Mänskligheten blöder. Mende Nazer tillhör en av de enligt FN hundratusentals barn som säljs som slavar bara i Afrika. Dilemmat återfinns inte bara på den afrikanska kontinenten. En nyligen framlagd rapport från CIA visar att tiotusentals kvinnor och barn olagligen förs in i USA och tvingas bli slavar. Enligt FN finns det inget land som förskonas från människohandeln.

Med Nazers egna ord: ”Under hela /.../ tiden [som slav] var jag ofri. Jag var en icke-person. Jag existerade egentligen inte. Jag hade ingen läkare, ingen tandläkare, ingen skola, inga vänner, ingen familj, inga pengar /.../ Jag hade ingen kalender, inga papper att sätta in i pärmar, inga telefonsamtal att ringa eller ta emot, inga brev att skicka eller få och inga räkningar att betala. Jag hade inga beslut att fatta om mitt eget liv /.../ jag avvaktade bara order.”

Nazer kommer från Nubabergen i Sudan. Byn där hon växte upp överfölls av soldater när hon var vid tio års ålder. Soldaternas syfte var att röva bort barn varvid de sköt eller slog ihjäl alla andra som kom i deras väg. Byns hyddor sattes systematiskt i brand för att undanröja bevis. Därefter fördes Nazer till en för henne okänd stad, till villiga välbärgade köpare bland den arabiska befolkningen. Nazer blir misshandlad, utsatt för flera våldtäktsförsök och får sova inlåst på ett jordgolv i en unken redskapsbod. Framförallt tvingas hon arbeta, från det hon stiger upp tills hon låses in på sena kvällen. Till slut skickas Nazer till London och lyckas där fly efter nästan tio års slaveri. I London träffar hon en brittisk journalist som länge försökte övertala henne skriva sin historia.

Nazers intellektuella utveckling under tiden - drygt ett år - boken skrivs, är lika plågande som omöjlig att undvika: vi lyssnar på en människa som lemlästats under många år. I slutet av boken närmar hon sig en vuxens uttryck, ett helt annat mer färdigt förhållningssätt än i början av boken. Gissningsvis är det därför Nazer väljer att skriva ett tillägg. Där finns en vilja att skildra orsaken till, nästan be om ursäkt för, sina anspråkslösa tankar. Hon har varit tvungen att lära sig de mest elementära saker om vardagen nu när hon själv inte längre endast avvaktar order. Skäms hon? Skrämmande nog, ja.

Bokens vidrigaste bismak frammanas underligt nog av att Nazer troligtvis ljuger beträffande en viktig sak: huruvida hon blev utnyttjad sexuellt eller inte. Enligt henne själv blev hon det inte. Men de systematiska våldtäkter som de sudanesiska araberna enligt hennes egen ögonvittnesskildring utövar på de flickor de bortrövar, samt förhållandet att Nazer enligt nubisk tradition inte har någon möjlighet att skaffa sig en nubisk man om hon blivit utsatt, pekar på något annat. Det pekar mot av att vi – hennes medmänniskor - helst av allt inte befattar oss med motbjudande angelägenheter: antagligen den yttersta anledningen till att vämjeligheter såsom slavhandeln fortfarande besudlar mänskigheten.

2004.01.29