Befria universiteten

 - utred maktstrukturerna!


  Gör tankeexperimentet att du för ett ögonblick är professor vid någon av våra högskolor. I ditt tjänsterum finns troligen massor av böcker, rapporter, tidskrifter och fotostatkopior.
Eftersom din inlevelseförmåga av naturliga skäl är begränsad, börjar du undra över den samlade kunskap som finns lagrad i ditt tjänsterum: vilka frågeställningar behandlas, vilka följdfrågor skapar de och vilken relevans har de för dig?

 

På bara några sekunder har du identifierat ett av forskningens centrala problem. Varför är den så osynlig i samhället? Den frågan har även Riksrevisionsverket (RRV) ställt sig i en utredning som presenterades under hösten. Men här är problemställningen lite mer snävt formulerad: varför är universitetens förmedling av forskningsresultat till omvärlden så dålig?

En viktig utgångspunkt är att vi som skattebetalare lägger ut ungefär 15 procent av statsbudgeten på forskning och utvecklingsarbete. I förlängningen ligger även frågan om dessa pengar kan användas bättre till något annat, inte minst i dessa nedskärningarnas tider.

Min egen erfarenhet är att slutsatsen i utredningen är riktig, men också att perspektivet behöver vidgas. RRV:s perspektiv är dessutom alltför enkelriktat. Argumentationen bygger på föreställningen om att inom forskarsamhället värps en massa guldägg, så varför inte visa upp glittret för dem som betalar? När RRV:s krav på bättre forskningsinformation presenterades för universiteten, blev ett typiskt svar att det då skulle behövas mer pengar. Ett sådant svar ger inte stort hopp om nytänkande.

Fler aktörer i kunskapsprocessen
RRV:s perspektiv har sina rötter i en centralistisk och till stor del överspelad utbildningspolitik, där man försöker kontrollera utvecklingen från idé till produkt.
Om man istället betraktar problemet utifrån kunskapssamhällets perspektiv, blir kritiken mot universiteten betydligt hårdare. Min nuvarande vision av kunskapssamhället är att ett tvärvetenskapligt förhållningssätt växer i betydelse och att fler aktörer blir indragna i en kunskapsprocess, som dessutom är dubbelriktad. Samtidigt tror jag att komplexiteten i problemformulerandet kommer att öka.

En antydan om vart vi är på väg får vi av forskningsläget inom biokemin. De genialiskt utvecklade metoderna att klippa och stuva om i det genetiska materialet leder inte bara till en inomvetenskaplig debatt om metodutveckling. Deras verksamhet rör om ordentligt i vår föreställning om människans väsen och leder till frågor om etik och moral där alla kan och bör delta, vare sig man är biokemist eller brevbärare.

Utan en öppen utveckling mot kunskapssamhället riskerar forskningen att skapa militanta vetenskapsfientliga strömningar. Sabotaget under senhösten mot en djurförsöksavdelning på Göteborgs universitet var kanske inte vetenskapsfientligt, men ger ändå en tydlig anvisning om hur framtida konflikter kan utvecklas. (Detta är en tankegång som jag återkommer till i anknytning till vetenskapsfestivalen i april)

Den svarta solen
Beredskapen inom forskarsamhället att blicka utanför sina domäner och att se sig som delaktig i en vidare kunskapsprocess är mycket svagt utvecklad. Betraktar man RRV:s undersökning ur kunskapssamhällets perspektiv blir kritiken mot de forskande högskolorna därför än hårdare. Istället för att vara en självklar motor i utvecklingen förslösas kraften.

Universiteten är som en svart sol, ett fenomen som egentligen inte borde kunna finnas. Den inre energin är tillräckligt stor för att ge samhället mer ljus och värme. Varför är det då så mörkt och kallt?

När jag har diskuterat detta med forskare på universitetet i Göteborg och på Chalmers har svaren spretat åt olika håll eller helt uteblivit. Här är två pusselbitar som kan illustrera problemet:

Anonyma protestlistor
och konkurrens

När löntagarfonderna skulle överföras till forskningsstiftelser fick forskningsråden (våren 1992) lämna synpunkter på strategiska satsningar för framtiden. Den inre kärnan inom Medicinska forskningsrådet föreslog satsningar främst inom sina egna områden.

När detta blev känt valde många forskare att skriva anomyma protestbrev till utbildningsdepartementet. I Göteborg behövdes det en pensionerad professor i nobelprisklass (Arvid Carlsson) för att initiera en offentlig protestlista. Han hade ju inte så mycket att riskera. Vad hindrar etablerade forskare att gå ut i öppen debatt om forskningens inriktning?

Universitetsmiljön är omvittnat konkurrensinriktad. Många ser ingen annan karriärväg än den akademiska.
Resultatet blir ofta en schizofren kontrast mellan behovet av samarbete och tvånget att konkurrera. Det finns vittnesmål om rumsliga demarkationslinjer inom en institution som inte kan överskridas från någon sida.
Det finns personmotsättningar och ett förlamande positionsspel på alla nivåer. Finns det något utrymme för den akademiska friheten i denna miljö?

Mänskliga resurser
förslösas

Frågan om den akademiska friheten var medvetet tillspetsad. Men med pusselbitarna utlagda på maktens bord ser jag stöd för tesen att alltför mycket av universitetens mänskliga resurser förslösas på att skapa en inre maktbalans istället för att göra det forskarna får betalt för: att utveckla kunskapen och att kommunicera med omvärlden.

Just kommunikationen med omvärlden är en viktig punkt i regeringens senaste forskningsproposition. Det avsnittet uppmärksammades tyvärr inte, vilket däremot regeringens vilja att satsa på de mindre högskolorna gjordes.

När detta stod klart, samtidigt med planerna på att inordna de nya forskningsstiftelserna i den statliga forskningspolitiken, följde en mängd inåtvända debattinlägg i olika sammanhang. Forskningen skulle utarmas, hette det. Men ofta handlade debatten egentligen om att de stora universiteten inte vill släppa en del av utbildningskakan till de mindre högskolorna.

Universiteten
gasar och bromsar

Ett viktigt argument för att koncentrera resurserna till de stora universiteten är att kunskapssamhället kräver koncentration och förtätad akademisk miljö. Det låter trovärdigt, men är det riktigt idag? Skapar inte utvecklandet av IT möjligheter till nya former för den viktiga koncentrationen? Är inte i själva verket de största universiteten de mest förstockade akademiska miljöerna? Trampar inte universiteten både på gaspedalen och bromsen i övergången till kunskapssamhället?

Universiteten saknar idag en medveten strategi för en aktiv relation till omvärlden, i den mån problemet över huvud taget uppmärksammas. Höstens forskningsproposition om högskolans 3:e uppgift är därför ett ljus i mörkret. Här poängteras att relationerna till omvärlden inte bara handlar om hur högskolorna ska informera skattebetalarna om vad man gör. Relationen ska vara aktiv i bägge riktningarna.

Den synen stämmer överens med det framväxande kunskapssamhällets krav på utbildning och forskning. Tvåvägskommunikation ger också goda förutsättningar att utveckla den demokratiska potential som jag tror ligger inbyggd i kunskapssamhället.

Blottlägg
maktstrukturerna!

RRV har pekat på en viktig brist i forskarsamhällets relation till det omgivande samhället. Men för att vi inte ska dröja kvar i en föråldrad kunskapssyn, borde RRV gå vidare och analysera de låsningar som hämmar forskarsamhället att bli den pådrivande motor för utvecklandet av kunskapssamhället som det har potential för. Forskarsamhällets maktstrukturer behöver därför blottläggas. Varför vänta tills omvärldstrycket att modernisera universiteten blivit tillräckligt stort? Varför slösa med resurserna?

CHRISTER WIGERFELT
vetenskapsjournalist
chefredaktör för Alba


Utbildningsminister Carl Tham kommenterar
Egna synpunkter? Skicka ett debattinlägg
Tillbaka till innehållsförteckning