentlighetens betydelse
för massmediernas framväxt och villkor klarar sig bättre
i Thompsons ögon. Det råder ingen tvekan om att Thompson
betraktar sig själv som en mer framstående analytiker
än de flesta, också de flesta bland de största,
men det känner man sig benägen att uthärda när
så mycket som känns angeläget och viktigt också
blir sagt.
Det finns långa
linjer i mediesamhällets utveckling,
lätta att bortse ifrån vid fixeringen av bilden av
det närvarande som slutet och låst, en bild som naturligtvis
har många intressenter som har något att vinna på
att den handlingskraft som bygger på bedömningen av
en situations historiska bakgrund kan förklaras irrelevant
på grund av det rådande samhällstillståndets
förmenta unicitet, som till exempel att vi befinner oss
där historien "tagit slut". Thompsons förmåga
reda ut de historiska sambanden och visa att de fortfarande pågår
öppnar också handlingsvägar för opinion,
utveckling och förändring.
Furstar och fältherrar har i alla tider riggat bilden av
sig själva, så att de framstått som mäktigare
och mer framgångsrika än vad som funnits fog för.
Inom konsten har en komplex estetik utvecklats bara för
den sortens exponering, som givetvis också varit medierad.
Att denna världens perssöner försöker lysa
medierat är alltså inte nytt, men relativt ny är
mediernas stora sociala räckvidd som följt med industrialiseringen
av såväl varuproduktion som medieproduktion. Perspektivet
hos Thompson är alltså att mediesamhället funnits
längre än industrisamhället, men att detta givetvis
på många sätt produktionsmässigt och socialt
radikalt förändrat villkor, möjligheter och påverkanskraft
för medierna. Till skillnad från Manuel Castells,
vars stora verk om nätverkssamhället kommit att dominera
debatten om levnadsförhållanden i det datoriserade
kommunikationssamhället blir Thompson aldrig sensationell,
han ställer sig aldrig på en visionär bergstopp
och hojtar om hur allt är nytt och förändrat.
Han jobbar med grader, förskjutningar och sammanhang. Avslutningsvis
ägnar han några sidor åt den politiska demokratin
och vad som kan tänkas ske med den. Han lyfter fram den
besynnerliga omständigheten att det ekonomiska livet domineras
av verksamheter där demokratiska värderingar betyder
mycket lite, medan politiken alltså är demokratisk,
med vissa förbehåll, parlamentarism i stället
för direktdemokrati osv.
Ingenting tyder
enligt Thompson på att ekonomi
och näringsliv kommer att demokratiseras. I stället
blir den ekonomiska sfären förebildlig för den
politiska. Effektivitet prioriteras framför folkvilja. Men
än hålls allmänna val. Politiker som annars knappast
ägnar omsorgen om demokratin särskilt mycket uppmärksamhet
måste plötsligt vinna sin legitimitet av människor
med vilka de annars inte har mycket gemensamt. Så föds
Trivseltorsten i Rosenbad och häromdagen satt mysige Bosse
från finansen och log, log, log i Ola Lindholms träiga
talkshow.
Om den representativa demokratin säckar ihop under trovärdighetsproblemen
- vad gör man då? Thompson tvekar och talar om en
möjlig förändring i riktning mot en deliberativ
demokrati, ett processinriktat inhämtande av upplysta och
välinformerade människors uppfattningar som grund för
ställningstaganden i olika frågor. Jag undrar om det
är en vettig väg. Jag tycker det låter som snacket
om en ny folkomröstning om inte den som anordnas ger det
resultat som majoriteten bland den politiska och ekonomiska eliten
önskar.
2003.02.06
|
