Att vara rolig är en fråga om att hitta rätt tid och rätt plats. De små söta stonästa gubbarna av Jan Berglin har fått ge sig ut på nya gråtrista äventyr i ett nytt album.

Fult kan jag rita, men aldrig fel.
Så sa Jan Berglin om sitt eget sätt att teckna i en intervju i Ordfront magasin en gång. Han tänkte nog mer på teknik än på innehåll - han sa något om tipp-ex också - men det säger ganska mycket om hans stil ändå. Små fula gubbar med stora näsor; lätta att känna igen och ännu lättare att känna igen sig själv i. De lever i en oerhört grå vardag med lådvin och barn att hämta på dagis och taskigt väder. Men de försöker i alla fall få till sina liv och ibland uppstår nån sorts vardagspoesi i deras samtal med varandra. Och så är de ju så förbaskat roliga, på sitt eget lakoniska vis.

Men, när jag nu sträckläser Pytte Berglin, så funderar jag en del på det här med kontextens betydelse. Både för skämtens bäring och för hur man uppfattar skärpan i skämten. Och då menar jag både den politiska och den mer humoristiska udden.
Jan Berglin förekommer regelbundet i både Syndikalisten och Svenska Dagbladet. Själv läste jag honom först i Syndikalisten och uppfattade hans skämt som besk samhällssatir. Det kan man göra även i SvD men nog blir han "snällare" i det sammanhanget . Det borde ju egentligen vara bra att kritiska röster ges plats i ett så stort offentligt sammanhang som det Svenskan kan erbjuda, men kanske finns en risk att det farliga blir ofarligt och gulligt rumsrent i "fel" sammanhang. (Och det ganska harmlösa kan ibland bli väldigt farligt i rätt sammanhang dessutom.)

Därmed inte sagt att Berglin borde backa ur sin medverkan i morgontidningen. Men det är ett dilemma att begrunda. Tills vidare gör han ändå morgnarna lite roligare med sina bilder. De gör sig också väldigt bra i de små portioner man får dem presenterade i där.
Och det leder till den andra funderingen kring kontext jag hamnade i. Vad jag vet är detta det tredje i raden av album Galago givit ut med Berglins gubbar. Först kom Magnum Berglin och sedan Lagom Berglin och så nu till sist (?) "Pytte Berglin". Pytte Berglin är som namnet antyder inte något jättealbum. Men det blir ändå lite tjatigt och inte så kul som jag väntade mig att läsa. Det blir inte roligt när man läser det tionde skämtet. Finurligheter som det här handlar om behöver lite vila omkring sig för att hinna veckla ut sig och bli roliga. Nu tar de luft ifrån varandra och kväver varandra innan man hunnit smälta det som kom tre sidor tidigare.

Det här är dock inga invändningar som gör att ni skall undvika Pytte Berglin. Men ta ett råd och läs en sida om dagen. Eller återuppliva den gamla utedass-iden om att lägga fram lite lektyr att läsa när du ändå sitter där och inte kan så mycket annat. (Visst man kan passa på att skura handfatet men det är inte lika kul). Det är inte alla skämt som är lika omedelbara som:
"Attila? Men varför heter han Attila??" "Han är hunn."
Rätt skoj visserligen, men jag kommer nog att bättre minnas rutan där det står:
"Vänta nu… På en normal skola lagas toaletterna efter tre veckor, brandlarmet går för jämnan, hot och stryk är vardagsmat, flickorna kallas horor och effektiv lektionstid är ungefär 22 minuter… Varför prickar vi då Livets ords skola?" "Vi ifrågasätter deras människosyn."

2004.01.28