Bland ungdomsförbundens ledare är jag den enda den som är kvinna, i veckan tackade Maria Larsson nej till sin kandidatur som enda kvinnlig kandidat till Kristdemokraternas partiledarpost och därmed är kvinnor på ledande positioner inom riksdagspartier och ungdomsförbunden på en oacceptabel låg nivå.

Trots att Sverige är ett land där jämställdhetsarbetet till synes verkar gå framåt visar verkligheten ett land där kvinnor är underrepresenterade inom maktpositioner i näringslivet och i politiken. I företag med privat ägandeform är fortfarande 93 % av styrelserna mansdominerade och i snitt 13 % av styrelseledamöterna kvinnor. Frågan har aktualiserats av den förre jämställdhetsministern Margareta Winberg och även nuvarande Mona Sahlin - men vad gör våra högst jämställdhetsansvariga gör för kvinnor i politiken?

Av regeringens statsråd är 8 av 20 kvinnor och av riksdagsledamöterna är 45% kvinnor. Av riksdagens sju partier är de enda kvinnliga de facto partiledarna Miljöpartiets Maria Wetterstrand och Centerpartiets Maud Olofsson. Trots att andelen kvinnor av Sveriges befolkning är i övervikt
kvinnor återspeglas inte ens detta på våra folkvalda, och inte alls på kvinnor i ledande partipolitiska positioner. Det jag nu undrar är, vem tänker höja sina röster för kvinnor inom politiken?

Jag har själv jobbat sida vid sida med en manlig kollega under mina tre år som språkrör och har fått känna på hur svårt det är att arbeta jämställt både i mediasammanhang och inom organisationen. Bilden av männens högre kompetens och trovärdighet finns fortfarande och bekräftas gång på gång i mitt arbete som språkrör. Det är bland annat lättare för män att få sina politiska utspel tagna på allvar av media och de slipper dessutom känna sig inkvoterade när de blir inbjudna till en debatt.

I dagens samhälle genomgår kvinnor inom politiken inte bara de vanliga utmaningarna som politiker som att brinna för en fråga och försöka lyfta upp den till diskussion, utan först och främst ifrågasätts deras kompetens och trovärdighet. Att på dessa villkor ta sig an rollen som ledare för ett parti eller ungdomsförbund ter sig således inte så lockande.

Jag kan förstå att Maria Larsson tackade nej till partiledarrollen för Kristdemokraterna, men när hon som anledning till sitt avtackande nämner att det finns andra kandidater (alla män) som är mer kompetenta än henne - ja, då blir det uppenbart att männen har sina revir ordentligt inpinkade och kvinnor vet sin plats, nämligen utanför maktpositionerna.

Det är alltså hög tid att politikerna själva börjar rannsaka sin egen organisation och verksamhet, och inte bara statliga och privata företags jämställdhetsplaner. Jag är trött på att höra tjejer och kvinnor säga att de inte har tillräcklig kompetens eller trovärdighet för att ta sig an en ledande position inom politiken. Jag är trött på att vara ensam kvinnlig ledare för ett ungdomsförbund i Sverige. Det här är inte bara någonting för vår jämställdhetsminister att ta tag i, det här är något alla män behöver se över i sitt beteende mot kvinnor men även kvinnor behöver lära sig att stötta varandra i det patriarkat vi faktiskt lever i.

2004.01.29