För det mesta seglar konsten i lugna vatten. Bland konstintresserade kan det bli en del krusningar på ytan när innebörden av nya konstformer ska analyseras och kanske rent av placeras i det politiska landskapet. Men konst har emellanåt en märklig förmåga att röra upp sinnen. Ofta helt överraskande och ofta handlar det om installationer.

Den israeliske ambassadörens attack mot installationen på Historiska museet i Stockholm - Snövit och sanningens vansinne - blir i samma ögonblick del av en politisk happening. Zvi Mazel blir en del av konstverket, med draghjälp av bilddokumentationen som finns och den offentlighet som skapas av världens nyhetsbyråer. Konstnärsparet Feiler har inte längre kontroll över sin egen installation inför detta medieuppbåd. Eller när en besökare placerar ut en ny båt med foto på Anna Linds mördare i konstverket, med hänvisning till att det är samma förolämpning som den ursprungliga bilden på konstverkets bild på en självmordsbombare. Även andra slag av handgripliga inlägg i installationen har gjorts.

När Zvi Mazel tolkar sin del av installationen hänvisar han till att konstverket är ett uttryck för antisemitism. Han är då förmodligen mycket medveten om att Dror Feiler vägrade att tjänstgöra på ockuperade områden i Palestina, dessutom i områden som stod under kommando av nuvarande premiärministern Ariel Sharon.

Har antisemitismen ökat i Europa under senare år? Det rapporteras enligt nyhetsrapporteringar vara fallet, med hänvisning till en stoppad forskarrapport rån EU. På vilket sätt har i så fall antisemitismen ökat och hur ser den ut?

Runt jul har ett flertal nyhetsmedier refererat till en forskarrapport som hävdar att antisemitismen ökat i Europa, och inte minst i Sverige, Belgien, Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Delvis framställs antisemitismen i allmänna termer, vilket jag tolkar som att det handlar om den genomsnittliga befolkningen. Som exempel på svensk antisemitism nämns teveprogrammet Mediemagasinet, som ifrågasatte rapporteringarna från Israel och Palestina, eftersom flera av journalisterna är judar. Resonemanget förefaller något grumligt.

I rapporten, som beställts av EU-organet EUMC och utfört av Centrum för antisemitismforskning vid Berlins tekniska universitet, hävdas att antisemitismen skjutit fart under den nuvarande intifadan - upproret mot den israeliska ockupationen - som inleddes hösten 2000. EUMC:s kritik mot forskningsrapporten var att den blandade ihop antisemitism med antiisraeliska stämningar i Västeuropa och man begärde kompletteringar. Forskargruppen kablade då ut uppgiften att forskarrapporten stoppats därför att den ansågs vara obekväm, något som fick stor spridning i olika medier.

Antisemitism är inte det första jag själv ser som resutatet av konflikten mellan Israel och Palestina och den nuvarande intifadan. Efter 11 spetember 2001 och attackerna mot skyskraporna i New York är det snarare muslimerna som har blivit utsatta för attacker både i USA och Europa. Både verbalt och fysiskt. Trakasserierna mot muslimer i Sverige har hållit på längre än så. Moskebyggen har motarbetats och några även utsatts för ödeläggande bränder. Idag är det slöjan som uppmärksammas mest och ett förbud att införa förbud mot detta plagg diskuteras på flera håll. I den skånska medelklassidyllen Svedala har kommunen nyligen infört slöjförbud utan att ha några muslimska medborgare alls. På det sättet signalerar man att man inte vill ha några i framtiden heller.

Israel har kritiserats för sin förda politik på ockuperade områden, inte minst för sitt trots mot ett antal FN-deklarationer. Varje gång någon kritiserar Israel dyker dess försvarsadvokater upp och hävdar att det handlar om antisemitism. Första gången man får ett sådant påstående kastat i ansiktet kan det vara omtumlande. Men när detta upprepats ett antal gånger kan man se ett mönster.

Zvi Mazel och Ariel Sharon hävdade bägge att konstverket på Historiska museet var uttryck för antisemitism. Överraskande nog ändrade Zvi Mazel efter flera dagar påståendet till att det råder antiisraeliska stämningar i Sverige. Vilket är något helt annat och antagligen riktigt. Israels behandling av palestinierna är i stora stycken en kopia av Sydafrikas apartheidpolitik och klart rasistisk. I Västeuropa finns det en stark kritik mot Israel för denna politik som avhumaniserar och skändar palestinier.

Den israeliska hållningen är starkt förknippad med den judiska eliten i USA. Utan stöd härifrån skulle situationen vara helt annorlunda i Mellanöstern. Finkelstein, som själv är jude men starkt kritisk till vad som händer i dagens Israel, hävdar att den amerikansk-judiska eliten efter kriget inte hade något intresse av att åberopa de nazistiska förbrytelserna under kriget i sina egna strävanden att nå maktpositioner. Idag menar dessa Israels amerikansk-judiska ”vänner” (enligt Finkelstein) att ett självständigrt Israel som lever i fred med grannländerna är värdelöst; ett Israel med oberoende gentemot USAskulle vara rena katastrofen.

Den radikala omsvängningen i de amerikanska judarnas hållning gentemot Israel kom efter junikriget 1967, då Israel vann en förkrossande seger. Den kristna amerikanska eliten, som tidigare mycket väl kunde tänka sig att ingå vänskapspakter med arabländer i spelet om den viktiga oljan, började se maktspelet i regionen med nya ögon. Efter kriget 1973 började USA förse Israel med massivt militärt bistånd. Den judiska eliten började under denna fas tala om Förintelsen med stort F och Israel blev efter kriget 1967 deras ”religion”. Precis som många judar höll Israel på armblängds avstånd när landet var en belastning, blev de pånyttfödda sionister när det blev en tillgång.

Förintelseindustrin handlar inte bara om Europas skuld i historiens värsta folkutrotning. Den har blivit Big Business, skriver Finkelstein. Exakt hur många som överlevde förintelselägren är svårt att uppskatta. Många som inte har vistats i dessa läger har framträtt med anspråk på ersättning. Finkelstein gör uppskattningen att det kan röra sig om 100.000 personer. Vid sekelskiftet uppskattar han att högst en fjärdedel av dessa finns kvar i livet. Tyskland, i form av Västtyskland, försökte göra upp med sitt förflutna och ingick överenskommelser med judiska organisationer om ersättning för de mänskliga tragedierna hos de drabbade judarna. Fram till idag har man betalat ut omkring 60 miljarder dollar.

Finkelstein jämför detta folkmord med det i Indokina, där mer än fyra miljoner människor blev offer för krigen, de flesta under USA:s tid i området. Men USAvägrar att betala något skadestånd till Vietnam, med hänvisning till att förstörelsen var ömsesidig.

En av de judiska organisationer som arbetar för skadestånd är Claims Conference. Men bara en mindre del av ersättningar de fått har betalats ut till offren eller deras närmsta anhöriga. Pengarna används istället till att stärka judiska sammanslutningar. Stora summor har kanaliserats vidare till judiska grupper i arabvärlden och till utvandring från Östeuropa till Israel. På senare tid har organisationen krävt att få överta fastigheter i Östtyskland som tidigare tillhört judar. När anhöriga till dessa fastighetsinnehavare protesterade, fick de svaret att det inte handlar om rättvisa. Det handlar om pengar. Finkelstein drar slutsatsen att den judiska eliten i USA skinnar judiska överlevande. Claims Conference är inte den enda organisationen som arbetar på detta sätt.

Antalet offer för förintelsen tycks inte sina i den takt som folk dör av ålder. Nya marknader står inför exploatering. Nu väntar den stora brandskattningen av Östeuropa. Dessa fattiga länder kommer att pressar på stora pengar för ”behövande offer för förintelsen”. Genom att driva detta syfte ohämmat, bidrar de judiska organisationerna sannolikt till att späda på antisemitisken i Östeuropa. Men det får väl bokföras som kostnader för intäkternas förvarvande och drabbar nog inte judar i USA. För Israel är läget mer ovisst.

Det som sammankittar alla dessa politiska, ekonomiska och kulturella yttringar som här beskrivits är ”antisemitismen”. Vilket i sin tur hämtar energi från den verkliga förintelsen i Hitlertyskland. Utan dessa ständiga hänvisningar till ”antisemitismen” skulle dagens Israel se helt annorlunda ut.

Hur mycket pengar som än pumpas in i Israel genom Förintelseindustrins försorg, finns ändå en politisk och moralisk dimension som är svår att köpa sig fri ifrån. Noam Chomsky, som tillhör den judiska kultureliten i USA, har kommenterat Förintelseindustrins advokater med orden: ”Israels vänner” borde kallas ”vänner av Israels moraliska förfall och dess slutliga förstörelse”.

Efter dessa dystra ord passar det bra med ett upplyftande citat av installationen själv, Zvi Mazel, ur en intervju i Svenska Dagbladet: ”Konst ska vara vacker och upplyftande”. Ja, visst är Palestina vackert.

2004.01.29