Bodil Malmsten fortsätter att fascinera. Nu från världens ände (eller en av dem, de är ju så många) Finistere vid franska Atlantkusten. Hon lockar fram tankar och ger kommentarer till författare från när och fjärran. Hennes ord är som porlande vatten, men också som den gode konstnärens pensel; lär oss att se (eller läsa) det självklara, fast ur ständigt nya aspekter.

Man måste ge sig helt för "Det är fortfarande ingen ordning på min papper". Ge sig ut på den tunna is hon bjuder på, lita på att den inte brister. Spatiöst skriver hon, men kompakt. Varje mening bär inom sig ett ordstäv, en livsvisdom eller avväpnande humor. Distans har hon inte till annat än sig själv, ändå ägnar hon ett långt förord till att förklara varför ordet jag är så dominant. Jag är livet, menar hon, och att ha distans till jaget innebär inte att sätta sig själv i andra eller tredje rummen, men att försöka se sig själv och det liv som självet lever och reflekterar över.

"…Ingen kan hindra mig. Utom självcensuren, detta skammens hot mot yttrandefrihet och demokrati."
Hon går vilse i Vietnam och konstaterar: "Att vara vilse är att vara sig själv." Hon funderar över bibliotekens framtid – så brännande i det strama budgetläge som de flesta kommuner upplever; "Biblioteken är världens minne".

Hon kommenterar den franska Elf-skandalen där domaren Eva Loly tvingades avgå medan gamarna fortfarande kalasar på miljonerna.
Var det inte Pol Pot som mördade Posten? Det verkar som han har gått fram över järnvägarna, över Posten, över Vårdcentralerna. Ingen ansvarig för destruktionen av dessa grundläggande samhällfunktioner kan hittas, ingen vet hur besluten fattats eller vem som gjort det. Ingen vet, men det har skett ändå och sker hela tiden.
Lakoniska konstateranden som inte är cyniska, inte kalla och klara utan varma och levande. Uppmanande till handling och aktivitet. Som om vi alla ännu vore unga, hade alla krafter kvar, visste att inget annat än ungdom fanns och ännu inte stannat av för att undersöka var den tog vägen.

Hela tiden talar hon med Montaigne, med Aspenström, med Thomas Bernard (mycket med honom), med Proust och med Stig Claesson. Badar i deras tankar, uttryck och erfarenheter, uppfriskas av dem, inspireras och gör tvära kast i livet och i livssynen som ändå i grunden är densamma: människan som alltings mått. Och visst känner jag igen mig när hon konstaterar:
"Jag har allt. Jag vet bara inte var jag lagt det."
Läs, förundras, roas och – framför allt – oroas.

2004.01.29