Man kan nästan säga att när nu Yasar Kemal kommer ut med en ganska färsk bok (1998) på svenska (2003), så är det nästan som en comeback i den svenska bokfloden. Under 70- och 80-talen översattes ett flertal av hans böcker till svenska, men därefter sinade flödet. Den sköna litteraturens uttolkare brukar leta efter undertexter eller annlunda tolkningar. Vad kan då den senaste, Myrornas ö, att säga om Kemal? Eller om Turkiet?

Min egen erfarenhet av Kemals författarskap är ytterst begränsat. För ett drygt kvarts sekel sedan läste jag Låt tistlarna brinna; en berättelse med sådan närhet till den karga myllan på landsbygden att jag knappast längtade till den svenska grönsaksvänsterns hägringar på den svenska landsbygden (ironiskt är just förlaget Ordfront ett resultat av den strömningen). Kemal är en mästare på att beskriva det enkla livet med dess lycka och tragedi och det var även temat för den nästsenaste svenska översättningen av Hittebarnet.

I Myrornas ö är det fortfarande i huvudsak det enkla livet i ett litet fiskesamhälle som är centrum för skildringen. Men dessutom finns stora svepande skildringar om förflyttningar över stora sträckor och om krig i stor skala. Ja, hela byn befinner sig i plötsligt i uppbrott. Tematiskt är det stor skillnad mellan Låt tistlarna brinna och Myrornas ö. Jag kan inte låta bli att leka med tanken att det samtidigt är en berättelse om Turkiets omvandling från en relativ isolering, inte minst från Västeuropa, till en plats i det internationella umgänget. Med öppningar både mot Västeuropa och den muslimska världen.

Myrornas ö är axeln som berättelsen kretsar kring. En ö av paradisiskt snitt. Ändå vill de få nyfikna som närmar sig ön inte bo där. Men innan ön blev avfolkad bodde där en befolkning av grekiskt ursprung - enligt legenden sedan mer än tre tusen år. Efter det stora kriget kom länderna överens om en utväxling av befolkningsgrupper. Alla på Myrornas ö tvingades mot sin vilja till Grekland.

De starka känslor och tankar som väcktes av ett sådant övergrepp från myndighetens sida bäddar för intressanta avsnitt i boken. Men detta glider Kemal överraskande snabbt förbi. Istället lägger han ner mycket krut på att skildra spänningen mellan de två huvudpersonerna i boken; framför allt på hur Vasili tänker och agerar gentemot Musa Nordanvinden; hur moralkonflikter möter den invanda retoriken och hur Vasili agerar i detta spänningsfält.

Ett speciellt tema i boken är relationerna mellan turkar och greker. Det är mycket i då båda befolkningsgrupperna som förenar dem. Deras öden är intimt sammantvinnade och folken själva är ointresserade av att delas upp i olika nationaliteter påtvingade uppifrån. Detsamma gäller andra folkgrupper i det sammanfallna ottomanska riket. Musa Nordanvinden rör sig lika vant i Aleppos basarer som i Kaukasus bergstrakter. Jag undrar hur kulturpolitikerna i Turkiet skulle ha hanterat beskrivningen vid tiden för utgivningen av Låt tistlarna brinna.

En sak är jag dock säker på: Skildringen i Myrornas ö kommer att kunna användas för att sälja exotiska solresor till Turkiet.

2004.01.29